” L'importante non è stabilire se uno ha paura o meno, è saper convivere con la propria paura e non farsi condizionare dalla stessa. ”
Mer eller mindre översatt, säger han ungefär:
Det viktiga är inte att fastställa om man är rädd eller inte, utan det är att veta hur man lever med sin rädsla och inte blir bestämd av den.
En människa formas av sin uppväxt, säger vi. Med det menas att vår historia ligger lagrat i oss och bestämmer eller påverkar vårt agerande. En del av vår uppväxt, vår historia, har växt in i oss och kan endast med stora uppoffringar av självreflektion, och kanske av andras reflektion, bli förstått och därmed möjligt för oss att hantera, t ex genom att göra oss oberoende av det, så som Falcone säger, att veta om det, men att inte låta det bestämma oss.
Notera skillnaden i uttrycket bestämma och påverka, ty bestämma är att avgöra, utan pardon, utan självbestämmande, medan att påverkas är att ta intryck, med ett visst mått av självbestämmande.
Det mer uppenbara Falcone kan peka ut är de historiska händelser som omger oss, som vi vet om, och som vi låter påverka oss. Ja, som vi fullt medvetet ställer framför oss, som fullt medvetet och med all insikt, tar upp vår tid och som hindrar oss. Trots att de inte finns längre utan blott är minnen. De bestämmer inte, men de påverkar.
Förvisningen från min tjänst som vid professor vid Högskolan Kristianstad den 1 juni 2018 var den värsta händelsen i mitt professionella liv. Som du förstår av denna text, är avskedet fortfarande levande i mig, eftersom jag sannerligen inte glömt det, och sannerligen, fortfarande tänker på det. Frågan är om det bestämmer mig, eller blott påverkar mig.
Falcone säger att jag skall leva med det, ty det har skett och går inte att göra ogjort. Det är en så stor händelse i mitt liv och i min uppfattning om vad akademi är, att jag inte kan glömma det. Men jag skall leva med det. Det skall inte bestämma, utan blott påverka.
Dock är det inte helt lätt att blott leva med något som kränkt mig personligen, men än mer, kränkt och förödmjukat min vision om akademi. Mig och mitt görande är sekundärt, ty det har jag, i stort sett, lyckats att fortsätta med. Tills idag, då jag inser att nästa vårtermin blir första terminen sedan cirka 1985 som jag inte möter en student som dennes handledare.
Vad värre är, är kränkningen av min vision, en högkvalitativ akademisk utbildning. Den kränkningen riskerar att inte bara påverka mig, utan också bestämma mig, på så sätt att jag kan göra något idag som inte är baserat av erfarenheten från avskedet, utan som riktar sig mot avskedet. Hämnden.
Vendettans gyllene regel säger: Allt vad andra gjort mot dig, skall du göra mot dem. Den primitiva abrahamitiska moralen, öga för öga, avsked för avsked. Den vallgrav som grävdes av de sk cheferna på högskolan, riskerar jag att fortfarande vandra i, och riskerar att leda min gång. Att jag påverkas så mycket av det, att min gärning idag kan härledas till en önskan att skapa en balans. Hämndens bestämning av mitt agerande. Att låta sig bestämmas, konditioneras, condizionare.
Falcone hade emellertid metoder för att låta sig undgå att bestämmas av hotet. Den främsta metoden var nog det skydd som staten gav, genom livvakter och bunkrar. Genom det skyddet kunde han fortgå i sin strävan att avslöja och dra maffian inför rätta. Han kunde fortsätta sin vision. En gång misslyckades det, och Falcone dog. Men innan dess, kunde skyddet ge honom friheten att inte bestämmas av hotet.
Ett av mina skydd, som ger mig friheten att inte determineras, att bestämmas av avskedet, är ett dokument som heter Exodus, som är på 282kb, 52847 ord, 130 sidor och tio inspelningar. Ingen annan än jag har sett dokumentet Exodus. Ingen annan än jag har läst Exodus eller lyssnat på inspelningarna. Exodus ligger utskrivet på papper i mitt hemmakontor. Exodus och dess material finns sparat på en extern hårddisk och ett antal USB-minnen och ligger i min dator.
Exodus är en berättelse om min tid på Högskolan Kristianstad, med dokument och inspelningar som styrker min berättelse. Jag arbetade på det månaden innan avskedet, och några gånger efter, då händelser skedde som förklarade vad som skett.
Exodus är min möjlighet till öga för öga, till vendettans syrliga angrepp, så som de angrepp mig och min vision. Allt vad andra gjort mot dig, skall du göra mot dem.
Exodus ger mig frihet från avskedet. Med Exodus i min hand kan jag undvika att bli bestämd, om än fortfarande kraftigt påverkad, av angreppet på min vision. Vetskapen att jag har möjligheten att lägga ut Exodus på internet, och därvid få en snabb och kostnadsfri spridning, ger en lindring i smärtan, som reducerar den från bestämmande till påverkande.
Jag tror inte, och jag hoppas innerligt att jag inte kommer att sprida Exodus. Ty en vendetta är ett dubbelt förfall. Det innebär att du som utför vendettan mot dem, agerar som dem, dvs att du blivit som dem. Det innebär att du låter deras agerande bestämma ditt agerande, dvs att de bestämmer vad du gör. Inte nog med att du är lika primitiv som dem, du låter också deras primitiva agerande bestämma ditt.
Det stora är således att låta sig påverkas, men inte bestämmas. Att lära sig och att behålla sin frihet.
Den 1 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin