Hon hade precis blivit vuxen. Hon träffade sin pappa, som alltid hade varit frånvarande. Han gav henne 30.000 kronor. I utbyte ville han att hon aldrig skulle kontakta honom. Aldrig.
I rättssalen sitter ett föräldrapar som skall dömas för att ha plågat sin lilla flicka. De anses ha tvingat henne att dricka ättika och att ha spänt fast henne långa tider i en barnstol, i ett stängt kyffe i huset. Hennes kropp hade märken, ja, t o m frakturer, som anses ha kommit från föräldrarnas misshandel.
Han ville inte träffa sin far. Det sägs ha varit tämligen ömsesidigt. Redan som mycket litet smet pappan iväg och bosatte sig långt från honom och hans syster. Pappan gjorde inte mycket för att ha kontakt med sin son. Redan i ungdomen hade sonen en alkoholists beteende genom att han drack en 75:a Renat, medan vi andra drack 6 mellanöl eller en knatting. I stort sett hela sitt liv berusade han sig. Han dog, på ett sätt som kan ha berott på en berusning. Jag vet inte, men det är inte omöjligt att han hade en upplevelse av att vara lämnad som han dämpade med spriten.
Ett barn som föds har inte bett om att födas. Barnet är helt oskyldigt till sitt liv. Däremot, med undantag av våldtäkt, är barnens föräldrar, bägge två, skyldiga till barnets liv. På föräldrarna ligger därför ansvaret för barnets liv. Föräldrarna är skyldiga att värna barnets liv. En skyldighet som varar livet ut. Ja, kanske t o m fortsätter efter döden, t ex genom att se till att föräldrarna lämnar efter sig sådant som gör att barnet kan leva anständigt.
I de tre fallen jag skrev om ovan, har föräldern smitit från sitt ansvar. I de tre fallen har barnet blivit svikit. I fallen har en person gjort det största svek man kan tänka sig, att svika sitt eget barn.
För mig är det svårt att förstå hur en vuxen människa kan svika den som den skapat. För mig, med min barndom, med föräldrar som tog sitt fulla ansvar, är det omöjligt, trots att jag tror mig ha viss empatisk förmåga, att riktigt och sant uppleva och förstå hur barnet upplever och lever med sveket från föräldern.
Se bilden av den unga kvinnan, som har 30.000 kronor framför sig på bordet. Mittemot sitter han som lagt fram pengarna, pappan. Som säger att pengar är dina om du aldrig kontaktar mig i framtiden. Som vill köpa sig fri från det som han aldrig kan bli fri från, att vara hennes pappa.
Ett barn har alltid, så länge föräldern är i livet, rätten att känna att, vad barnet än säger, vad barnet än gör, står föräldern där och delar med sig av sin mat, sitt husrum, sin säng, sin omsorg och gläds åt att barnet finns. Inte ens om barnet vänder sin rygg åt föräldern, får föräldern vända sin rygg åt barnet. Minns 15 kapitlet i Lukas evangelium, där den slösaktige sonen kommer hem, barskrapad och ber om att få bli tjänare eftersom han inte är värd att vara son. Fadern anställer en fest, ty sonen, den förlorade sonen, har återvänt. Sonen hade vänt fadern ryggen, men fadern vände inte ryggen åt sin son.
En plikt, en skyldighet har föräldern, att aldrig vända sin rygg åt sitt barn, utan precis tvärtom, att alltid värna sitt barn.
Den 29 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
I rättssalen sitter ett föräldrapar som skall dömas för att ha plågat sin lilla flicka. De anses ha tvingat henne att dricka ättika och att ha spänt fast henne långa tider i en barnstol, i ett stängt kyffe i huset. Hennes kropp hade märken, ja, t o m frakturer, som anses ha kommit från föräldrarnas misshandel.
Han ville inte träffa sin far. Det sägs ha varit tämligen ömsesidigt. Redan som mycket litet smet pappan iväg och bosatte sig långt från honom och hans syster. Pappan gjorde inte mycket för att ha kontakt med sin son. Redan i ungdomen hade sonen en alkoholists beteende genom att han drack en 75:a Renat, medan vi andra drack 6 mellanöl eller en knatting. I stort sett hela sitt liv berusade han sig. Han dog, på ett sätt som kan ha berott på en berusning. Jag vet inte, men det är inte omöjligt att han hade en upplevelse av att vara lämnad som han dämpade med spriten.
Ett barn som föds har inte bett om att födas. Barnet är helt oskyldigt till sitt liv. Däremot, med undantag av våldtäkt, är barnens föräldrar, bägge två, skyldiga till barnets liv. På föräldrarna ligger därför ansvaret för barnets liv. Föräldrarna är skyldiga att värna barnets liv. En skyldighet som varar livet ut. Ja, kanske t o m fortsätter efter döden, t ex genom att se till att föräldrarna lämnar efter sig sådant som gör att barnet kan leva anständigt.
I de tre fallen jag skrev om ovan, har föräldern smitit från sitt ansvar. I de tre fallen har barnet blivit svikit. I fallen har en person gjort det största svek man kan tänka sig, att svika sitt eget barn.
För mig är det svårt att förstå hur en vuxen människa kan svika den som den skapat. För mig, med min barndom, med föräldrar som tog sitt fulla ansvar, är det omöjligt, trots att jag tror mig ha viss empatisk förmåga, att riktigt och sant uppleva och förstå hur barnet upplever och lever med sveket från föräldern.
Se bilden av den unga kvinnan, som har 30.000 kronor framför sig på bordet. Mittemot sitter han som lagt fram pengarna, pappan. Som säger att pengar är dina om du aldrig kontaktar mig i framtiden. Som vill köpa sig fri från det som han aldrig kan bli fri från, att vara hennes pappa.
Ett barn har alltid, så länge föräldern är i livet, rätten att känna att, vad barnet än säger, vad barnet än gör, står föräldern där och delar med sig av sin mat, sitt husrum, sin säng, sin omsorg och gläds åt att barnet finns. Inte ens om barnet vänder sin rygg åt föräldern, får föräldern vända sin rygg åt barnet. Minns 15 kapitlet i Lukas evangelium, där den slösaktige sonen kommer hem, barskrapad och ber om att få bli tjänare eftersom han inte är värd att vara son. Fadern anställer en fest, ty sonen, den förlorade sonen, har återvänt. Sonen hade vänt fadern ryggen, men fadern vände inte ryggen åt sin son.
En plikt, en skyldighet har föräldern, att aldrig vända sin rygg åt sitt barn, utan precis tvärtom, att alltid värna sitt barn.
Den 29 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
