I förslagen om att flytta högskolan har man inte framgångsrikt lyckats visa på att studenten står att vinna på en flytt.
Jag har mångårig erfarenhet av Högskolan Kristianstad. Nu senast en två-årig anställning som avslutades när rektorn och den övriga ledningen vid högskolan avskilde mig från min tjänst. Den senaste, och för mig och en del andra kollegor vid Högskolan Kristianstad, olyckliga perioden, underströk den insikt jag vann efter den första perioden av anställning. Den insikten säger att problemet som Högskolan Kristianstad har, avseende de program jag har erfarenhet av, Ekonomprogrammen, är kompetens.
Kompetensproblemet löses på intet sätt genom att flytta högskolan till vare sig centrum eller till ett utanförskapsområde. Det löses överhuvudtaget inte alls genom att byta lokaler, ty det är personalen i lokalerna som är problemet och som bär på problemets lösning.
Den andra periodens anställning för mig kom av att jag såg en möjlighet till en mycket positiv utveckling av högskolans ekonominstitution hade en del gudabenådade lärare anställda, med stor utvecklingspotential. Samtidigt fanns det emellertid medelmåttiga och tyvärr också inkompetenta akademiska lärare anställda.
Min plan var enkel, att låta de gudabenådade lärarna utvecklas, samtidigt som de skulle medverka till att utveckla de mediokra och de inkompetenta lärarna, samt att försöka locka till sig några gudabenådade lärare, som jag var övertygad att jag skulle kunna få intresserade av en anställning på högskolan. Möjligen skulle man tvingas avskilja några av de inkompetenta lärarna, som inte hade förmåga eller vilja att utvecklas till kompetenta lärare.
Resultatet av min enkla plan blev att jag blev avskild från min anställning, samt att några av de gudabenådade lärarna avslutade sin anställning och gick till akademiska institutioner som bättre ville och kunde utnyttja deras förmågor.
Många var orsakerna till min plans fullständiga misslyckande. Men en orsak var frånvaron av en intensivt levande kompetenskultur, där varje lärare stimulerades till, och avkrävdes en god akademisk utveckling. Det fanns t o m motstånd mot kompetensutveckling, där en del av motståndet absurt nog kom från ledningen. Det mest absurda var att ledningen för institutionen inte såg det jag försökte visa, att det fanns lärare på en kurs som inte kunde uppfylla de kurskrav som ställdes på studenterna som följde kursen. Att det fanns lärare som helt enkelt var mindre kompetenta än de studenterna som slutförde kursen med godkänt resultat.
Problemet var således inte bara att man accepterade inkompetensen, utan att man var ovillig att sätta in åtgärder för att höja kompetens, i alla fall till den nivå som studenterna fick genom kursen. Det fanns en avsaknad av kompetenskultur. I en organisation som har som mål att ge kompetens, borde kompetenskultur vara självklar och väl underhållen.
Istället valde man, och det som var ett framträdande skäl till mitt avskiljande, att investera i att göra Hållbarhets-ideologin genomgående i utbildningsprogrammet. Det var inte kompetenta lärare som stod i fokus, utan att etablera en ideologi. Att kompetens genomsyrar utbildningen var mindre viktigt än att Hållbarhetsideologin genomsyrade utbildningen.
Det såg jag, och ser, som ett oerhört svek mot det som är högskolans mål, att ge studenterna en god akademisk utbildning och mot dem som högskolan finns till för, studenterna. Istället vill man, som jag visade i går, genom att flytta på högskolan, använda studenterna som konsumtionsenheter i stadens centrum, som genom sin ungdoms espri ger liv och värde till medelklassens stadscentrum.
De pengar och den organisatoriska energi som idag används för att omlokalisera högskolan till centrum och för att genomföra ideologiseringen av utbildningen, borde användas för att vidareutbilda lärarna och för att ändra organisationskulturen till en akademisk kultur, där den ständiga kompetensutvecklingen är i centrum.
Den 6 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin