Argumenten är att man då får lokaler som är speciellt utformade för en högskolas behov, de studenter, som är många, som är inresande via tåg, slipper omlastningen till buss och en 15 minuters bussfärd ut till Campusområdet, samt att staden, som just nu genomgår den utveckling de flesta städer genomgår, där centrum töms på folk genom att butikerna flyttar till köpcentra i stadens utkant, får folkliv genom studenter som söker efter kaféer och kanske lite shopping mellan lektionerna.
Omlastningsargumentet är nog det svagaste argumentet, då de flesta kommer västerifrån, vilket innebär att de skulle ytterligare förkorta sin restid om högskolan förlades till järnvägsknuten Hässleholm.
Lokalargumentet är starkare, då jag själv, som under två perioder varit anställd på högskolan, erfarit lokalernas begränsningar, där t ex arbetsrum inte är optimerade för akademisk verksamhet, och undervisningslokaler ibland är begränsande. Idag, med erfarenheter av Corona, och inför en starkare digitalisering av undervisningen, har lokalbehoven förändrats, varför en nybyggnation skulle kunna ge lokaler anpassade till de nya förhållandena.
Men förändrade lokalbehov innebär inte nödvändigtvis att centralt placerade lokaler är de bästa. Ty nya lokaler kan etableras på andra ställen, där lokalhyran är lägre än i centrum, och där t ex parkeringsmöjligheter, då sannolikt de flesta lärare kommer via bil, är bättre.
Det tredje argumentet, att högskolan i centrum ger liv åt centrum, är egentligen helt ovidkommande för högskolan. De lokala högskolorna etablerades förvisso med lokalisering som ett bärande argument. Avsikten var att öka den akademiska bildningen i regionerna och för att samla upp begåvningsreserven från regionen, speciellt de som kommer från studieovana hem, som ofta inte har samma villighet att flytta som ungdomar från studieerfarna hem.
Högskolan Kristianstad är lyckad i den meningen att den rekryterar många från studieovana hem. Då den är liten, rekryterar den också de som vill ha en liten högskola, där det finns närhet till lärarna. Men denna rekrytering är inte knuten till dess plats i staden Kristianstad, vare sig den är 3 km från järnvägsstationen eller 100 meter från den.
Att ge liv till det döende centrum är ett ovidkommande argument, då det gör studenterna till medel för stadens utveckling, och är inte inriktad på studenterna som mål för högskolans verksamhet.
Men även om vi dröjer oss vid tanken på studenterna som medel för staden, då är inte förslaget om flytt till centrum den naturliga slutsatsen.
Staden har idag några stora problem. Ett problem kan sägas vara ett medelklassproblem. Problemet är att den livaktiga staden, där medelklassen kan bo och ta sina promenader i en levande stadskärna, är döende. Ett annat problem är ett underklassproblem, där två områden idag klassas som utanförskapsområde, med ungdomsproblem, drogproblem, brinnande bilar och skjutningar.
En högskola kan därför antingen lösa medelklassens problem med lägenhets- och huspriser och promenader i ett levande centrum, eller lösa underklassens utanförskapsproblem.
Ett uppenbart alternativ till att flytta högskolan till centrum, är att tömma ett hyreshus i ett utanförskapsområde, och där förlägga högskolan. Då kommer trafiken av studenter att flytta in i utanförskapsområdet och bidra till ständiga kulturmöten som kan berika studenterna, men absolut berika området.
Att man överhuvudtaget inte ens beaktat detta möjliga förslag är en indikation på att politikerna och högskolans ledning inte är uppfyllda av att lösa stadens problem för alla befolkningsgrupper i staden. Den föreslagna lösningen, att flytta högskolan till centrum, har därför en klasskaraktär som är motbjudande för en individ likt mig, som önskar en levande stad där individerna lever i fred och samverkan med varandra.
Men! Att flytta en högskola, där man gör studenterna till medel för en stads utveckling, är, oaktat om det gagnar medelklassen eller underklassen, felaktigt och motbjudande. Studenten är målet för högskolan, inte ett medel. Vilket jag kommer till i morgondagens inlägg.
Den 5 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin