Som Jane Eyre uttrycker det, när hon, om hon ger efter från en av sina principer och därmed får den man hon eftertraktar, fortfarande håller kvar sin princip: ” Laws and principles are not for times when there is no temptation; they are for such moments as this, when body and soul rise in mutiny against their rigour; stringent are they; inviolate they shall be. If at my individual convenience I might break them, what would be their worth? “ (Brontë 1994:314)
Detta är den kantianska pliktmoralen, att människan, under förnuft och frihet, väljer en princip, som hon sedan lever efter, även i situationer då effekten av att bryta principen hade varit fördelaktig för individen. Hade Jane gett efter för sina böljande känslor, hade hon förvisso vunnit mannen hon älskade och samvaron med honom, men hon hade för alltid burit på insikten att hennes principer inte är principer utan råd som kan antas för stunden eller förkastas.
Varje gång hon gick förbi en spegel, hade hon fått vända sig bort, för att inte se den svekfulla. Hon hade levt med sin kärlek, och han med henne, men med en spegelbild hon föraktade.
Kan man då inte säga att pliktmoralen är egoistisk? Falcone håller sig med principer som innebär att medan han lever, omges han av personer som dör varje gång de böjer sig, där de senare böjer sig, kanske för att uppnå något, inte blott för dem själva, utan för andra? Som i Janes fall, att mannen skulle få leva lycklig med henne?
En indikation på pliktmoralens egoism framkommer tidigare i boken om Jane Eyre. När hon är liten uppstår en situation där hon ombedes tiga och lämna rummet. Men hon står sturskt kvar och säger sanningen, en hård och fördömande sanningen om sin styvmor. Med resultat att hon blir sänd till en fruktansvärd inackorderingsskola.
Men när hon står där, och har sagt de hårda orden, skriver hon följande om sin upplevelse: “Ere I had finished this reply, my soul began to expand, to exult, with the strangest sense of freedom, of triumph, I ever felt” (Brontë 1994:39).
Hon realiserade sin princip, att säga sanningen. Gott så. Men genom att realisera sin princip fick hon också en lustkänsla, en känsla av frihet. Friheten är det centrala i Kant’s moralfilosofi, ty det är genom den dubbla förmågan, förmåga att ställa upp principer och förmåga att hålla principer, som människan manifesterar sin frihet. Ja, som jag tolkar Kant, så är det genom dessa två förmågor, förmåga till principer, den som kommer genom Förnuftet, och förmåga att leva efter principer, den som kommer genom viljan, som vi förstår att människan är fri. Vi kan inte visa att människan är fri på ett direkt sätt. Blott indirekt, genom dessa två förmågor, kan vi förstå och inse att människan är fri.
För Jane var det en berusande känsla att erfara sin frihet. Känslan av frihet gav henne stort behag. Trots att effekten för henne var fyllt med stort obehag. Men moralfilosofin är deontologisk, dvs den bortser från effekterna. Det är inte effekten av hennes handling, som ger behag, utan att hon är förmögen att agera efter sin princip.
Således ger pliktmoralen behag, och kan därför sägas vara egoistisk, trots att den framstår som principiell, utan hänvisning till individens behag.
Plikten kan därför sägas vara med behag, för den som följer plikten, medan den för andra, men även för individen på andra sätt, kan innebära stort obehag. Jag dör blott en gång, medan andra och kanske jag själv också, dör.
Är därför plikten ett djupt egoistiskt agerande, men som döljs av ett draperi av högtstående principiellt agerande?
Den 4 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin