Till höger om mig satt en katolsk präst. Han hade ett radband och mumlade.
Men vi andra pratade med varandra, vi log mot varandra. Och vi skrattade.
Det som hände var nämligen att några stolsrader bakom mig satt tre, fyra barn. De var inte rädda. De var inte ens ansträngda av turbulensflygningen. De tjoade och tjimmade. De gurglade lyckligt när planet föll i en luftgrop. Kittlet i deras magar var roligt. Inget att vara rädd för. Livet var en fest. Inflygningen blev som ett tivoli för dem.
När turbulensen började var vi andra tämligen spända och höll om armstöden. Men när vi hörde barnens gurglande, deras lyckliga utrop, började vi titta på varandra. Vi log mot varandra, i igenkänning av deras lyckoupplevelse. Vi kände deras glädje.
Rädslan över ryttlande lämnade oss och ersattes av en gemenskap med barnen, där vi kände det lustiga kittlet, inte som ett obehag och förnimmelse om ett störtande flygplan, utan som en behaglig, rolig känsla.
Landningen blev också dramatiskt, med ett hopp. Därefter, när vi lämnade planet, stod kaptenen vid dörren. Han fick många klappar och många skratt. Han såg först något förvånad ut. Han visste ju inte vad vi varit med om. Han trodde att vi hade haft en obehaglig flygning. Men vi hade ju haft tivoli en stund. Tillsammans med barnen. Tack vare barnen.
Allt är en fråga om perspektiv. Om man tänker rationellt så är det förvisso så att vi hade kunnat störta och alla hade omkommit. Men vår rädsla var meningslös, ty vi kunde inte påverka vårt öde. Däremot kunde vi ta emot kittlet, och likt barnen njuta av färden. Oaktat hur den slutade.
Prästen borde lyssna mer på barnen, än på den tyste guden.
Och vi kanske skulle njuta av den delen av tillvaron som vi inte kan göra något åt.
Napoli den 3 oktober 2019