Merparten av sjukvården är organiserad utifrån principen. Det är behovet av sjukvård, avgjord av sjukvårdens personal, som avgör vilken vård man får. Hur mycket man kan betala för stunden, eller hur mycket man betalt tidigare, i form av skatt, är oväsentligt. Behovet avgör.
Här kan man säga att den så ofta omtalade och hyllade principen, ’människors lika värde’, vilket snarare skall sägas ’människans lika värdighet’, gäller i merparten av sjukvården.
Men genom etablerande av privat sjukvård har det förändrats, varvid man kan erhålla sjukvård, oftast snabbare, om man betalar. Alla är lika värdiga, men den som har mer värde att tillskjuta i form av pengar, får mer eller snabbare vård. Värdighet plus korrektivet pengar, ger vård.
Barn och ungdomar har inte bara rätt till skola, utan t o m skyldighet att gå i skola. Som min far sade om mitt ständiga skolgående, att han aldrig skulle ha haft råd att betala för den utbildningen. Min utbildning fick jag p g a min mänskliga värdighet, för att jag var människa. Oaktat mina eller mina föräldrars betalningsförmåga. Behovet, intresset och förmågan styrde tilldelningen av utbildning, inte betalningsförmågan.
Däremot gäller principen blott på en grundläggande nivå när det gäller pension, dvs att få en försörjning efter att man slutar bidra. Alla har rätt till en grundpension, oaktat vilket värde man bidragit med. Över en viss nivå ökar pensionen beroende på vilket värde man skjutit till. Till detta kommer att varje individ har kunnat spara under sina yrkesverksamma år, varför den sparsamme kan ha än mer i börsen efter de yrkesverksamma åren. Hur mycket man har, är en funktion av hur mycket man tjänat och hur mycket av det man lagt undan. Nu visar undersökningar att principen gäller ganska högt upp i inkomsten. Man hävdar att respektavståndet, dvs skillnaden i pension mellan den som arbetat hela sitt liv och betalt sina skatter relativt den som inte bidragit så mycket, har blivit litet.
Principen är mer omhuldad när det gäller sjukvård och när det gäller utbildning, än när det gäller pension. Varför?
Många sjukdomar uppkommer oaktat individens agerande. De är mer resultat av kroppens egen utveckling eller av otur och olycka. Utbildning görs i grundskolan för att bl a skapa goda medborgare, vilket är en samhällsnytta och därför rimligen skall betalas av samhället. Den fortsatta utbildningen innebär att en individ med förmåga kan erbjudas utbildning. Även här är det inte självförvållat, varför principens generositet ses som rättvis.
Men pensionen är likt sparande, där man kan välja att arbeta och bidra eller att inte arbeta och därmed inte heller bidra. Här framstår det som att graden av självbestämmande påverkar principens tillämpning. Det tycks angripa den andra delen av principen, förmågan, där den som väljer att inte ställa sin förmåga till samhällets tjänst ej heller skall få del av den första delen, åt envar efter behov. Människor har lika värdighet, vilket ger sjukvård och utbildning, men ställer inte människan sin värdighet, sin förmåga, till samhällets tjänst, skall den inte heller få mer än att den klarar sig.
Den 4 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin