I staten skall råda meritokrati, dvs fri konkurrens när det gäller tjänster, där tjänsterna tillsätts beroende på kvalifikationer och inte beroende på vänskapsband eller, som ofta i familjeföretag, beroende på genetiska grunder. Kraven på tjänsten skall specificeras innan en offentlig utlysning sker. Därefter skall varje sökande bedömas utifrån kraven och den som uppfyller bäst kraven skall anställas.
Korruption i staten är när någon låter anställa en person utan att ange krav och utan att utlysa tjänsten offentligt och utan att göra en explicit utvärdering av sökande.
Detta är i skillnad till det privata näringslivet. Där finns inte de statliga kraven på meritokratins offentlighet och konkurrens. Detta till trots tycks många privata företag klara av att bedriva sin verksamhet, somliga i konkurrens med staten och med framgång.
Korruptionens motpol, meritokrati och fri konkurrens, har emellertid sina problem. Som vi erfar starkt i akademin.
I akademin utlyses doktorandtjänster, som tillsätts i konkurrens. När jag var antagen till forskarutbildningen i Lund i början på 80-talet konkurrerade jag om det som då kallades utbildningsbidrag. Vanligtvis rankades man efter hur långt man kommit i avhandlandet, en sorts senioritetsprincip. Det hade fördelen med att baseras på påtagliga saker som kunde hävdas var objektiva, som sidor i en kommande avhandling. Det hade nackdelen att den som hade flest sidor, oaktat hur lång tid det tagit att få fram dessa, ofta rankades högt, dvs senioritet belönads. Ett år bestämde sig de två som skulle ranka att frångå senioritetsprincipen och istället använda sannolikhetsprincipen, att ranka doktorander efter vem som var mest sannolik att först disputera. Inte hur långt man kommit, oaktat den tid man förbrukat på att komma dit, inte hur mycket man hade kvar att göra, utan hur snabbt man skulle kunna slutföra avhandlandet. Det blev enorma protester. De som hade stått länge i kö, som hade många sidor och som hade ett stort socialt kapital på institutionen, protesterade. Deras handledare protesterade. Man hänvisade till att det mer objektiva räknandet av antal sidor i en möjlig avhandling, dvs faktisk, konstaterbar produktion, fick stå tillbaka för en skönsmässig subjektiv uppskattning av tid till disputation, dvs förmodad produktivitet. Resultatet av protesterna var lyckosamt för doktorandseniorerna eftersom två nya rankare tillsattes, som lydigt höll sig till senioritetsprincipen. Lugnet lägrade sig. Varvid den låga effektiviteten i forskarutbildningen, med fåtal disputationer, bevarades ytterligare några år. Här stod objektiva mätbara kriterier mot subjektiva skönsmässiga uppskattningar. Konstaterad produktion, i enlighet med meritokratin, stod mot förväntad produktivitet.
När jag rekryterat doktorander har jag inte använt mig av objektiva kriterier utan av min subjektiva, skönsmässiga uppskattning av personens förmåga och en uppskattning av min förmåga att vara doktoranden behjälplig som handledare. Några gånger har jag fått mig tidigare rekryterade doktorander anvisade, dvs som inte gått igenom min subjektiva bedömning. Disputationsfrekvensen hos de senare har varit lägre än för de förra. Jag har därför stor förståelse för det förfarande som strider mot meritokrati och öppen konkurrens. Det har gett intryck av korruption, att den som är kompis med Collin blir rekryterad. En kritik som fallit på mitt hälleberg eftersom det viktigaste för mig har inte varit procedurrättvisa, meritokrati och fri konkurrens utan uppnående av målet med doktorandutbildningen, att disputera. Procedurrättvisa står mot effektivitet, rekrytering under konkurrens mot disputerad doktorand. Kanske Kinberg Batra resonerade likartat, att det var bättre med en som kan göra jobbet än en som uppfyller observerbara kriterier.
Akademin har emellertid knep att tillgå så att det ser ut som procedurrättvisa, med den fria konkurrensens meritokrati, men när det i själva verket är det som kan beskrivas som korruption. Ett knep är att ange kriterier för de sökande som blott den tilltänkte personen kan uppfylla. Ett annat knep är att se till att ha sakkunniga som är införstådda med önskat utfall. Skulle det råka söka någon som, oaktat de sakkunnigas ansträngningar, klarar alla dessa, mycket specifika kriterier, bättre än den tilltänkte personen, ja, då drar man tillbaka tjänsten och gör en ny utlysning. Dessa knep kan anklagas för att vara korruption, men kan likaväl vara effektivitetsomtanke.
Det finns ett annat sätt när det gäller rekrytering till professorstjänster, att kalla en specifik person. Hegel kallades år 1816 till en professur i filosofi i Heidelberg. Att vara kallad professor är i mina ögon mycket prestigefyllt.
Emellertid!
Min sista tjänst, professor vid Högskolan Kristianstad, tillsattes genom kallande. Jag önskade det och det var också ett smidigt sätt att snabbt få till rekryteringen. Det såg onekligen ut som höjden av korruption då den rektor som kallade mig var min forna doktorand, som jag fick slita med under ett år för att slutligen få ett manus som gjorde att opponenterna, som också jag fick slita med, medgav disputation.
Det gick inte bra. Två år senare ’befriades’ jag från tjänsten av rektorn, min forna doktorand, och köptes ut med cirka 20 månaders lön, med krav att inte sätta min fot på högskolan och inte göra något som helst arbete under tiden utköpet pågick. Jag, mitt agerande och beteende, passade inte de ledande personerna, från de som uppbar prefektursjobbet, via dekan till vicerektorer och rektor. Rektorns subjektiva uppfattning av min förväntade förmåga infriades inte av mitt agerande som professor. Sannolikhetsprincipen misslyckades.
Trots detta misslyckande, så oerhört drabbande för mig, tror jag ändå på sannolikhetsprincipen, varför jag tror att Kinberg Batra bar på större omtanke om effektivitet i genomförande än omtanke om procedurrättvisa.
Den 17 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin