Jag köpte en röd FIAT barchetta, årsmodell 99, för fem år sedan. Barchetta är en sorts sportbil. Den är tvåsitsig, med cabriolet, men framhjulsdriven, vilket gör att den inte betecknas som en rodster, och med en ganska svag motor, 131 hästkrafter, som ger ifrån sig ett vanligt avgasljud.
Jag ville ha barchettan eftersom den hade en vacker karossform, men framför allt, för att det är en cabriolet, dvs man kan fälla ner taket och åka med fartvinden i håret, man erfar naturens doft och hör fåglars sång. Det är den biltokiges naturupplevelse.
Den skulle absolut vara röd, Ferrariröd. Inte för inte kallas barchettan för Ferrari povero, dvs den fattiges Ferrari. Men den kallas också Ferrari socialista, dvs socialistFerrari, vilket gör den än mer attraktiv för en demokratisk socialist som gärna skulle köra en Ferrari, men är för snål för att köpa en Ferrari.
Det är lätt hänt att man knyter värdet ’frihet’ till en barchetta. Det är inte en bruksbil, varför den befriar en från vardagens vedermödor. Den kan köras utan tak, varvid frihetens vind får håret att fritt röra sig. Den körs oftast på sommaren, när man är ledig, varför den ytterligare manifesterar frihet.
Emellertid!
När jag nu kör cabb, blir jag uppmärksam på denna biltyp i trafiken. Det är inte så många, men de finns. Mina observationer ger vid handen att de körs till nästan uteslutande del av män i min ålder. Det finns förvisso cabbar som körs av en annan grupp, unga kvinnor. Men de är oftast bruksbilar konverterade till cabbar, dvs fyrsitsiga, med rimligt bagageutrymme och i övrigt en bruksbil.
Hur mycket frihet rymmer min Ferrari povero, när de som kör denna typ av bil har samma ålder och kön? Det hade varit en frihetens manifestation om vi som kör frihetens bilar hade varit helt demografiskt slumpmässigt fördelade. Jag vill också misstänka att vi tillhör ett visst inkomstskikt, eller snarare, att vi är över ett visst inkomstskikt ty vi måste ha råd att även ha en bruksbil.
Jag tycks således inte ha gjort en akt av frihet när jag köpte min Ferrari socialista, utan en grupphandling, den som ’vi’ gör, där ’vi’ är äldre män över ett visst inkomstskikt. Jag erfar friheten, men har agerat helt inom en grupps agerande.
Hur skall jag rädda min frihet från detta fängelse av hart när tvångsmässig, determinerad klasshandling?
Det framstår som helt klart att mina individuella karakteristiska gör att jag förvisso inte är determinerad till att köra en barchetta. Däremot finns det en icke ringa sannolikhet att jag, med mina individuella karakteristika, har en, minst sagt, förhöjd sannolikhet att köra en barchetta. Min frihet består således i att jag, inom den förhöjda sannolikheten att köra en barchetta, har gjort valet att låta håret ruskas om i en Ferrari socialista.
En sant fri individ gör val som inte är möjliga att förutsäga med någon grad av sannolikhet. Jag är därför inte en sant fri individ. Jag har gjort en sannolik klasshandling. Jag och alla de ’vi’ som kör cabb.
Den 6 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag ville ha barchettan eftersom den hade en vacker karossform, men framför allt, för att det är en cabriolet, dvs man kan fälla ner taket och åka med fartvinden i håret, man erfar naturens doft och hör fåglars sång. Det är den biltokiges naturupplevelse.
Den skulle absolut vara röd, Ferrariröd. Inte för inte kallas barchettan för Ferrari povero, dvs den fattiges Ferrari. Men den kallas också Ferrari socialista, dvs socialistFerrari, vilket gör den än mer attraktiv för en demokratisk socialist som gärna skulle köra en Ferrari, men är för snål för att köpa en Ferrari.
Det är lätt hänt att man knyter värdet ’frihet’ till en barchetta. Det är inte en bruksbil, varför den befriar en från vardagens vedermödor. Den kan köras utan tak, varvid frihetens vind får håret att fritt röra sig. Den körs oftast på sommaren, när man är ledig, varför den ytterligare manifesterar frihet.
Emellertid!
När jag nu kör cabb, blir jag uppmärksam på denna biltyp i trafiken. Det är inte så många, men de finns. Mina observationer ger vid handen att de körs till nästan uteslutande del av män i min ålder. Det finns förvisso cabbar som körs av en annan grupp, unga kvinnor. Men de är oftast bruksbilar konverterade till cabbar, dvs fyrsitsiga, med rimligt bagageutrymme och i övrigt en bruksbil.
Hur mycket frihet rymmer min Ferrari povero, när de som kör denna typ av bil har samma ålder och kön? Det hade varit en frihetens manifestation om vi som kör frihetens bilar hade varit helt demografiskt slumpmässigt fördelade. Jag vill också misstänka att vi tillhör ett visst inkomstskikt, eller snarare, att vi är över ett visst inkomstskikt ty vi måste ha råd att även ha en bruksbil.
Jag tycks således inte ha gjort en akt av frihet när jag köpte min Ferrari socialista, utan en grupphandling, den som ’vi’ gör, där ’vi’ är äldre män över ett visst inkomstskikt. Jag erfar friheten, men har agerat helt inom en grupps agerande.
Hur skall jag rädda min frihet från detta fängelse av hart när tvångsmässig, determinerad klasshandling?
Det framstår som helt klart att mina individuella karakteristiska gör att jag förvisso inte är determinerad till att köra en barchetta. Däremot finns det en icke ringa sannolikhet att jag, med mina individuella karakteristika, har en, minst sagt, förhöjd sannolikhet att köra en barchetta. Min frihet består således i att jag, inom den förhöjda sannolikheten att köra en barchetta, har gjort valet att låta håret ruskas om i en Ferrari socialista.
En sant fri individ gör val som inte är möjliga att förutsäga med någon grad av sannolikhet. Jag är därför inte en sant fri individ. Jag har gjort en sannolik klasshandling. Jag och alla de ’vi’ som kör cabb.
Den 6 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
