Idag klär sig kvinnor i schal, för att uttrycka solidaritet med kvinnor som kommer från samhälle som utifrån mina 1970-talsnormer befinner sig på 1800-talet, ja, än längre bak. Den gemensamma duschen gick upp i rök. Vår vandring till det förlovade samhället blev inställd och istället får vi idag kämpa mot värderingar som är 1800-talsmässiga, ja, om de någonsin funnits i Sverige. De som vi sedan länge hade kämpat ner, är återigen tillbaka.
När folk pratar om flyktinginvandringen på 2010-talet, har en del sagt att vi har råd med det. Det har de rätt i, om man ser på landets bruttonationalprodukt. Den har inte kollapsat. Förvisso har en del icke-önskade kostnader tillkommit, som kriminaliteten, minskat förtroende i samhället gentemot varandra och ökad rädsla att vistas utomhus. Det är en försämring av människors livskvalitet.
Livskvalitet var en faktor som vi, de radikala, gärna pratade om i början på 80-talet. Vi var trötta på allt prat om tillväxt i termer av inkomst och bruttonationalprodukt. Livskvalitet var värdet som skulle mätas. Idag finns inte det begreppet. Upplevelser av ökade hot förringas genom att hitta statistisk som visar på att något speciell brottstyp har sjunkit och stämplas som att fiska i grumligt vatten.
Men vi ekonomer undervisar inte bara i kostnader, utan också i det viktiga begreppet alternativkostnad. Med det avses vad en alternativ användning av en resurs hade gett. Det man hade fått vid en alternativ användning, är en kostnad för det som man använt resurserna till. Genom att välja A, avstår du alternativet B, varför du måste addera till A:s kostnad, det du avstår genom att inte göra B.
Russin är torkade vindruvor. Kostnaden för russin är kostnaden för att odla vindruvorna och torka dem till russin. Plus kostnaden för att avstå från det vin vindruvorna hade kunnat bli.
Alternativkostnaden för flyktingarna är det samhälle vi hade kunnat ha haft, utan flyktingmottagningen. Kanske ett sämre, då invandrarna står för mycket enkla arbeten som svenskar nu kan rata. Kanske ett bättre, då de progressiva krafterna som fanns på 70-talet hade kunnat blomma ut istället för att bli till förtryckande understöd till en fornmedeltida kulturs yttringar.
Men alternativkostnaden kan också bortses från, då man ju säger att man inte skall gråta över spilld mjölk. Och, kanske mjölken var sur? Kanske samhället hade tagit en helt annan riktning, än värre än den vi har idag?
Sedan skall man lägga till den andres alternativkostnad, flyktingens. Hela asylmottagningen bygger på kalkylen att deras alternativkostnad var oändlig, nämligen döden, eller oerhört hög genom fängelsevistelse och annan förföljelse.
Kalkylen slutar därför kanske i ett totalt plus.
Men jag sitter ändock och muttrar. Mitt samhälle betalar med kronor och ören. Men varför skulle vi också betala med våra visioner?
Den 9 januari
Sven-Olof Collin