Den typen av miljöpolitik har emellertid en social baksida. En kostnad är olika drabbande för en individ beroende på hur mycket pengar individen har tillgängligt. Nästan helt oberoende av intensiteten i önskan att få använda saken, begränsas den som har lite pengar oerhört mycket mer än den som har mycket pengar.
För den som har 100.000 kronor i fickan varje månad spelar intensiteten i önskan och behovet att åka in i staden, förbi betalstationen, ingen roll för valet att åka in eller ej. För städerskan, med 18.000 i plånboken, tre barn och utförsäkrad make, påverkar kostnaden för inpassering i stadens miljözon valet, som sannolikt blir att åka kollektivt.
Miljöpolitik som använder kostnad för att styra är en klasspolitik. De besuttna känner knappt ens av den, medan den fattige påverkas starkt.
Den sociala dimensionen är sannerligen en underutvecklad del av miljöpolitiken.
I den hållbarhetsideologi som etablerats, där man hävdar det konservativa credot ’en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov’, finns tre delar, ekonomi, ekologi och social. De två första tenderar att vara helt dominerande, medan hållbarhetens sociala dimension glöms eller göms undan. När elbilar premieras är det sällan man överst på listan av elbilens effekter tar upp arbetsmiljöförhållandena för barnen i gruvan som bryter metallerna för batterierna. När man inför trängselavgifter till städer, är det sällan man beaktar städerskans mobilitetsbehov.
När forskare tar upp hållbarhet är det, som t ex i klimatfrågan, den ekologiska dimensionen som är helt dominerande. Klassdimensionen i hållbarhet berörs sällan, ja, oftast inte alls.
De socialistiska partierna, borde, i alla fall då de var socialistiska, ha omfamnat miljöfrågan med klassanalys och beaktande av hur åtgärder belastar olika sociala grupper. Det gjorde de inte och det gör de inte. Istället blir det den borgerliga inriktningen på enbart ekologisk hänsyn, främst företräd av det borgerliga Miljöpartiet och Centerpartiet, som varit helt dominerande.
Ett exempel på den social dimensionen i miljöfrågan är vad som skett i Paris. Där införs en tredubbel avgift för att parkera SUV:ar. De är stora och har kostat mycket i ekologisk belastning att producera. De är ofta energislukande, oavsett om de går på bensin, diesel eller el. De är tunga, vilket gör dem till en stor trafikfara för de andra trafikanterna. De får betala mer för samma yta som den lilla FIAT:en tar upp vid parkeringen.
Liknande social aspekt skulle kunna göras i andra fall. Det skulle kunna göras avseende trängselavgifter, där avgiften kan variera beroende på biltyp. Besuttna, som bor mer spatiöst, med större energiförbrukning i sina bostäder, skulle kunna ha högre tariff, där man har en progressiv elskatt och en progressiv fjärrvärmeavgift, vilka ger både incitament till besparingar och har en positiv social fördelningsprofil.
Notera att det inte handlar om att beskatta de rika mer, utan att med kostnader göra förbrukningsvalet så lika som möjligt, oberoende av penningmängd. Det handlar inte om att ta mer från de rika, utan att de rika får känna samma budgetmässiga smärta som den fattige står inför när den rullar in i staden, och därför blir påverkad i sitt val.
Miljöpolitik måste bli mer innovativ när det gäller den sociala dimensionen, på det att miljöansvar bärs efter förmåga och behov, och inte utifrån rikedom.
Den 4 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin