Könslagen, dvs bl a ungdomars rätt att välja juridiskt kön, slet i partierna. Könslagen, som säger att en människa som upplever sig ha ett annat kön än sin kropp, skall vid 16 års ålder kunna byta juridiskt kön och sedan få möjligheter till fysiska korrigeringar av kroppen, för att få den aningen mer i överrensstämmelse med individens egenupplevelse, dennes JAG och mig själv. En narcissistisk rättighet given genom lag.
Den lagen splittrar partier, kanske speciellt moderaterna, och det som föraktfullt kallas partipiskan vill många inte skall vina över ledamöterna. Förvisso har vi inslag av personval, men de flesta riksdagsmän är invalda genom sina partier. Partipiska är inget annat än ett uttryck för detta. Att komma med en personlig åsikt som strider mot partiets, när partiet skall gå till omröstning i riksdagen, är att svika väljarna, som i de flesta fall röstat på ett parti och inte på personen genom personkryss. Att frångå partiets röst, det som kallas partipiska, är att förhöja sig själv och sin personliga åsikt. Moderaterna är därför, likt könslagen som skapat denna konflikt, utsatt för narcissism.
Men absoluta toppen på dagens narcissism är Folklistan. Där finns Jan Emanuel, en gråsosse som har något så ovanligt för en gråsosse som en karisma, som varit riksdagsman för sossarna och som blivit miljardär på den offentliga sektorns ovilja till eget risktagande. Där finns Sara Skyttedal, en forna KD-politiker som antingen ville vara på toppen av KD:s lista till EU-valet, eller inte vara där alls, dvs JAG och mig själv, medan partiets behov, t ex att hon står som nummer tre, är sagolikt ointressant för henne och hennes ego. Andra som tillkommit till Folklistan är personer som varit politiker, i så disparata partier som Socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet, men som inte känt sig hemma där.
Grundarna av Folklistan säger att det är en valteknisk samverkan, med personer som tröttnat på att stå under partipiskan. De föredrar sig själva, JAG, före kollektivet i form av partiet. Denna narcissism har vi sett tidigare, i mildare form, genom sk politiska vildar, men också inom partier, där de, som t ex Wahlström, saknade partilojalitet och vägrade ställa upp när partiet kallade.
Jag kan skriva om narcissism, men kan inte fördöma fenomenet som sådant. Jag var politiskt aktiv i SSU när jag började forskarutbildningen. Men jag kunde inte inordna mig, eller snarare, underordna mig partiet när jag i övrigt arbetade akademiskt, dvs med akademisk frihet. Som forskare måste du ha möjlighet att fråga, ja, frågan är ofta viktigare än svaret, som blott är tillfälligt och behängt med så många reservationer att det kan kännas löjligt att kalla det för ett svar. Som politiker lever du inte i frågan utan med svaren. Du måste ge svar, och ibland ge svar som inte är dina egna, utan partiets, dvs det som kallas partipiskan, att underordna sig kollektivet.
Denna frihet kostade mig slutligen mitt arbete när jag vägrade underordna mig ideologiseringen av ekonomiprogrammen på Högskolan Kristianstad, där svaret skulle formuleras i form av Hållbarhet. Några såg min protest som ett narcissiskt uttryck, JAG och mig själv, medan det för mig inte handlade om mig, utan om essensen i akademi, den akademiska friheten. En kamp jag förlorade mot ledningen av högskolan, som jag då betraktade som akademins fiender nummer ett. Men det kan vara detsamma för de moderater som vägrar rösta som partiet vill och de på Folklistan som inte vill följa partipiskan, att de är drivna av en stark ideologisk tro, där det t o m kan vara så att de anser att partiet de tillhört har lämnat partiets ideologi. Jag såg mig som en Don Quijote, som kämpade för de höga idealen. Moderaterna som inte vill rösta med sitt parti och människorna i Folklistan kanske också ser sig som Riddare av den sorgsna skepnaden, Don Quijote.
Därför kan det som har skepnad och uttryck som narcissism, vara en stark ideologisk övertygelse. Det är inte en överdriven tilltro till den egna förmågan och till JAGet, utan en stark, ja kanske överdriven tilltro till sin ideologi.
Den 15 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin