Andra känner sig omgiven av en kraft som är större än dem själva, men som likt trädgården, gör att människan känner att den har en plats, att det finns en mening för den. Den upplevelsen kan också lugna insikten om människans egen död.
Bägge dessa upplevelser, baserade på att vinna en egen mening och uthärda insikten om sin egen död, kallas ibland för religiösa känslor. Det är emellertid inte ett bra ord då ordet ’religiös’ betecknar en specifik form som kan rymma dessa känslor. Jag kallar därför de mänskliga existentiella grundkänslorna för meningskänslor.
Meningskänslor kan ges en form där människans förnuft och vilja till makt och samhörighet skapar och underhåller tankesystem som organiserar känslorna. Dessa kan samla människor som skapar speciella organisationer som representerar dessa system. Det är här religionen kommer in, som en typ av form för att hysa meningskänslor, och för att exploatera människor som hyser dem. Det finns andra former som också hanterar meningskänslor. Några av dem har getts termen ideologi. Dessa två, ideologi och religion, har emellertid så stora likheter att det blott är enfaldigt, och sannolikt grundat i ett maktintresse, att ge religion en särskild och upphöjd, priviligierad plats, t ex genom att benämna meningskänslor som religiösa, dvs att reducera dem till blott en av de möjliga formerna, religionen.
Religioner och ideologier är, kan man säga, produkter som skapats för att ges och/eller säljas till människor som ett sätt att tillfredsställa människornas meningskänslor. Människor får ett färdigt paket av svar, med tillhörande förkunnare, kallade präster, imamer, rabbiner, partiordföranden, som alla lever ett gott liv i de organisationer som saluför meningsprodukten.
Människan hade, istället för att ta till sig dessa färdiga produkter och dessa exploaterande producenter av meningssystem, kunnat anstränga sig och ta risker genom att uppfylla Upplysningens radikala krav på människan: ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. ” ( Kant, I. ’Vad är Upplysning’ 1784.) I samma text citerar Kant Horatius, som sade ’Sapere aude’, när Kant skrev, ’ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd!' - det är Upplysningens motto!’
Det är emellertid en grannlaga uppgift och ansträngning att själv göra bruk av sitt förstånd, varför mänsklig lättja, men kanske även rädsla för uteslutning från mänsklig gemenskap, leder människan att ta till sig de färdiga produkterna och därmed de system och de organisationer och de förkunnare som erbjuds.
Många, många människor låter sin meningskänsla exploateras av andra människor, som säger till dem att den känslan kallas gud. Därefter bygger de på känslan och för in sin gudahistoria som säger att gud är den som gett alla sin plats, som skapat dem och som, vid tidens ände, gör upp räkenskaper utifrån deras magnifika påhitt, synden. Vips har människans initiala känsla och begär efter mening, fösts in i ett tros- och värdesystem, med enorma mängder moraliteter och, beklagligtvis, med våldsinslag, och med en enorm organisation av exploaterande människor som skall försörjas. Och lydas.
Systemen är i olika grad utvecklade. De som kallas religioner, men även en del som kallas politiska ideologier, är de mest utvecklade, i meningen mängd av idéer och organisatorisk förmåga. Däremot, vilket är paradoxalt, har dessa system sällan idémässig logisk konsistens, trots att de är påhitt av förnuftet, eller empiriska bevis på empiriska utsagor. De kristna kan leva med utsagan, gud skapade världen, trots att de saknar bevis för det och trots att mer och mer bevis framkommer som visar på att utsagan är falsk.
Systemen brukar ibland ursäktas med att vi måste ha dem, ty vi är meningssökande djur. Men vi har också behov att äta, men inför det behovet har vi kriterier för vad som är acceptabelt för behovet, t ex anser en förkrossande majoritet att det är oacceptabelt att äta människor. Trots att det kan tillfredsställa vårt behov av att äta.
Precis som inför behovet att äta, där vi har kriterier för utvärderande, borde vi vara i stånd att fastställa kriterier för acceptabla system.
Vi skulle t ex kunna hävda att ett oacceptabelt system är det som ger en viss människogrupp rätt till visst landområde där rätten getts genom gudens beslut. Därmed är judendom ett oacceptabelt system.
Oacceptabelt är att skrämma människor till underkastelse genom påhittet att de är syndiga och därför står inför att tillbringa evigheten i helvetets plågsamma eldar. Därmed är kristendomen oacceptabel.
Oacceptabelt är att hävda att en grupp har rätt att avliva de som inte tillhör gruppen, eller de som tillhör en specifik grupp, t ex judar. Därmed är islam och nazism oacceptabla.
Oacceptabelt är att hävda att systemets organisation, t ex partiet, står över människorna. Därmed är kommunismen oacceptabel.
Bäst vore om människan inte var lat och inte var benägen till underkastelse, utan utnyttjade sin kraft, sin frihet och sitt förnuft för att finna sin mening.
Den 7 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin