När kristendomen etablerade sig, strax efter Jesus död, var de mest engagerade kristna nästan angelägna att få bli martyrer. Ju mer plågsam död, desto bättre, desto mer martyrskap. Genom martyrskapet fick man en snabb, ärofylld resa till himlen, renad från alla tidigare synder. Ju mer plågsam död, desto mer uppsatt blev man i himlen. En dödskult där det som såg ut som en förlust, att en anhängare blev mördad, var en triumf. De kristna hade också det vita martyrskapet, där speciellt munkar späkte sig själva, för att renas från all synd och få sin biljett till himlen.
Islam har ett aktivt martyrskap. Det är mindre att offra sitt liv för sin tro, som att offra sitt liv för religionen och guden. Den som ger sitt liv genom det heliga kriget, jihad, t ex genom att utlösa en bomb och mörda kufar, dvs orena, kommer direkt till himlen och får där ett sjuttiotal oskulder som belöning. Martyrens död rymmer två motivationer, den stärker kampen för allah och den helgar martyren. En markant skillnad gentemot de kristnas martyrskap är att upphöjningen i himlen är specificerad till oskulder och t o m kvantifierad till 72. Det är mig obekant om kvinnliga martyrer också får oskulder, något kvinnor sällan sätter så stort värde på som primitiva män, varför det aktiva martyrskapet i islam förefaller vara könsrelaterat.
Vikingarna hade också något som påminner om martyrskap eftersom de ville gärna dö på slagfältet. Om de dog den ärofyllda döden i kamp, blev de hämtade av valkyrior och förda, antingen till Odens boning i Asgård, Valhall, eller till Frejas boning, Folkvang. Där tränades de varje dag i strid för att vara klara för slutstriden, Ragnarök och avslutade dagen med att festa på kväll genom att äta grisen Särimner.
I moderna samhällen finns också ett sorts martyrskap. I kriget förväntas speciellt unga män, men även i ökad utsträckning kvinnor, att vara beredda att ge sina liv. Men detta martyrskap rymmer inte det egoistiska momentet att få en plats i ett himmelrike, som islam, kristendomen och vikingarna har. De moderna martyrerna förväntas ge sina liv för nyttigheter som blott tillkommer de efterlevande, som frihet och demokrati. Det kan dock finnas en egoistisk ton i krigets martyrskap då de kämpande kan anse att alternativet till att dö är att leva under förtryck, vilket inte är mycket till liv. Men det är förvisso absurt att välja mellan liv i ofrihet eller död i frihet.
I samtliga fall odlas martyrskapet av de efterlevande, genom att de döda hedras genom manifestationer, riter och materiella symboler. Kanske insikten i att man hedras efter sin död kan vara en del i motivationen till martyrskap? Men, som Magnus Uggla sjöng, Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? (https://www.youtube.com/watch?v=M0lURKZjVCo )
Martyrskap är en evolutionär absurditet som visar att människan är förmögen, via sitt påhittiga förnuft, att uppfinna saker som kan motivera individen till det mest absurda, att ge upp sitt liv. Evolutionärt funktionellt är ju blott att strida för sitt eget liv, eller för den som bär ens gener. Allt annat uppgivande av sitt liv ter sig evolutionärt meningslöst.
Det mest evolutionärt absurda är när en moder, som vanligtvis antas vara oerhört genetiskt egoistisk genom att värna sina barn och barnbarn, vilket visats genom undersökningar, är engagerad i att driva sina genetiska barn till att bli martyrer. I denna video (https://www.youtube.com/watch?v=NSZNAltIxPE ) finns en sådan evolutionär absurditet, där en mor säger med stolthet att hon fött en martyr. En världsåskådning kan således övertrumfa det evolutionära tvånget i människan att försvara sin avkomma.
Martyrskap är en ideologisk genialitet, då påhittet förmår en människa, till låga kostnader för de efterlevande, att kämpa med sitt liv som insats. De forna martyrerna, speciellt de kristna, men även muslimerna, skapade en föreställning där det nuvarande livet var blott ett förspel, ett ganska trist sådant, en jämmerdal, som kunde bytas ut, via martyrskapet, till ett liv i sus och dus, med oändlig tillgång till sex. Det innebar inte blott att man avstod från sitt liv, utan att man t o m växlade in det till ett mer betydande liv. Sådant martyrskap är sannerligen speciellt eftertraktat av de som verkligen har en jämmerdal i det nuvarande livet. Även en fattig usling kan genom martyrskapet bli en upphöjd person, både i himlen och på stora planscher i jämmerdalen, där de efterlevande släktingarna blir upphöjda genom att ha en martyr i familjen.
Livet är en fantastisk gåva. Den gåvan skall odlas, utvecklas och njutas, inte offras, inte ges upp.
Den 11 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin