Den planerade ekonomin har sina fördelar. En absolut fördel är att den kan tillfredsställa behov utan att få prissignalen. Den kan skapa rationella kedjor av leveranser, inte minst idag, när klimatbeaktande som saknar prissignaler måste ske. Däremot är den planerade ekonomin till sin natur inte lika dynamisk som marknadsekonomin, då poängen med planen just är att den rymmer det som går att förutsäga.
Sverige har haft starka inslag av planerad ekonomi. Med 70-talets början ifrågasattes dessa inslag och med 80-talets inträde kom marknadsfieringen av staten igång. Avregleringen av kreditväsendet kom. Med följd att ystra aktörer skapade en finanskris i början på 90-talet, med resultat att Sverige under en tid hade 500% ränta, i akt och mening att försvara kronkursen. Som man emellertid fick vika från, och kronan blev en fri vara, dvs en flytande växelkurs.
Både borgerliga och socialdemokratiska politiker ville träna svenska folket i marknadsekonomi, varför de införde premiepensionssystemet, där en del av pensionskapitalet skulle ligga i individens möjligheter att välja placering. Politikerna trodde inte så mycket på individerna att individerna själva fick tillgång till kapitalet, utan det var kvarhållet i den planerade ekonomin, men inom dess ram fick individen välja bland en mängd fonder. En utomordentlig träning i kapitalism, där individen förutsattes kunna välja placering av sitt tvångsmässigt sparande pensionskapital i fonder med olika placeringsprofil. Svensken skulle lära sig vad tidsaspekten på finansiella placeringar var, och inte minst, vad risk och avgift för placering kan innebära för den framtida pensionen.
Det har nu visat sig att den som valt att inte välja, dvs låtit kapitalet stanna i AP7 SÅFA, den statliga fonden, har fått bäst historisk avkastning relativt genomsnittet på de valbara fonderna. Till denna överavkastning relativt de väljande, skall läggas att de som valt att inte välja, har sluppit den avsevärda transaktionskostnad som det innebär att låta sig informeras om fonder och göra valen. Såff-liggaren har tjänat både avkastning och frånvaro av ansträngning på att låta sig informeras och att välja.
Människor har tränats i marknadsekonomi, men förlorat avkastning och tid. Men politikerna drar inte slutsatsen att marknadsekonomin i fråga om den delen av pensionskapitalet har misslyckats, varför man kan avsluta försöket. Så stark är den ideologiska övertygelsen, att man menar att marknadsekonomin får kosta. Som om marknadsekonomi är ett mål, och inte ett medel.
Det andra exemplet på marknadsekonomins misslyckande är marknadsfieringen av våra läkemedel. Apotekets monopol avskaffades och privata aktörer bjöds in. Det har lett till att man kan köpa mer schampo på apoteken, men mindre medicin. Ty med marknaden kommer prissignalen som argument för att hålla mediciner i lager. Utan prissignalen, inga lager. Det är en viktig anledning till att det fattas mediciner på apoteken. Här visar marknadsekonomin sig, genom att den är god på att leverera det som är lönsamt, men svag på att leverera det som behövs men som är olönsamt. Marknadsekonomin bryr sig inte om behov i samhället, utan om lönsamheten.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lista-tre-problem-med-lagerbristen
Men även här drar man inte slutsatsen att medicinens tillgänglighet för de sjuka är viktigare än det ideologiska kvarhållandet av marknadsekonomin. Ideologin får helt enkelt kosta. Vad är lite smärta och obehag relativt marknadsekonomin?
Precis som i mycket annat jag konstaterat på denna blogg, lever vi i en starkt ideologiserad tillvaro. Det är skimret för ögonen, det är högtravande tal, det är drömmarna som är viktigare än realiteten. Därför har vi sannolikt ett kostsammare pensionssystem och en medicintillförsel som är sämre på att tillfredsställa behoven av medicin, än om vi hade gått tillbaka till planekonomin.
Föreställningen om hur verkligheten borde vara, är viktigare än verkligheten. Normen, Börat, är viktigare än det verkliga, Varat.
Efter medeltiden levde folk under det kristna oket och föreställning om himmel och helvete. Det var en religiös tid, där föreställningen användes för att hålla folk i träldom och att uthärda misär. De levde i Börats tyranni. Sedan kom en kort tid av rationalism, där Varat var viktigare än Börat. Idag tycks vi vara tillbaka, men nu är det inte gudens irrationalitet som leder oss, utan marknadsekonomins irrationalitet som leder utvecklingen.
Människan har den rationella möjligheten genom Förnuftet. Men hon har också Förnuftets möjlighet att uppfinna det som inte finns. Hon kan lämna Varat och leva i och med Börat. Det är hennes tillgång, men också hennes förbannelse.
Öllsjö den 12 november 2019