TV4 gjorde en enkätundersökning, som visade att 59% anser att förslaget mycket eller ganska dåligt, medan 22% anser att det är bra. Demoskop har i en undersökning funnit att 60% är negativa och 20 procent är positiva.
Riksdagens politiker röstade därför 2,84 gånger mer på ja än folket, 71% mot 25%. Det är ett ansenligt avstånd i attityd mellan folket och de som skall representera folket. Det är ett ansenligt demokratiskt gap som borde föranleda diskussioner om den representativa demokratin.
Representativ demokrati innebär att folket överlämnar det tidsödande arbetet med att utreda och sätta sig in i frågor, och att förhandla mellan varandra för att nå fram till beslut. Det är det som skett med könstillhörighetslagen. Den har utretts, har gått igenom utskott, har förhandlats och slutligen fått en konstruktion som 71% av politikerna ställde upp på. Eller snarare, deras parti ställde upp på lagförslaget, och därefter följde respektive riksdagsman sitt partis linje. Med 71% majoritet måtte politikerna vara nöjda med det politiska arbetet, att ha nått så stor samsyn.
Men det demokratiska gapet säger att det är en samsyn mellan politiker, men inte mellan folket och deras representanter.
Kanske det är så, att om envar röstberättigad haft tid att sätta sig in i allt kring denna lag, skulle de också fördela sig som Riksdagen.
Men det demokratiska gapet finns fortfarande där. Om det är så att partierna verkligen representerar folket, om folket haft samma chans som partierna att sätta sig in i frågan, då måste man konstatera att partierna fullständigt misslyckats i att informera sina väljare om tänkandet i den nya lagen.
Representativ demokrati innebär inte enbart att folket skickar sina representanter till Riksdagen. Dessa representanter har en plikt att bära representantskapet, vilket torde innebära både att rapportera tillbaka till de som de representerar och motivera gentemot dem hur man agerat. Ytterst kommer ansvarigheten i uttryck vid nästa val då missbelåtna partisympatisörer kan rösta på annat parti, blankt eller strunta i att rösta. Vad partierna helt misslyckats med när det gäller denna lag är att informera folket, så att folket gör samma ställningstagande som riksdagspersonerna.
Det demokratiska gapet består därför i huvudsak i att riksdagspartierna och riksdagsmännen och -kvinnorna vänt sina väljare ryggen och inte gjort allt vad som stått i deras makt att övertyga sina väljare om deras ställningstagande.
Om politikerna i riksdagen hade varit genuint demokratiska, med stort demokratiskt ansvarstagande, då hade de, när de såg opinionsmätningarnas rakt motsatta utfall, låtit bordlägga omröstningen för att vända sig till sina väljare och bedriva opinion för sin lag. Det har de inte gjort. Istället visar de förakt mot opinionen, blir inte berörd av den utan agerar som om den inte fanns.
Riksdagsmännen och -kvinnorna är därför inte ansvarstagande, demokratiska representanter utan elitpolitiker som en gång vart fjärde år behöver rösterna, vilka de dagen efter valdagen samlar ihop och använder för att torka näsan efter att ha snortar kokain på riksdagshusets toaletter.
Den 17 april 2024 går till historien då det demokratiska gapet manifesterades och politikerna visade en ynklighet gentemot dem som de skall representera.
Den 18 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin