De abrahamitiska religionerna slår sig ofta för bröstet och menar att det är de, ja, egentligen bara en av dem, beroende på vem man lyssnar på, som skapat moralen. Det är de som upprätthåller det goda samhället genom sin moral. Utan dem skulle vi befinna oss i kaos, i ett omoraliskt, amoraliskt samhälle, som snabbt är på väg till sin undergång.
Det påståendet tål inte två invändningar, ett angående moralens existens, och ett angående moralens inriktning.
Människor slog inte ihjäl varandra innan Jahve skickade ner Moses med stentavlorna, där Jahve gav budordet: Du skall inte döda. Om det budordet som en moral inte hade varit verksamt i människors liv innan Jahve, hade människan knappast kommit fram i tiden så att den kunde uppfinna Jahve. I de små klansamhällen som människan levde, berodde de på varandra, och insåg att de berodde på varandra. Det gav ett materiellt skäl för att inte döda. Sedan kan man tänka sig att de, precis som vi, hade känslor för varandra och därför inte dödade varandra. Sedan, och detta vet vi absolut ingenting om, kan det ha varit så att de, precis som vi idag, inte dödar en annan för att de ansåg att det inte var rätt eftersom den andre människan har rätt att finnas, dvs ett rent moraliskt resonemang.
Även om vi inte kan observera människan som levde för 100 000 år sedan, är det rimligt att anta att man hedrade principen att inte döda av materiella skäl, av emotionella skäl och av principiella, moraliska skäl. Således var inte religionen, vilken den än kunde vara, en nödvändig ingrediens för moralen, ty människan är en moralisk varelse. Människan, sannolikt p g a sin frihet, är predisponerad till moral. Den moralisk kapaciteten finns i hennes gener.
Det är snarare en omvänd orsak, att moralen skapade religionen, där religionen blev ett sätt att systematisera och motivera specifika moraliska ståndpunkter. Det är moralen som skapat guden, inte en gud som skapat moralen.
Min nästa invändning är att det är en specifik typ av moral som skapat guden. En moral som några av oss egentligen vill kalla omoralisk.
Religionen försöker, om inte systematisera, så i alla fall lista moraliska bud och ha några grundläggande principer för moralen. Vilken princip för de religiösas moral kan man då finna?
En kristen och en muslim är enkelt behavioristiska i sitt agerande, dvs de har paradoxalt nog knappt någon moral. Behavioristiskt agerande är det som förstärks när individen får en belöning, och försvagas om den får bestraffning. Det är den teknik man använder för att få hundar, som saknar moral, och barn, som håller på att utveckla moral, att agera på ett sätt man önskar. Ytterst gör en kristen eller muslim gott, inte för att det är gott, dvs en moralisk motivering, utan för att, genom sitt agerande, belönas med himmelriket efter döden, och det undviker ont agerande, för att därmed slippa tillbringa evigheten efter sin död i satans svavelsjöar. Muslimen vill slippa från den onda människans straff, att få sin hud bränd av elden, och när den är förkolnad, få ny hud, för att ytterligare pinas med eld. Muslimen agerar inte p g a moral, utan för att undgå helvetets eldar.
Det behavioristiska agerandet kallar de flesta av oss inte för särdeles moraliskt, eftersom det inte bygger på ett resonemang om vad som är rätt eller orätt, gott eller ont, utan blott bygger på om man får en belöning eller ett straff. Juden, den kristne och muslimen dödar inte andra människor eftersom den då själv blir bestraffad. Den dödar inte p g a att det är orätt eller p g a att det är ett ont agerande. Någon moralisk princip finns inte som vägledning, blott belöning och straff vägleder. Den agerar som en hund.
Paradoxalt nog befriar religionen, som hävdar att den är moralens höjdpunkt, människor från att motivera agerande moraliskt, utan enbart utifrån lydande och underkastelse. Det som gett människan hennes moraliska disposition, hennes frihet, hennes möjlighet att välja sitt agerande, tar religionen från människan genom att göra henne ofri, där hennes enda frihetliga agerande består i att välja att underkasta sig. Religionens enda moraliska påbud till människan är att hon i sin frihet skall välja att avstå sin frihet. Det är en moral som passar Jahve, Gud, Allah, Hitler, Stalin och Mao.
De religiösa är vägleda av fruktan, ty grundelementet i religionerna är underkastelse. Man skall lyda guden och dennes påbud. Men att lyda är inte moraliskt agerande, ty då skulle hunden och hästen, bägge oftast lydiga varelser, vara våra moraliska förebilder. Men moraliskt agerande utmärks av att man står inför en situation och reflekterar kring vad som är rätt och fel, vad som är gott och ont, och därefter beslutar sig för sin handling. Moral är en rationell handling, inte en regelföljande handling, ledd av en regel och en uppsättning belöningar och straff.
Jag dödar inte människor eftersom jag inte vill döda. Jag avstår inte från att döda p g a att det är straffbart i Sverige att döda, eller för att guden så kräver av mig. Jag tycker att det är orätt, utan vägledning av någon gud eller religion eller statens lag. Innan jag blev varse religionerna ansåg jag att jag inte ville döda.
Några av oss anser att till god moral hör att göra gott för andra, oaktat vad som sker med en själv. Att göra gott för en annan är bland det godaste man kan göra. Det är emellertid inte den kristnes moral. Den kristne har sin gyllene regel: Allt vad du vill att andra skola göra dig, det skola du göra dem (t ex Matteusevangeliet 7:12). Det är således inte den andres väl och ve som står som modell för den kristnes agerande, utan den kristnes eget väl och ve. Det som den vill ha av andra, är den villig att göra mot andra, helt oaktat vad den andre vill ha eller behöver. Utgångspunkten för den kristne är den kristnes behov. Det är ren och skär egoism, eller hur? Det som kallas den gyllene regeln i kristendomen är en egoistisk regel. Det är sannerligen inte en altruistisk regel som utgår från den andre och dennes behov, ty en sådan regel skulle ha varit, t ex: ’Vad den andre vill att jag skall göra den, det skall jag göra den’, eller ’Behandla andra som de själva vill bli behandlade.’
Människan är en varelse som har frihet och förnuft, vilket innebär att människan har förmågan att göra moraliska värderingar inför ett agerande. Religionen har tillkommit senare i det mänskliga samhället, där den har skapat en specifik uppsättning moraliska regler och rekommendationer. De religioner jag känner närmre, judendom, kristendom och islam, har inslag av en avskyvärd moral, som sannerligen inte borde läras ut eller pläderas för i kyrkor, i skolor eller i samhället.
Ett exempel på en vettlös moral i judendomen och kristendomen får räcka som bevis. Om man kan bevisa att en flicka inte var oskuld vid giftermålet, då ” ska domarna leda flickan till hennes föräldrahems dörr, och där ska männen i staden stena henne till döds. Hon har orenat Israel genom sitt uppenbara brott medan hon bott hemma hos sina föräldrar. En sådan synd måste rensas bort från er.” (5 Moseboken 22:21). Ett samhälle byggt på en sådan judisk och kristen moral är ett ovärdigt och omänskligt samhälle.
Den som hävdar att vårt samhälle är byggt på en judisk-kristen moral, har en rejäl empirisk utmaning framför sig för att bevisa sitt påstående.
Sven-Olof Yrjö Collin
Det påståendet tål inte två invändningar, ett angående moralens existens, och ett angående moralens inriktning.
Människor slog inte ihjäl varandra innan Jahve skickade ner Moses med stentavlorna, där Jahve gav budordet: Du skall inte döda. Om det budordet som en moral inte hade varit verksamt i människors liv innan Jahve, hade människan knappast kommit fram i tiden så att den kunde uppfinna Jahve. I de små klansamhällen som människan levde, berodde de på varandra, och insåg att de berodde på varandra. Det gav ett materiellt skäl för att inte döda. Sedan kan man tänka sig att de, precis som vi, hade känslor för varandra och därför inte dödade varandra. Sedan, och detta vet vi absolut ingenting om, kan det ha varit så att de, precis som vi idag, inte dödar en annan för att de ansåg att det inte var rätt eftersom den andre människan har rätt att finnas, dvs ett rent moraliskt resonemang.
Även om vi inte kan observera människan som levde för 100 000 år sedan, är det rimligt att anta att man hedrade principen att inte döda av materiella skäl, av emotionella skäl och av principiella, moraliska skäl. Således var inte religionen, vilken den än kunde vara, en nödvändig ingrediens för moralen, ty människan är en moralisk varelse. Människan, sannolikt p g a sin frihet, är predisponerad till moral. Den moralisk kapaciteten finns i hennes gener.
Det är snarare en omvänd orsak, att moralen skapade religionen, där religionen blev ett sätt att systematisera och motivera specifika moraliska ståndpunkter. Det är moralen som skapat guden, inte en gud som skapat moralen.
Min nästa invändning är att det är en specifik typ av moral som skapat guden. En moral som några av oss egentligen vill kalla omoralisk.
Religionen försöker, om inte systematisera, så i alla fall lista moraliska bud och ha några grundläggande principer för moralen. Vilken princip för de religiösas moral kan man då finna?
En kristen och en muslim är enkelt behavioristiska i sitt agerande, dvs de har paradoxalt nog knappt någon moral. Behavioristiskt agerande är det som förstärks när individen får en belöning, och försvagas om den får bestraffning. Det är den teknik man använder för att få hundar, som saknar moral, och barn, som håller på att utveckla moral, att agera på ett sätt man önskar. Ytterst gör en kristen eller muslim gott, inte för att det är gott, dvs en moralisk motivering, utan för att, genom sitt agerande, belönas med himmelriket efter döden, och det undviker ont agerande, för att därmed slippa tillbringa evigheten efter sin död i satans svavelsjöar. Muslimen vill slippa från den onda människans straff, att få sin hud bränd av elden, och när den är förkolnad, få ny hud, för att ytterligare pinas med eld. Muslimen agerar inte p g a moral, utan för att undgå helvetets eldar.
Det behavioristiska agerandet kallar de flesta av oss inte för särdeles moraliskt, eftersom det inte bygger på ett resonemang om vad som är rätt eller orätt, gott eller ont, utan blott bygger på om man får en belöning eller ett straff. Juden, den kristne och muslimen dödar inte andra människor eftersom den då själv blir bestraffad. Den dödar inte p g a att det är orätt eller p g a att det är ett ont agerande. Någon moralisk princip finns inte som vägledning, blott belöning och straff vägleder. Den agerar som en hund.
Paradoxalt nog befriar religionen, som hävdar att den är moralens höjdpunkt, människor från att motivera agerande moraliskt, utan enbart utifrån lydande och underkastelse. Det som gett människan hennes moraliska disposition, hennes frihet, hennes möjlighet att välja sitt agerande, tar religionen från människan genom att göra henne ofri, där hennes enda frihetliga agerande består i att välja att underkasta sig. Religionens enda moraliska påbud till människan är att hon i sin frihet skall välja att avstå sin frihet. Det är en moral som passar Jahve, Gud, Allah, Hitler, Stalin och Mao.
De religiösa är vägleda av fruktan, ty grundelementet i religionerna är underkastelse. Man skall lyda guden och dennes påbud. Men att lyda är inte moraliskt agerande, ty då skulle hunden och hästen, bägge oftast lydiga varelser, vara våra moraliska förebilder. Men moraliskt agerande utmärks av att man står inför en situation och reflekterar kring vad som är rätt och fel, vad som är gott och ont, och därefter beslutar sig för sin handling. Moral är en rationell handling, inte en regelföljande handling, ledd av en regel och en uppsättning belöningar och straff.
Jag dödar inte människor eftersom jag inte vill döda. Jag avstår inte från att döda p g a att det är straffbart i Sverige att döda, eller för att guden så kräver av mig. Jag tycker att det är orätt, utan vägledning av någon gud eller religion eller statens lag. Innan jag blev varse religionerna ansåg jag att jag inte ville döda.
Några av oss anser att till god moral hör att göra gott för andra, oaktat vad som sker med en själv. Att göra gott för en annan är bland det godaste man kan göra. Det är emellertid inte den kristnes moral. Den kristne har sin gyllene regel: Allt vad du vill att andra skola göra dig, det skola du göra dem (t ex Matteusevangeliet 7:12). Det är således inte den andres väl och ve som står som modell för den kristnes agerande, utan den kristnes eget väl och ve. Det som den vill ha av andra, är den villig att göra mot andra, helt oaktat vad den andre vill ha eller behöver. Utgångspunkten för den kristne är den kristnes behov. Det är ren och skär egoism, eller hur? Det som kallas den gyllene regeln i kristendomen är en egoistisk regel. Det är sannerligen inte en altruistisk regel som utgår från den andre och dennes behov, ty en sådan regel skulle ha varit, t ex: ’Vad den andre vill att jag skall göra den, det skall jag göra den’, eller ’Behandla andra som de själva vill bli behandlade.’
Människan är en varelse som har frihet och förnuft, vilket innebär att människan har förmågan att göra moraliska värderingar inför ett agerande. Religionen har tillkommit senare i det mänskliga samhället, där den har skapat en specifik uppsättning moraliska regler och rekommendationer. De religioner jag känner närmre, judendom, kristendom och islam, har inslag av en avskyvärd moral, som sannerligen inte borde läras ut eller pläderas för i kyrkor, i skolor eller i samhället.
Ett exempel på en vettlös moral i judendomen och kristendomen får räcka som bevis. Om man kan bevisa att en flicka inte var oskuld vid giftermålet, då ” ska domarna leda flickan till hennes föräldrahems dörr, och där ska männen i staden stena henne till döds. Hon har orenat Israel genom sitt uppenbara brott medan hon bott hemma hos sina föräldrar. En sådan synd måste rensas bort från er.” (5 Moseboken 22:21). Ett samhälle byggt på en sådan judisk och kristen moral är ett ovärdigt och omänskligt samhälle.
Den som hävdar att vårt samhälle är byggt på en judisk-kristen moral, har en rejäl empirisk utmaning framför sig för att bevisa sitt påstående.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
