Jag har alltid vinnlagt mig att hälsa på städarna på de arbetsplatser jag varit på. De är ju en lika viktig stödfunktion för akademiskt arbete som vaktmästaren och prefekten. Ja, det är än viktigare att hälsa på städaren eftersom den får oerhört mindre uppmärksamhet och lön än prefekten.
Jag får läsa i Svenska Dagbladet att lokalvårdare inte känner sig sedda, att annan personal inte hälsar på dem, att det ifrågasätts att de sitter i det gemensamma lunchrummet. De är personal som håller rent, men som själva också skall städas ut, hållas rent från.
https://www.svd.se/a/GyjJb9/lokalvardare-pa-reddit-vi-blir-ignorerade
Jag skall absolut inte förringa deras upplevelse att inte bli sedda, och uppmanar alla att hälsa på städaren, i en akt av respekt för det nödvändiga arbete den gör. Men kanske även de som inte hälsar har haft en omorganisation där man skapat en städpool där städarna förlorar sin mänskliga identitet och istället blir små, identiska maskiner som styrs omkring i hela organisationen från städledarens joystick, och därmed förvägras den gemenskap som uppstår när en städare blir ’vår’ städare som hjälper ’oss’.
Kanske du reagerat på mitt uttryck, städare? Idag kallas de ju lokalvårdare. Det är förvisso delvis en korrekt benämning eftersom städaren utför lokalvård. Men lokalvård utförs också av vaktmästaren som byter glödlampor, som rättar till felhängda dörrar och som spikar fast lister som lossnat. Att kalla städaren för lokalvårdaren är det postmoderna, numer identitetsteorietiska tricket att försöka ändra världen med språket. Men när de ändrade arbetsorganisationen så att städarna, numer lokalvårdarna, blev satta i en pool och flyttades omkring, förlorade städarna, förlåt lokalvårdarna, kontakt med de som befann sig i lokalerna de städade, blev anonymiserade, och därmed osynliga. Men de hade minsann upphöjts till lokalvårdare. Detta är den identitetsteoretiska bluffen, att de fick en ny benämning, ett nytt ord, en identitet som lokalvårdare, men genom den nya faktiska organisationen försvann de som människor, de förlorade sin identitet. Medan identitetsteoretikerna vandrar runt i det ljusblåa ideella, slår det materiella tillbaka med oerhörd kraft och visar sin kraft. Det som skulle bli en upphöjd identitet blev en förlorad identitet.
Jag är övertygad om att hon, vars namn jag glömt, kände en större arbetstillfredsställelse när hon var ’vår städerska’ och mötte våra glada tillrop när vi demonstrativt speglade oss i diskbänken, när vi tjatade på henne att det faktiskt var vårt arbete att tömma diskmaskinen och, kanske speciellt när vi berömde hennes vackra blommor, än den arbetstillfredsställelsen hon kände när hon upphöjd till lokalvårdare skickades omkring bland husen som en städmaskin.
Den 24 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin