Som jag skrev om i går, kan man inte respektera specifika världsåskådningar, men man skall respektera att människor har världsåskådningar, dvs har friheten att tänka och säga vad man vill. Däremot får vi acceptera de specifika världsåskådningarna.
Men har inte även accepterandet en gräns? Om islam förbjuder förlöjligande uttalanden om allah, skall då ett sådant förbud accepteras i handling, avseende alla människor, som Salman Rushdie, Lars Vilk och komedianterna i Charlie fick erfara, eller kanske bara avseende muslimer?
Om något ljushuvud lyckas göra pedofili till en världsåskådning, då får den personens utsagor om pedofili accepteras, men därefter, i alla fall från mig, uttalas stark kritik. Men får den leva ut sin världsåskådning, dvs utföra pedofil?
I svenska staten finns en kulturell acceptans för pedofili som kan baseras på en respekt för en religion. Staten gav ut en broschyr med titeln ” Information till dig som är gift med ett barn”. Där fick brottslingen som den riktar sig till förvisso veta att det den gör, dvs pedofili, är brottsligt. Men på ett informativt sätt. Den är nu borttagen
(https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20915/2018-3-34.pdf) , efter att ha fått kritik (https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kab6OB/broschyr-till-den-som-ar-gift-med-barn-kritiseras )
Det märkliga är att man inte fullföljde den informationskampanjen genom att rikta sig mot en annan del i islam, rätten att slå sin hustru, enligt koranens sura 4:34, och därvid gav ut en folder: ”Du som är hustrumisshandlare”.
Med dessa två exempel framstår det som självklart att man inte kan ha acceptans, och därmed än mindre respekt, för världsåskådningars handlingar. En muslim kan uttala sig för rätten att slå sin hustru och vi kan diskutera det riktiga i den normen. Men det är en diskussion, baserad på rätten att tänka och tala. Men ingen muslim, oaktat sin världsåskådning, har rätten att leva ut sin religion, och ägna sig åt pedofili eller hustrumisshandel. I handlingen realiseras världsåskådningen, och där skall man varken ha respekt eller acceptans.
Således varken respekterar jag eller accepterar delar av världsåskådningar. Jag accepterar nazism, men jag accepterar inte deras faktiska handling i sin antisemitism, att förfölja judar. De må tänka det, de må prata om det (dock till gränsen av upplevelse av hot), men de må inte agera på det.
Därför får hetsen mot icke-muslimer accepteras i koranen, eftersom man får tänka och tala, men absolut inte den minsta hetsande handling får utföras mot icke-muslimer.
Det låter enkelt, men det finns fenomen där denna enkla princip blir svår. Skall synagogor och moskéer få könsuppdela sina lokaler, grundat i deras religiösa tro att män och kvinnor skall vara åtskilda? Om du med tordönsstämma säger att så får inte ske i jämställdhetslandet Sverige, innebär det då att könsuppdelade badinrättningar, t ex en könsseparerad bastu, också är ett brott mot jämställdheten?
Alla principer har sina gränsdragningsproblem, men det ogiltigförklarar inte principen, utan visar blott på alla principers svårigheter att vara principer.
För en viktig symbolfråga, hijaben, blir principens tillämpning att muslimer har rätt att hävda hijaben, men de har ingen rätt att bära den, med hänvisning till att det är deras religion, ty bärande är en handling, där acceptansen av religionen gör halt, varvid debatten börjar om när en religiös symbol, som hijaben, skall få bäras.
Tro vad du vill, men du får inte göra vad du vill. Det är acceptansens röda linje.
Den 1 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin