När detta skrivs, har Kabul precis fallit, varvid debattörer i Sverige återigen tar upp de ensamkommande männen från Afghanistan, som mot asylrättens grundtanke, gavs fristad i Sverige, där dagens socialdemokrater, med Pierre Schori i spetsen, kräver amnesti för dem.
Pridefestivalerna har precis avslutats, där uppmärksamhet riktats mot sexuellt likaberättigande.
Färgade, flyende afghanska män och icke-heterosexuella ges stor uppmärksamhet, där vi avkrävs solidaritet och omtanke gentemot dem.
Samtidigt finns den en befolkningsgrupp på ungefär 100 miljoner individer i världen, som inte får samma uppmärksammahet. Ingen amnesti, inga demonstrationer, inga festivaler, inga statyer rivs för dem. Trots att de lever i en misär som en välmående svensk som jag svårligen kan föreställa mig, men där mitt hjärta känner en stor smärta. Ja, sådan är jag att jag känner mer smärta för de 100 miljoner individerna, än jag kan uppbringa för de svarta, för de afghanska männen och för de icke-heterosexuella, trots att jag sympatiserar med deras självklara krav på mänsklig värdighet och möjlighet.
Enligt UNICEF, lever ungefär 100 miljoner barn på gatan. (https://unicef.se/fakta/barn-som-lever-pa-gatan)
100 000 000 barn lever under förhållanden som inget barn borde leva under.
Barn är värnlösa, och i starten av sina liv som människor. Gatubarnen borde få en stor uppmärksamhet, då deras liv är ovärdiga liv. De är just barn, och borde därför få vår omsorg och omtanke. De borde få erfara den solidaritet vi som mänsklighet borde och kan ge dem. Vi har alla varit barn, och vet vad tak över huvudet, mat för dagen, skola och vuxen kärlek har betytt för oss. Det som förvägras 100 000 000 barn idag.
Varför får de knappt någon uppmärksamhet? De går ju utanför allt vad hudfärg, etnicitet och sexualitet är. De är blott individer, små människor i vardande, som förvägras ett värdigt liv.
Det är vuxna människor och organisationer som skapar uppmärksamhet. Barn deltar inte i organisationer, de skriver inte debattinlägg, de organiserar inte demonstrationer. De har inte tillgång till, allra minst gatubarnen, resurser som kan föra ut deras förhållanden, som kan användas för att strida för deras rätt till ett värdigt liv. De kan inte skapa uppmärksamhet.
En vuxen, färgad kriminell man som stryps av en polis i USA blir material för en enorm uppmärksamhet, medan den 7-årige Pedro på gatan i San Paulo ges ingen uppmärksamhet.
Idag används stora resurser på att möjliggöra för vuxna att få barn. Tyvärr saknar jag data, men jag tror att resurser som används till att möjliggöra barnalstring övergår de som används för att ge gatubarnen ett värdigt liv, t ex genom adoption. Fördelningen av barn borde vara ett större problem för mänskligheten än möjlighet till barnalstring.
Varför uppmärksammas inte gatubarnen och varför får de inte den solidariska handlingen av oss som en humanitär mänsklighet borde ge dem?
En förklaring kan ligga i att dagens ideologiserade värld vägleds av identitetsteorier. I dem finns kategorier som hudfärg, etnicitet och religion. Men kategorien barn finns inte. De som är barn saknar identitet, trots att de har identiteten barn, och omfattas därför inte av dagens ideologier, som styr vår uppmärksamhet.
En annan förklaring är att det är vuxna som skapar uppmärksamheterna, och de uppmärksamhetsskapande vuxna tycks inte vara förmögna att se det självklara, att barn, alla barn, behöver vuxna och de vuxnas omsorg.
En mänsklighet som inte tar hand om sina barn, alla sina barn, är inte en värdig mänsklighet.
Den 7 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin