Många barn har dödats i kriget på Gazaremsan. Ett sätt att ha räddat dem undan kriget vore att ha tagit till den finska lösningen. När Finland var i krig med Ryssland under Andra världskriget, först vid Vinterkriget 1939-1940, och sedan vid Fortsättningskriget 1941-1944, evakuerades cirka 70 000 barn från Finland, från sina föräldrar, till Sverige, där de fick skydd, sjukvård och mat.
Från föräldrarnas sida, som skickade iväg sina barn, var det en akt av stark kärlek, för att barnen skulle få leva, trots att det innebar att föräldrarna skildes från sina barn. För barnen var det också en traumatisk upplevelse, kanske än större än föräldrarnas, eftersom barnen nog inte förstod faran. Många barn återvände efter kriget. Några stannade kvar. En del hade fått obehagliga upplevelser i Sverige. Ingen vet hur många av dem som räddades från död och pina. Men de som kom, fick behålla sina liv.
I Östeuropa fanns efter Andra världskriget daghem som var ett sorts internat, där barnen bodde under arbetsveckan, måndag till lördag, och fick komma till sina familjer blott på söndagen. I DDR kallades de wochenkrippe. (se länk nedan). Det möjliggjorde att DDR-föräldrarna kunde satsa all sin tid på att återuppbygga DDR. Samtidigt som det innebar, inte bara att barnen skildes från sina föräldrar, utan också att de inte fick någon större vuxenkontakt utan, t ex på nätterna, fick ligga i stora sovsalar. De som var barn på dessa internat har vittnat om den svaga kontakt de hade med vuxna, och än mer, med sina föräldrar.
Internatdagis har även funnits på israeliska kibbutzer. Där fanns kanske den socialistiska tanken att barnen skulle fostras till kibbutzens gemenskap och solidaritet, och inte till den avskilda familjen och dess gruppegoism. Kanske var även syftet, likt i DDR, att avlasta föräldrarna, som behövdes i uppbyggnaden av det socialistiska himmelriket i Israel.
Jag är sannerligen ingen barnpsykolog, men jag ser att barn tyr sig till vuxna, de lyssnar på vuxna och de imiterar omåttligt de vuxna. I den mån de inte får kontakt med sina föräldrar, går de miste om den emotionella interaktion som föräldrarna uttrycker genom sin kärlek till barnen. I den mån de inte har interaktion med vuxna, går de miste om möjligheterna att lära sig språket och att lära sig genom imitation. Medan barninternat sannolikt innebär att barn hämmas i sin utveckling, så är det sannolikt att de finska krigsbarnen inte hämmades i någon större utsträckning, och att de fick vara vid liv.
Man kan undra varför den akt av solidaritet från svenskarna sida och den akt av stark kärlek från föräldrarnas sida inte utvecklades under Gazakriget. Gaza är omgivet av arabiska stater, som, likt svenskarna som delade kultur med finländarna, delar kultur med palestinierna. Så många barn som hade levt idag om solidariteten och kärleken hade funnits.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/pP3oE1/jeanette-veckobarn-pa-wochenkrippe-i-ddr-de-band-mig-i-sangen
Från föräldrarnas sida, som skickade iväg sina barn, var det en akt av stark kärlek, för att barnen skulle få leva, trots att det innebar att föräldrarna skildes från sina barn. För barnen var det också en traumatisk upplevelse, kanske än större än föräldrarnas, eftersom barnen nog inte förstod faran. Många barn återvände efter kriget. Några stannade kvar. En del hade fått obehagliga upplevelser i Sverige. Ingen vet hur många av dem som räddades från död och pina. Men de som kom, fick behålla sina liv.
I Östeuropa fanns efter Andra världskriget daghem som var ett sorts internat, där barnen bodde under arbetsveckan, måndag till lördag, och fick komma till sina familjer blott på söndagen. I DDR kallades de wochenkrippe. (se länk nedan). Det möjliggjorde att DDR-föräldrarna kunde satsa all sin tid på att återuppbygga DDR. Samtidigt som det innebar, inte bara att barnen skildes från sina föräldrar, utan också att de inte fick någon större vuxenkontakt utan, t ex på nätterna, fick ligga i stora sovsalar. De som var barn på dessa internat har vittnat om den svaga kontakt de hade med vuxna, och än mer, med sina föräldrar.
Internatdagis har även funnits på israeliska kibbutzer. Där fanns kanske den socialistiska tanken att barnen skulle fostras till kibbutzens gemenskap och solidaritet, och inte till den avskilda familjen och dess gruppegoism. Kanske var även syftet, likt i DDR, att avlasta föräldrarna, som behövdes i uppbyggnaden av det socialistiska himmelriket i Israel.
Jag är sannerligen ingen barnpsykolog, men jag ser att barn tyr sig till vuxna, de lyssnar på vuxna och de imiterar omåttligt de vuxna. I den mån de inte får kontakt med sina föräldrar, går de miste om den emotionella interaktion som föräldrarna uttrycker genom sin kärlek till barnen. I den mån de inte har interaktion med vuxna, går de miste om möjligheterna att lära sig språket och att lära sig genom imitation. Medan barninternat sannolikt innebär att barn hämmas i sin utveckling, så är det sannolikt att de finska krigsbarnen inte hämmades i någon större utsträckning, och att de fick vara vid liv.
Man kan undra varför den akt av solidaritet från svenskarna sida och den akt av stark kärlek från föräldrarnas sida inte utvecklades under Gazakriget. Gaza är omgivet av arabiska stater, som, likt svenskarna som delade kultur med finländarna, delar kultur med palestinierna. Så många barn som hade levt idag om solidariteten och kärleken hade funnits.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/pP3oE1/jeanette-veckobarn-pa-wochenkrippe-i-ddr-de-band-mig-i-sangen
RSS-flöde
