Jag och min kvinna promenerade på byns dåligt asfalterade väg. Eftersom vägen ligger bland Liguriens berg, ramlar ofta småsten ner från hällorna som omger vägen. En sådan liten sten låg på vägen. Jag hoppade till med fötterna, för att få till en rejäl träff på stenen. Med kraft sparkade jag till stenen, så att den for ner i ravinen. Förvisso kan min fru också ägna sig åt stenrensning, men hon för den från vägen med foten.
Ibland går vi på stigarna i bergen. Dessa ligger ofta på slutningarna, där stigarna är kanske en till två meter breda, med skarpt lutande hällor, där ganska stora stenar kan ramla ner. Somliga får en fart så att de rullar över stigen och fortsätter ner i ravinen. En del lägger sig på stigen. För mig är det oemotståndligt, varför jag under en sådan promenad tar minst en, ofta två av dessa stora stenar och kastar dem ner i ravinen. Där står jag sedan och tittar på stenen, hur den rullar ner i ravinen. Och lyssnar uppmärksammat på dess framfart. Jag har aldrig sett min fru ta en sten och kasta den ner i ravinen och stå där, som ett fån, för att se hur stenen far ner i ravinen.
Denna beteendeskillnad mellan mig och min fru kan vara helt tillfällig. Eller så kan den bero på en beteendeskillnad mellan våra kön.
Min fråga blir då: Vad är den evolutionära fördelen av att sparka på en sten och att ta större stenar och kasta dem i raviner? Om det är mer sannolikt att män kastar ner stenar i raviner än kvinnor, vad har evolutionen uppnått med denna beteendeskillnad?
En hypotes, som kommer från min upplevelse av stenen som far fram, ner i ravinen, med ljudet av dess framfart, är att det är ett uttryck för mannens högre nivå av aggression. För människan har det varit en fördel med en grupp som har en högre nivå av aggression, vilken kan användas för att skydda människogruppen och för att jaga proteinrika vilddjur. Nackdelen med att försvara människogruppen från andras aggression och att jaga villebråd, som inte sällan försvarar sig med aggression tillbaka, är att den aggressiva parten löper risk att skadas och t o m dödas. Därför bör den aggressiva parten vara den som behövs minst för reproduktionen av människogruppen. Medan kvinnan blott kan ge en begränsad mängd avkommor, kan mannen ge många avkommor genom att sprida sin säd. Människogruppen behöver därför, av reproduktiva skäl, fler kvinnor än män. Människogruppen kan lättare avvara en man än en kvinna. Därför är mannen mer aggressiv än kvinnan.
Att jag sparkar på stenar och min fru för undan stenar, att jag kastar stenar i raviner medan min fru inte gör det, är därför ett uttryck för en evolutionär specialisering i människogruppen.
Den 9 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Ibland går vi på stigarna i bergen. Dessa ligger ofta på slutningarna, där stigarna är kanske en till två meter breda, med skarpt lutande hällor, där ganska stora stenar kan ramla ner. Somliga får en fart så att de rullar över stigen och fortsätter ner i ravinen. En del lägger sig på stigen. För mig är det oemotståndligt, varför jag under en sådan promenad tar minst en, ofta två av dessa stora stenar och kastar dem ner i ravinen. Där står jag sedan och tittar på stenen, hur den rullar ner i ravinen. Och lyssnar uppmärksammat på dess framfart. Jag har aldrig sett min fru ta en sten och kasta den ner i ravinen och stå där, som ett fån, för att se hur stenen far ner i ravinen.
Denna beteendeskillnad mellan mig och min fru kan vara helt tillfällig. Eller så kan den bero på en beteendeskillnad mellan våra kön.
Min fråga blir då: Vad är den evolutionära fördelen av att sparka på en sten och att ta större stenar och kasta dem i raviner? Om det är mer sannolikt att män kastar ner stenar i raviner än kvinnor, vad har evolutionen uppnått med denna beteendeskillnad?
En hypotes, som kommer från min upplevelse av stenen som far fram, ner i ravinen, med ljudet av dess framfart, är att det är ett uttryck för mannens högre nivå av aggression. För människan har det varit en fördel med en grupp som har en högre nivå av aggression, vilken kan användas för att skydda människogruppen och för att jaga proteinrika vilddjur. Nackdelen med att försvara människogruppen från andras aggression och att jaga villebråd, som inte sällan försvarar sig med aggression tillbaka, är att den aggressiva parten löper risk att skadas och t o m dödas. Därför bör den aggressiva parten vara den som behövs minst för reproduktionen av människogruppen. Medan kvinnan blott kan ge en begränsad mängd avkommor, kan mannen ge många avkommor genom att sprida sin säd. Människogruppen behöver därför, av reproduktiva skäl, fler kvinnor än män. Människogruppen kan lättare avvara en man än en kvinna. Därför är mannen mer aggressiv än kvinnan.
Att jag sparkar på stenar och min fru för undan stenar, att jag kastar stenar i raviner medan min fru inte gör det, är därför ett uttryck för en evolutionär specialisering i människogruppen.
Den 9 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS Feed
