Cancelkulturen, där utrymmet på universiteten begränsas genom personers, speciellt studenters upplevelser av kränkningar och där vissa teorier ges hegemonisk makt, som intersektionella teorier och postkolonial teori, skall utredas, i syfte att begränsa kulturens verkan. Utbildningsministern säger att högerregeringen vill försvara den akademiska friheten.
(https://www.svd.se/a/nQ0JM5/cancelkultur-ar-motsatsen-till-liberal-demokrati)
Tro inte honom. Den regeringen försvarar lika lite den akademiska friheten som de tidigare regeringarna.
Vi har fortfarande, och regeringen har inte tillsatt en utredning för att granska denna, i akt och mening att ta bort den, den famösa Goebbelsparagrafen, så kallad p g a att den är ett tydligt brott mot akademisk frihet och en lag som politiserar universitetet, paragraf 5 i högskolelagen. Läs och förfäras:
”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.”
Hållbarhet och jämställdhet är de två politiska mål som skall främjas av högskolorna. Notera att målen inte har med akademiskt väsen att göra, att främja en kritisk kultur i samhället, eller ett annat frihetligt politiskt mål, som t ex jämlikhet. Man förordar vissa politiska mål och behandlar andra som likgiltiga, där likgiltigheten inför det akademiska målet, det kritiska tänkandet, är det mest upprörande.
Paragraf fem är en inskränkning av den akademiska friheten då den föreskriver politiska mål för organisationen. Absurt nog görs detta genom att många sk akademiska organisationer genomdriver målen, t ex genom att föranstalta att hållbarhetsbegreppet skall karakterisera ett utbildningsprogram och jämställdhet skall beaktas i alla forskningsuppslag.
Högerregeringen slår till mot cancelkulturen, säger de. Men denna cancelkultur, hur absurd den nu är har blivit, har sin grund i forna vänsterorienterade teorier, och rymmer t ex tankar om intersektionalitet, där den gamla klassanalysen, förvisso för ett tynande liv, men ändock finns där.
Det är lätt att se att utbildningsministern inte slåss för akademisk frihet, ty då hade han också gett sig på paragraf fem. Vad han blåser till kamp mot är en vänsterkantring av universitetens utveckling. Han bryr sig inte ett dugg om politiseringen, ty den finns i Goebbelsparagrafen, utan om vänsterpolitisering.
Han får skylla sig själv. Tidigare stod akademin mot politiska kantringar. Den starka vänstervåg som drog fram på 60-talet, fanns på universiteten, men fick inte det fäste som en senare, än starkare ideologiska våg fick, hållbarhet och jämställdhet, som t o m tog sig in i lagstiftningen och genomsyrar organisationen, i agerande, i måldokument och i jämställdhetsintegration. Det är den befintliga lagstiftningen som parat med av professionaliseringen av högskolan, som öppnat upp och gjort universiteten än mer sårbara för politisering. Att nu, då vänstern kommer igen, om än i en absurd version, då är det för sent att stoppa den, ty sedan Goebbelsparagrafen kom till, har politisering och ideologisering varit vardagsmat på universiteten.
Det är inte den akademiska friheten som utbildningsministern värnar om, utan han vill hålla vänstern borta.
Slutsats: Tro inte på utbildningsministern. Han angriper cancelkulturen, inte för att den politiserar och hindrar akademisk frihet, utan för att det är en vänsterpolitisering. Trots allt är han ju en högerman.
Den 4 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/a/nQ0JM5/cancelkultur-ar-motsatsen-till-liberal-demokrati)
Tro inte honom. Den regeringen försvarar lika lite den akademiska friheten som de tidigare regeringarna.
Vi har fortfarande, och regeringen har inte tillsatt en utredning för att granska denna, i akt och mening att ta bort den, den famösa Goebbelsparagrafen, så kallad p g a att den är ett tydligt brott mot akademisk frihet och en lag som politiserar universitetet, paragraf 5 i högskolelagen. Läs och förfäras:
”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.”
Hållbarhet och jämställdhet är de två politiska mål som skall främjas av högskolorna. Notera att målen inte har med akademiskt väsen att göra, att främja en kritisk kultur i samhället, eller ett annat frihetligt politiskt mål, som t ex jämlikhet. Man förordar vissa politiska mål och behandlar andra som likgiltiga, där likgiltigheten inför det akademiska målet, det kritiska tänkandet, är det mest upprörande.
Paragraf fem är en inskränkning av den akademiska friheten då den föreskriver politiska mål för organisationen. Absurt nog görs detta genom att många sk akademiska organisationer genomdriver målen, t ex genom att föranstalta att hållbarhetsbegreppet skall karakterisera ett utbildningsprogram och jämställdhet skall beaktas i alla forskningsuppslag.
Högerregeringen slår till mot cancelkulturen, säger de. Men denna cancelkultur, hur absurd den nu är har blivit, har sin grund i forna vänsterorienterade teorier, och rymmer t ex tankar om intersektionalitet, där den gamla klassanalysen, förvisso för ett tynande liv, men ändock finns där.
Det är lätt att se att utbildningsministern inte slåss för akademisk frihet, ty då hade han också gett sig på paragraf fem. Vad han blåser till kamp mot är en vänsterkantring av universitetens utveckling. Han bryr sig inte ett dugg om politiseringen, ty den finns i Goebbelsparagrafen, utan om vänsterpolitisering.
Han får skylla sig själv. Tidigare stod akademin mot politiska kantringar. Den starka vänstervåg som drog fram på 60-talet, fanns på universiteten, men fick inte det fäste som en senare, än starkare ideologiska våg fick, hållbarhet och jämställdhet, som t o m tog sig in i lagstiftningen och genomsyrar organisationen, i agerande, i måldokument och i jämställdhetsintegration. Det är den befintliga lagstiftningen som parat med av professionaliseringen av högskolan, som öppnat upp och gjort universiteten än mer sårbara för politisering. Att nu, då vänstern kommer igen, om än i en absurd version, då är det för sent att stoppa den, ty sedan Goebbelsparagrafen kom till, har politisering och ideologisering varit vardagsmat på universiteten.
Det är inte den akademiska friheten som utbildningsministern värnar om, utan han vill hålla vänstern borta.
Slutsats: Tro inte på utbildningsministern. Han angriper cancelkulturen, inte för att den politiserar och hindrar akademisk frihet, utan för att det är en vänsterpolitisering. Trots allt är han ju en högerman.
Den 4 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS Feed
