Det finns en stjärnglans kring urfolk med starka nostalgiska inslag. Den moderna urbana människan tror sig i urfolket se människan innan syndafallet, innan konkurrens, exploatering och miljöförstörelse kom in i människans liv. Det finns ett skimmer av ekologisk och social oskuld kring urfolken.
Nordamerikanska indianer framställer ofta sig själva som ursprungliga och med humor noterar att när dagens amerikaner kräver att immigranterna skall åka hem, så borde även de åka. Den länkade bilden är en typisk sådan lustighet.
https://whyy.org/wp-content/uploads/2018/07/Lenape-768x576.jpg
Men det enda urfolket, det enda ursprungliga folket, är de som lever i Afrika, vårt ursprungliga hem. Därifrån spred sig människan, varför människor som lever på andra platser än Afrika är invandrare. Den som håller upp en skylt att invandrare skall lämna, drabbas själv av skyltens budskap och måste själv lämna området.
Urfolk är inte ursprungliga, utan är de första invandrarna. Precis som definitionen i början säger, de utgör den första kända etniska gruppen av människor. T ex inuiterna i Kanada hämtar sitt ursprung från Thulefolket, som kring 500 e v t var invandrare från dagens Ryssland, som tog sig över det som nu är Berings sund. Ett immigrationsfritt Nordamerika är ett område utan dessa människor.
Urfolks riktiga beteckning är därför första folket, de som kom först.
Urfolks erkänns rättigheter. Mot bakgrund av den våldsamma kolonialismen, förefaller det rimligt. De första folk som idag lever i Brasiliens djungel skall skonas från Brasiliens behov av skogsavverkning.
Men det är svårare. Första folket, dvs urfolk, är inte nödvändigtvis det första folket, utan det definieras som det folk som finns idag, inte som det folk som kom först. Om det första folket, det som finns idag, slog ut ett folk som fanns där tidigare, då är de det första folket som finns idag, men de är inte det första folket som kom till området. De kan själva ha ägnat sig åt kolonialism, åt erövringskrig och förintelse av andra folk. Kanske det första folket A, som kom till ett område, besegrades och fördrevs eller förintades av nästa ankommande folk B, som i sin tur fördrevs av folket C, som därefter lyckades leva på området tills de europeiska erövrarna kom. Folket C identifieras därför som urfolk, som första folket, trots att de, som i mitt exempel, är tredje folket.
Men, det blir ännu svårare. Ty de som idag är urfolk, det första folket, utmärks av att ha styrkan att lyckats behålla delar av sina institutioner och kultur. Det finns folk som gått upp i den besegrande kulturen, som assimilerats. Deras institutioner och kultur finns inte kvar. Är det då korrekt att ge de som inte assimilerats rättigheter som inte ges till de som assimilerats?
Idag skanderas ’återställ våtmarkerna’. Borde vi inte också skandera ’återställ skåningen’, med den rätt och gudstjänstordning och språk som tillerkändes skåningarna vid freden i Roskilde 1658, men som sedan kolonialmakten Sverige inte respekterade?
Att värna om urfolken, de första folken, eller snarare, de folk som har varit så starka att de har lyckats behålla sina institutioner trots kolonialism, erövringar och imperialism, är således inte att värna om de svaga, utan att värna om de starka, de som trots erövringar, integrations- och assimileringsförsök, stått emot erövrarna.
Den 29 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin