Från Europas judar kom tankar om sionism, om ett judiskt Israel, där den mångtusenåriga drömmen från judarnas ideologiska urskrift, Toran, som förkunnade likt Hitler, att judarna hade ett lebensraum att kräva i gamla Kanans land, där en judisk och sionistisk stat, Israel, skulle realiseras på ett landområde som beboddes av många araber.
1948 etablerades Israel, med stöd av Storbritannien och FN, varvid nakba, den stora katastrofen för palestinierna inträffade, då de förflyttades genom att lockas eller fördrivas, till flyktingläger i omkringliggande arabiska länder.
Detta ledde till det arabisk-israeliska kriget mellan Israel och arabiska nationer. Israel vann och erövrade ytterligare områden, utöver det som FN hade förordat och skapat. Konflikten gick djupt in i de arabiska länderna och drabbade de judar som levde i arabiska länder. De blev hårt förföljda och ett judisk nakba skapades. I Irak etablerades en politik gentemot judarna som påminde om nazisternas första politik, en fördrivning av judarna där staten beslagtog alla judiska tillgångar. Utfattiga fick de fly till Israel.
Det passade staten Israel, då den nya staten behövde befolkning, men hade inte så många europeiska judar, sk askenaser, att ta emot p g a Förintelsen. Men Israel var skapad av askenaserna, varvid de arabiska judarna blev en sorts andra klassen judiska israeler. Avi Shlaim, en arabisk judisk historiker, har skrivit: ”i grunden en europeisk rörelse ledd av europeiska judar som ville skapa en judisk stat för europeiska judar. Den strävade efter att ligga i Mellanöstern men inte att vara en del av denna region”
https://www.svd.se/a/Moxpn0/finns-nyckeln-till-forsoning-i-det-forflutna
Skapandet av Israel blev således en förstelning och förstärkning av den judisk-arabiska muslimska konflikten, som medförde flykt av palestinier från Israel och en flykt av judar från arabiska länder, där de senare förlorade sina tillgångar och hamnade i ett land som de inte kände som sitt och där de upplevde att de behandlades som andra-klassens medborgare.
Som Bitte Hammargren skriver i understreckaren (ovan refererad), ledde etablerandet av Israel till att en grupp judar blev ”…offer för två slags nationalism: sionism och arabnationalism.”
Genom den europeiskt ledda två-stats-lösningen, driven av tron att judarna behövde en egen nation, formerad genom den europeiska sionismen, gavs konflikten mellan judar och araber/muslimer hårda gränser, försvarade av nationer, där de europeiska judarna fick ett hem och de arabiska judarna tvingades till ett ’hem’.
Historien kan inte göras om, men man kan fråga sig vad som hade skett om lösningen hade bestått i mjuka gränser, t ex genom att man etablerade en självständig, demokratisk och sekulär stat, ett Palestina där muslimer, araber och judar fick leva, sida vid sida, med lika rättigheter? Då hade inte palestinierna fördrivits och kanske hade de arabiska judarna inte fördrivits, utan de hade alla, palestinier, araber, judar, muslimer, tvingats leva i samvaro med varandra. Konflikter hade tvingats finna sin lösning i en gemensam demokratisk icke-etnisk stat, istället för genom krig mellan stater.
Den 31 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin