Luna var en pigg flicka, innan hon utsattes för grymt våld, bla våldtäkt och strypning, av en pojke. Hon blev så gravt handikappad av våldet att hon idag sitter i rullstol och behöver vård under dygnets alla timmar. Pojken som utförde dådet var en aggressiv pojke, där intermezzon hade inträffat tidigare, men inga kraftfulla åtgärder hade satts in p g a att aktörer var ovilliga, föräldrarna var ovilliga, och, hävdas det, ingen aktör hade en heltäckande bild utifrån samlad information, delvis beroende på sekretessregler.
Pojken hade tidigare varit aggressiv och våldsam, och efter att ha överfallit och misshandlat en kvinna i en gångtunnel, hamnat i en utredningssituation, där polisen lade ned utredningen p g a att han var minderårig. Men då föräldrarna, som var invandrare och behövde tolkhjälp vid kommunikationen, motsatte sig utredning, lade socialnämnden ned utredningen med argumentet att de inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja. Veckan efter att pojken hade utfört sitt grymma överfall och hart när dödat Luna, motsatte sig fortfarande föräldrarna omhändertagande.
Nu genomförs lagförändringar som bl a innebär att myndigheter och sociala organisationer skall kunna bryta sekretessen och kunna byta information med varandra (se länk nedan). Andra åtgärder kommer också att genomföras som skulle ha kunnat minska risken för det våldsdåd som Luna utsattes för.
Emellertid! Informationsmöjligheten är blott en möjlighet. Det är inte ett trovärdigt statligt krav med åtföljande risk för repression, dvs det förskriver informationsutbyte, men utan straffansvar. Man kan inte straffas om man inte byter information. Det är en reglering som är lika verksam som förbudet att gå mot röd gubbe, där man inte kan straffas för lagbrottet. En norm eller lag utan sanktioner är inte en verksam norm eller lag.
Man kan ställa sig frågan om samhällets aktörer gjorde vad de kunde, inom ramen för lagstiftning och rutiner, för att förhindra att pojkens aggression ledde till något dåligt, för honom och för andra. Men därefter kan man ställa sig frågan om det var någon aktör som gick förbi lagstiftningen, eller övervägde att gå förbi lagstiftning och rutiner för att agera kraftfullt mot den aggressiva pojken?
Den senare frågan kommer från den villighet som statliga aktörer visat att, om det blir lag på att vidarebefordra information om papperslösa till polisen, då kommer minsann en hel del aktörer att inte bli simpla tjallare. Deras värde- eller värdighetsnorm avseende människan kommer att stå över lagen, varför de är villiga att begå lagbrott för att inte tjalla på den papperslöse. När den papperslöse kommer till läkaren, skall den känna sig trygg i att inte bli rapporterad till polisen.
Det finns således en villighet i statens armar att agera utifrån egna normer, i strid med lagstiftning. En civil olydnad finns tillgänglig.
Men, varför fanns det ingen civil olydnad tillgänglig när det gällde pojken och hans aggressiva agerande, i omtanke om pojken och om hans omgivning? Varför läckte inte t ex socialsekreteraren information till andra aktörer i systemet, som skulle kunna agera för att minimera riskerna med pojkens agerande?
Med tanke på att man var undflyende inom gällande lag och lade ner utredningen med hänvisningen till föräldrarnas ovilja, fanns det säkert inte någon som helst tanke på civil olydnad. Papperslösa kan utlösa civil olydnad, men inte aggressiva pojkar.
Ett skäl till otillräckligheten och till att civil olydnad inte tillgreps, anger Gunnar Strömmer, justitieminister, i artikeln (länk nedan): ”Det finns så många aktörer i samhället som av välvilja odlat en kultur och instinkt att vi skyddar barn genom att inte dela med oss av information”
Välviljan mot de papperslösa, som förgriper sig på den lag som folkets representanter i Riksdagen har stiftat, genom att för egen del bryta mot lagen genom civil olydnad, finns kanske också i socialtjänsten. En välvilja, kanske rasistisk välvilja, dvs grundad på att det var en invandrarfamilj, som i backspegeln producerade en tragedi för Luna och hennes familj, men även för pojken och hans familj.
Pojken har kallats monster i extremhögerinriktade kanaler. Men han var 13 år, levde i en familj som kanske levde i ett utanförskap och han hade vad som formellt snällt benämns förståndsvariation, men mer folkligt kallas att inte ha alla hönsen hemma. Han är inget monster, även om hans handling var monstruös. Däremot, med tanke på vad som hade kunnat göras för att förhindra tragedin, för Luna och hennes familj, och för pojken och hans familj, borde man kalla en del av samhällets aktörer i detta fall för välviljans monster. De har genom välviljans undfallenhet underlåtit att agera för att, inte förhindra den monstruös handlingen, vilket kanske är omöjligt, men för att dramatiskt minska sannolikheten för den.
Välviljans monster har gjort rätt för sitt epitet.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/8plwO2/vad-hande-med-lex-luna
Pojken hade tidigare varit aggressiv och våldsam, och efter att ha överfallit och misshandlat en kvinna i en gångtunnel, hamnat i en utredningssituation, där polisen lade ned utredningen p g a att han var minderårig. Men då föräldrarna, som var invandrare och behövde tolkhjälp vid kommunikationen, motsatte sig utredning, lade socialnämnden ned utredningen med argumentet att de inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja. Veckan efter att pojken hade utfört sitt grymma överfall och hart när dödat Luna, motsatte sig fortfarande föräldrarna omhändertagande.
Nu genomförs lagförändringar som bl a innebär att myndigheter och sociala organisationer skall kunna bryta sekretessen och kunna byta information med varandra (se länk nedan). Andra åtgärder kommer också att genomföras som skulle ha kunnat minska risken för det våldsdåd som Luna utsattes för.
Emellertid! Informationsmöjligheten är blott en möjlighet. Det är inte ett trovärdigt statligt krav med åtföljande risk för repression, dvs det förskriver informationsutbyte, men utan straffansvar. Man kan inte straffas om man inte byter information. Det är en reglering som är lika verksam som förbudet att gå mot röd gubbe, där man inte kan straffas för lagbrottet. En norm eller lag utan sanktioner är inte en verksam norm eller lag.
Man kan ställa sig frågan om samhällets aktörer gjorde vad de kunde, inom ramen för lagstiftning och rutiner, för att förhindra att pojkens aggression ledde till något dåligt, för honom och för andra. Men därefter kan man ställa sig frågan om det var någon aktör som gick förbi lagstiftningen, eller övervägde att gå förbi lagstiftning och rutiner för att agera kraftfullt mot den aggressiva pojken?
Den senare frågan kommer från den villighet som statliga aktörer visat att, om det blir lag på att vidarebefordra information om papperslösa till polisen, då kommer minsann en hel del aktörer att inte bli simpla tjallare. Deras värde- eller värdighetsnorm avseende människan kommer att stå över lagen, varför de är villiga att begå lagbrott för att inte tjalla på den papperslöse. När den papperslöse kommer till läkaren, skall den känna sig trygg i att inte bli rapporterad till polisen.
Det finns således en villighet i statens armar att agera utifrån egna normer, i strid med lagstiftning. En civil olydnad finns tillgänglig.
Men, varför fanns det ingen civil olydnad tillgänglig när det gällde pojken och hans aggressiva agerande, i omtanke om pojken och om hans omgivning? Varför läckte inte t ex socialsekreteraren information till andra aktörer i systemet, som skulle kunna agera för att minimera riskerna med pojkens agerande?
Med tanke på att man var undflyende inom gällande lag och lade ner utredningen med hänvisningen till föräldrarnas ovilja, fanns det säkert inte någon som helst tanke på civil olydnad. Papperslösa kan utlösa civil olydnad, men inte aggressiva pojkar.
Ett skäl till otillräckligheten och till att civil olydnad inte tillgreps, anger Gunnar Strömmer, justitieminister, i artikeln (länk nedan): ”Det finns så många aktörer i samhället som av välvilja odlat en kultur och instinkt att vi skyddar barn genom att inte dela med oss av information”
Välviljan mot de papperslösa, som förgriper sig på den lag som folkets representanter i Riksdagen har stiftat, genom att för egen del bryta mot lagen genom civil olydnad, finns kanske också i socialtjänsten. En välvilja, kanske rasistisk välvilja, dvs grundad på att det var en invandrarfamilj, som i backspegeln producerade en tragedi för Luna och hennes familj, men även för pojken och hans familj.
Pojken har kallats monster i extremhögerinriktade kanaler. Men han var 13 år, levde i en familj som kanske levde i ett utanförskap och han hade vad som formellt snällt benämns förståndsvariation, men mer folkligt kallas att inte ha alla hönsen hemma. Han är inget monster, även om hans handling var monstruös. Däremot, med tanke på vad som hade kunnat göras för att förhindra tragedin, för Luna och hennes familj, och för pojken och hans familj, borde man kalla en del av samhällets aktörer i detta fall för välviljans monster. De har genom välviljans undfallenhet underlåtit att agera för att, inte förhindra den monstruös handlingen, vilket kanske är omöjligt, men för att dramatiskt minska sannolikheten för den.
Välviljans monster har gjort rätt för sitt epitet.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/8plwO2/vad-hande-med-lex-luna
RSS-flöde
