Företagsekonomiska institutionens personal togs ut på ett konsultföretags kursgård. Där delades vi in i grupper för att erfara teambildning. Vi skulle komma på hur en lång stav och ett snöre skulle kunna användas för att få gruppens medlemmar över ett stag som fanns mellan två träd. Jag deklarerade att jag inte ville deltaga i sådana aktiviteter. Jag ombads sitta sidan om och observera interaktionen. Jag satt sidan om, men brydde mig inte alls om att observera hur vuxna människor slösade bort sin tid och skattebetalarnas pengar på trams.
Efter tramset höll en konsult en föreläsning om team och om mångfaldens lycka. Jag satt och kokte. Jag var laddad med alla de artiklar, alla de teorier, alla dessa empiriska undersökningar som undersökt grupper, deras interaktioner och deras resultat, ibland med mångfaldsvariabler som oberoende faktor. Konsulten talade emellertid inte om dessa, utan utifrån, kanske hans egen erfarenhet, men framför allt, utifrån populära hitte-på-påståenden, som att mångfald ger effektivitet.
Det var en oerhört förödmjukande föreläsning eftersom vi, professionella akademiker, var utsatta för något som strider mot vår profession. Vi meddelar vetenskaplig kunskap i våra föreläsningar, inte egna värderingar, inte populära värderingar eller subjektiva hitte-på-saker. Vi, de professionella akademikerna, blev nu utsatta för denna charlatan, med sitt konsulttrams. Vi förslösade vår arbetstid, som betalts av skattebetalarna, och till råga på allt, användes skattemedel för att betala charlatanerna, konsulterna.
Jag har däremot varit delaktig i minst tre grupper som jag skulle karakterisera som team, dvs som utmärks av solidaritet, av en drift att genomföra en sak för gruppen, där individerna ger och tar, i solidaritet och inte utifrån individuell egoism, genom att utnyttja gruppmedlemmarnas säregna förmågor, för att uppnå resultat. Dessa team var ungdomsgänget, värnpliktsgänget och forskargänget.
I ungdomsgänget tog vi hand om varandra. När någon blev stupfull och inte kunde ta hand om sig själv, ställde man upp, även om priset kunde vara att man fick släppa på kvällens möjliga erövring. Om en manlig gängmedlem tog in en flicka i gruppen, var hon stängd för möjliga erövringar av andra manliga gängmedlemmar. Gänget erbjöd trygghet.
I värnpliktsgänget fanns personer som inte hade valt varandra, och som inte kunde välja bort varandra, till skillnad från de andra två gängen. Men vi hade en gemensam uppgift att utföra. I vårt fall var det att sköta en haubits 77. Inför den gemensamma uppgiften fanns solidaritet. Själv har jag klen rygg, vilket gjorde mig utsatt för de många tunga lyft som är förbundna med haubitsen, t ex när vi satte upp pjäsen och när vi bar fram granaterna. Speciellt en person, Egon, som var urstark, hjälpte mig ofta, ofta och tog på sig mina tunga lyft. Jag försökte återgälda med en rad insatser, som att fixa hans inläggningssulor så att kylan från marken inte trängde in så starkt till foten. Det var kanske det mest intressanta teamet eftersom vi inte valt varandra och inte kunde undkomma varandra. Men det tycks som om uppgiften som var tvingande och innestängningen gav en solidaritet av nödvändighet.
Forskargänget bestod däremot av personer som i hög grad valt varandra, och där varje individ kunde lämna gruppen när som helst. Där fanns en stark solidaritet, som t ex yttrade sig i att en medlem avstod en del julfirande för att utföra statistiska tester, som bedömdes vara nödvändiga att utföra och som den medlemmen var speciellt bra på. Vi åkte gemensamt på konferenser, och efter konferensen hyrde vi bil och åkte turistturer tillsammans. Det blev en professionell och personlig gemenskap, som bl a ledde till att jag fick nöjet, och äran, att vara barnvakt till en del medlemmars barn, när de hade annat för sig. Solidariteten sträckte sig långt utöver forskargruppens professionella uppgifter.
Teamkaraktär kan inte skapas genom tillfälliga lekar. Teamet uppkommer och underhålls av gemenskapen i en uppgift och ibland i en personlig gemenskap. Det kan inte erfaras genom en meningslös uppgift, genom en lek på en kursgård. Sådan teambildning är blott skojeri och ett förslösande av skattemedel och individers dyrbara tid.
Den 4 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Efter tramset höll en konsult en föreläsning om team och om mångfaldens lycka. Jag satt och kokte. Jag var laddad med alla de artiklar, alla de teorier, alla dessa empiriska undersökningar som undersökt grupper, deras interaktioner och deras resultat, ibland med mångfaldsvariabler som oberoende faktor. Konsulten talade emellertid inte om dessa, utan utifrån, kanske hans egen erfarenhet, men framför allt, utifrån populära hitte-på-påståenden, som att mångfald ger effektivitet.
Det var en oerhört förödmjukande föreläsning eftersom vi, professionella akademiker, var utsatta för något som strider mot vår profession. Vi meddelar vetenskaplig kunskap i våra föreläsningar, inte egna värderingar, inte populära värderingar eller subjektiva hitte-på-saker. Vi, de professionella akademikerna, blev nu utsatta för denna charlatan, med sitt konsulttrams. Vi förslösade vår arbetstid, som betalts av skattebetalarna, och till råga på allt, användes skattemedel för att betala charlatanerna, konsulterna.
Jag har däremot varit delaktig i minst tre grupper som jag skulle karakterisera som team, dvs som utmärks av solidaritet, av en drift att genomföra en sak för gruppen, där individerna ger och tar, i solidaritet och inte utifrån individuell egoism, genom att utnyttja gruppmedlemmarnas säregna förmågor, för att uppnå resultat. Dessa team var ungdomsgänget, värnpliktsgänget och forskargänget.
I ungdomsgänget tog vi hand om varandra. När någon blev stupfull och inte kunde ta hand om sig själv, ställde man upp, även om priset kunde vara att man fick släppa på kvällens möjliga erövring. Om en manlig gängmedlem tog in en flicka i gruppen, var hon stängd för möjliga erövringar av andra manliga gängmedlemmar. Gänget erbjöd trygghet.
I värnpliktsgänget fanns personer som inte hade valt varandra, och som inte kunde välja bort varandra, till skillnad från de andra två gängen. Men vi hade en gemensam uppgift att utföra. I vårt fall var det att sköta en haubits 77. Inför den gemensamma uppgiften fanns solidaritet. Själv har jag klen rygg, vilket gjorde mig utsatt för de många tunga lyft som är förbundna med haubitsen, t ex när vi satte upp pjäsen och när vi bar fram granaterna. Speciellt en person, Egon, som var urstark, hjälpte mig ofta, ofta och tog på sig mina tunga lyft. Jag försökte återgälda med en rad insatser, som att fixa hans inläggningssulor så att kylan från marken inte trängde in så starkt till foten. Det var kanske det mest intressanta teamet eftersom vi inte valt varandra och inte kunde undkomma varandra. Men det tycks som om uppgiften som var tvingande och innestängningen gav en solidaritet av nödvändighet.
Forskargänget bestod däremot av personer som i hög grad valt varandra, och där varje individ kunde lämna gruppen när som helst. Där fanns en stark solidaritet, som t ex yttrade sig i att en medlem avstod en del julfirande för att utföra statistiska tester, som bedömdes vara nödvändiga att utföra och som den medlemmen var speciellt bra på. Vi åkte gemensamt på konferenser, och efter konferensen hyrde vi bil och åkte turistturer tillsammans. Det blev en professionell och personlig gemenskap, som bl a ledde till att jag fick nöjet, och äran, att vara barnvakt till en del medlemmars barn, när de hade annat för sig. Solidariteten sträckte sig långt utöver forskargruppens professionella uppgifter.
Teamkaraktär kan inte skapas genom tillfälliga lekar. Teamet uppkommer och underhålls av gemenskapen i en uppgift och ibland i en personlig gemenskap. Det kan inte erfaras genom en meningslös uppgift, genom en lek på en kursgård. Sådan teambildning är blott skojeri och ett förslösande av skattemedel och individers dyrbara tid.
Den 4 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
