https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/trots-adhd-hannah-far-inte-mer-tid-pa-hogskoleprovet-larvigt
Vad kan då menas med jämlik behandling? Rimligen borde antagning till högskolan baseras på kunskap, dvs att man har de kunskaper som högskolans mer avancerade utbildning skall bygga vidare på, samt att man har studieförmåga, dvs att man har det som förr kallades läshuvud. Betyg från gymnasiet antas ha förmåga att visa samtidigt på kunskaper och studieförmåga. Högskoleprovet mäter inte kunskaper, med undantag av några av proven, t ex det avseende svenska, utan är främst en test på intellektuell kapacitet, vilket kan vara en approximation på läshuvud.
Eftersom jag inte endast har disputerat i ett akademiskt ämne, utan också presterat så mycket i akademiskt arbete, främst forskning, att jag blivit utnämnd till docent och till professor, det senare flera gånger, så borde jag ha, i alla fall, ett rimligt utvecklat läshuvud. Men, i min ungdom dolde jag mitt läshuvud.
Provet vi gjorde i logiskt tänkande vid mönstringen till värnplikten, 29 år innan jag blev professor, torde ha visat på ringa intellektuell förmåga. Jag fick provet, men gick bet på en av de första frågorna, varför jag inte hann så långt i provet innan det var dags att lämna in det. Jag vet inte vilken poäng jag fick på provet, men med tanke på att jag inte hann svara på så många frågor, torde poängen varit låg, varför jag då visade en på en låg intellektuell kapacitet. Provet visade nog att jag inte bar på ett läshuvud.
Den fråga, precis i början på provet, jag gick bet på var ett geometriskt problem som krävde sin algebra, att man ställde upp ett antal ekvationer och fann ekvationssystemets lösning. Men man fick inga papper där man, i alla fall jag, kunde utföra de nödvändiga beräkningarna. Andra kanske var smartare än jag och kunde göra ekvationslösningen i huvudet. Men jag behövde göra beräkningar. Jag tittade därför nervöst på provvakten, men han satt så att jag kunde göra beräkningarna på bänkens skiva. Men jag fick jag problem i lösningen. Jag funderade och funderade, ty det var ett intressant problem. Men jag kom ingenstans i mitt funderande varför jag slutligen beslöt mig för att läsa frågan en gång till. Då såg jag att den inte handlade om ett kombinerat geometriskt, algebraiskt problem. Frågan var istället en mycket enkel fråga där man okulärt skulle avgöra något. Nu minns jag inte om det handlade om att avgöra om en cirkel fanns i en rektangel eller i en triangel. Men frågan var simpel. Så simpel att jag tyckte det var fånigt att de frågade om det. Jag var inte van vid dessa, i mitt tycke, fåniga prov. Istället var jag helt inne i gymnasiets tredje rings matematik på naturvetenskaplig linje, som jag avslutade med en fyra på en femgradig skala i betyg, varför jag, med min slarviga läsning, lyckades förstå frågan som att lösa ett geometriskt problem med algebra.
Jag körde på militärens logiska test eftersom jag läste slarvigt och gjorde en, utifrån min förkärlek till matematik, helt galen och felaktig tolkning av frågan.
Många år senare genomförde en kollega, Rikard Larsson, som sedermera blev konsult där han bl a använde sådana tester (https://www.svd.se/a/40ebcd41-d325-3f8b-ae42-2648f735226a/viktigt-hamna-pa-ratt-niva ), en beslutsstilstest på mig. Den visade att jag använde ytterst lite information för att nå ett beslut, och att jag sedan, trots att jag fick mer och mer information, höll kvar vid mitt beslut. Sådan stil kallade han beslutsam. Det är onekligen en bra stil när det gäller att fatta snabba beslut, förutsatt att man har en bra modell för beslutsfattandet. Står man inför en simpel fråga om geometriska figurer, är det onekligen bra att snabbt kunna svara för att gå vidare till nästa fråga. Förutsatt att man läser hela frågan och att man förstår hela frågan med en modell som är relevant, i detta fall att identifiera geometriska figurer, och inte som jag gjorde, inom en modell där geometriska problem löses med algebra.
Likt kvinnan, med sin adhd-diagnos, har jag således en diagnos, beslutsam beslutsstil, vilket innebär att även jag borde få längre tid på prov eftersom jag, med min diagnos, har hög sannolikhet att missförstå frågorna. Å andra sidan, vad skall jag med ytterligare tid eftersom jag, vid omläsning av frågan, har hög sannolikhet att fortsatt missförstå den?
Under min tid som forskare har jag bl a visat mig en god förmåga att kunna ta mig igenom ett stort material av artiklar och få ner dem till en sammanhängande förståelse av teorier och begrepp. Kanske är det min beslutsstil som gett mig den förmågan, att inte onödigtvis förlora mig i detaljer och vindlande resonemang, utan snabbt fått fram essensen i artikeln? I alla fall som jag förstått den. Den som har en annan beslutsstil, t ex en som samlar information, tänker och reflekterar och samlar än mer information, kommer till ett preliminärt avslut och sedan villigt omprövar den slutsatsen med ytterligare information, torde behöva mycket lång tid för att behandla en artikel. Om beslutsamma Collin gör tio artiklar på en dag och den reflekterade forskaren gör två artiklar, är jag klar med femtio artiklar på fem dagar, dvs en arbetsvecka, medan den reflekterande behöver mer än en månad.
Jag har således en beslutsstil, en diagnos, som kan vara fördelaktig för en forskare (eller mer precist, fördelaktig i ett moment i forskningen, men sannerligen inte i alla moment), men som kan vara negativ vid mönstringsprovet och vid högskoleprovet. Jag skulle således sannolikt fått dåligt resultat på en del av högskoleprovet och därför kanske inte fått läsa ekonomi vid Lunds universitet, vilket jag gjorde, och därmed inte kunnat bli professor i företagsekonomi, vilket jag kanske delvis blivit p g a min diagnos, beslutsam beslutsstil.
Om högskoleprovet således kan befaras inte fånga läshuvud p g a diverse diagnoser som minskar individens möjlighet att visa sitt läshuvud, är det då motiverat med högskoleprov?
Provet ger individen en andra chans. Har man, som jag, bränt gymnasietiden på att lyssna på blues, läsa Freud och Goethe istället för kurslitteraturen på den naturvetenskapliga linjen, och därmed fått 2,3 i genomsnittsbetyg på en femgradig skala, kan högskoleprovet ge en person som mig en andra chans. Undersökningar, t ex Linn Karlssons doktorsavhandling (https://www.umu.se/nyheter/vem-klarar-studierna-bast_11008181/ ) visar att gymnasiebetyg bättre förutser akademisk framgång än högskoleprovet. Å andra sidan har män högre poäng på högskoleprovet medan kvinnor har högre betyg, varför högskoleprovet ger männen en andra chans.
Jag fick dock en andra chans (högskoleprovet infördes 1977, precis efter min antagning till universitetet, varför jag aldrig gjort ett högskoleprov) genom att jag, trots usla gymnasiebetyg, kunde antas till matematik i Lund. När jag fick min andra chans hade mitt intresse för Freud svalnat. Jag fick följa en kurs som engagerade mig så totalt att jag blev en social eremit. Och, kanske främst, att de pedagogiska formerna vid universitetet, med självstudier avbrutna av fåtal föreläsningar, passade mig bättre.
Med mig som exempel pläderar jag därför för, i stort sett, fri antagning till universitetet, där den första terminen eller läsåret ägnas kraftigt utslagsgivna kurser. Ty, simkunnighet visas inte genom att sitta på stranden och visa på simtagen, utan att man kastas i vattnet och visar att man verkligen kan simma. Läshuvudet visas genom att det får användas i det sammanhang där det kommer till användning.
Kvinnan med adhd, som får läsa samma fråga många gånger, skall antas till utbildningen och får kompensera sin diagnos genom att arbeta många timmar med att begripa kursmaterialet. Då får hon möjlighet att visa om hon har läshuvud eller ej.
Den 22 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin