Islamofobi är idag ett vanligt uttryck. Det borde uttrycka en irrationell rädsla, dvs en fobi, mot islam. Men det används även för irrationell rädsla mot muslimer, och därtill får det beteckna rationell kritik av både islam och muslimers agerande. Det är ett ord som betecknar fler fenomen än vad ordet egentligen betyder.
Vad heter irrationell rädsla för kristendom och judendom? Om man har ett icke-rationellt avståndstagande mot kristendom, heter det kristianofobi? Om man har icke-rationellt avståndstagande mot judendom, heter det judaismofobi? Att vi inte tycks ha ett ord för dessa irrationaliteter, betyder det att de inte finns? Nej, självfallet inte. Inte minst den muslimska världen rymmer irrationellt avståndstagande från de andra monoteistiska religionerna.
Låt mig vända på det och ta fram ord som betyder ett irrationellt hyllande och accepterande av islam, kristendom och judendom. Vilka ord finns för dessa fenomen? Bland oss islamkritiker, gemenligt och felaktigt kallade islamofober, har ordet islamofili börjat spridas. Det omfattar fenomenet att det finns människor som okunnigt och icke-rationellt accepterar islam.
Men även här tycks det sakna ord för okunnig, irrationell acceptans av kristendom och judendom. Heter det kristianofili och judaismofili? Dessa ord finns inte i vår allmänna vokabulär, men innebär det att fenomenen inte finns, att det inte finns ett irrationellt, okunnigt accepterande av dessa religioner? Sannerligen inte, ty sådant förekommer rikligt.
Sedan går vi över till avståndstagande av tillbedjarna, judar, kristna och muslimer. Här finns ett ord, antisemitism, som avser ett irrationellt avståndstagande och hat mot judar. Det är ett märkligt ord eftersom judarna blott är en delgrupp av semiterna, där araberna också finns som semitisk grupp. Än märkligare är det att denna delgrupp av semiter ofta är muslimer, vilka tenderar att vara … antisemiter.
Vad heter då ett irrationellt hat mot kristna och mot muslimer? Antikristna och antimuslimer? Nej, det heter det inte, och jag känner inte till några sådana ord.
Judarna har förvisso gett skäl till avståndstagande, enligt egen utsago, i sina Moseböcker, genom att ha invaderat det nuvarande Palestina två gånger, och där anställt folkmord, och idag håller de på med liknande metoder, vilket kunde föranleda ett hat mot judar, dvs antisemitism. Men ordet skapades i slutet av 1800-talet i Tyskland och betecknade de antijudiska stämningar som fanns där, medan fenomenet, irrationellt hat mot judar, har funnits sedan kristendomen skapades, helt oberoende av judarnas agerande.
Men de kristna, som förföljde människor och brände böcker när kristendomen började spridas, och som senare höll Europa i krig från reformationen till mitten av 1600-talet, har inte fått ett ord som uttrycker irrationell eller rationell rädsla för kristna. Muslimerna, som även de, när deras religion började etableras, krigade, mördade och förföljde människor, och som idag står för krig, terror och upplopp, har skapat fenomen som kunde skapa ord som uttrycker både rationellt hat och irrationellt hat mot muslimer. De kristna och muslimerna har arbetat hårt för att få ord som vänder sig mot dem. Ändock saknas dessa ord.
Så, låt mig summera.
Det finns och har funnits fenomen som kunde ge ord för rationellt avståndstagande mot de tre monoteistiska religionerna. Men det finns inga sådana ord. Det finns blott ett ord för irrationellt avståndstagande, och då mot islam, inte mot kristendom eller mot judendom.
Det finns fenomen som visar på ett irrationellt accepterande av de tre religionerna. Men inga ord finns för dem, även om vi islamkritiker gärna vill etablera islamofili, men mest som en kontrast till islamofobi.
Det finns fenomen som föranleder användande av ord som uttrycker hat, eller i alla fall, avståndstagande från de religiösa grupperna. Här finns blott ett ord, som omfattar judarna, antisemitism, vilket till råga på allt elände är språkligt felaktigt.
Denna exercis visar en sak. Språket rymmer ord som beskriver och fångar fenomen. Vilka fenomen som fångas beror inte på förnuftet, ty då skulle vi ha alla de nio ord jag tagit upp här eftersom fenomenen som orden skulle fångas finns. Istället är det så att språket beror på den sociala situationen, där ord etableras, ibland för att förnuftet så kräver, men oftast p g a människors intresse av att lyfta fram fenomen och att dölja fenomen.
Språket är inte en spegel av verkligheten, utan är en vilja. Språket är inte en vilja till sanning, utan en vilja till fördelar. Språket är politiskt.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde