Slutseminariet i företagsekonomi är ett seminarium där en doktorand lägger fram sitt manus för kritik och för avgörande om det kan läggas fram till disputation. Medan det tidigare var helt internt och sågs som institutionens granskning, är det idag vanligare med en eller flera externa granskare. Därmed liknar det än mer disputationen, där opponenten alltid är extern.
Traditionen har varit att slutseminariet är den egentliga kvalitetskontrollen, medan disputationen har nästan varit blott en formalitet, men med två reella inslag, att kvalitetskontrollen från slutseminariet kvalitetssäkras och att allt för uppenbara korrupta inslag avslöjas.
Slutseminariet är därför oerhört viktigt, för doktoranden, för handledarna, för institutionens doktorander och för institutionen.
Slutseminariet är det mest kvalificerade och avancerade seminariet på en institution, där kunskapen diskuteras och där kunskapsnivån på en avhandling formeras. Det är därför självklart för andra doktorander att delta, speciellt de inom det specifika delämnet, för att erfara kunskapen, men även för de i närliggande områden, för att erfara kraven på ett disputerbart manus.
Slutseminariet är seminariet där en eller flera initierade opponenter har nogsamt läst manus och förberett en opposition som skall visa på manusets styrkor och svagheter, men, till skillnad från disputationen, också skall visa på nödvändiga och möjliga förbättringar. Det har därför ett konstruktivt inslag som liknar handledningen.
Disputationen är traditionellt och ofta en sammankomst som rör sig kring 2 timmar. En sådan tidsbegränsning är irrationell när det gäller slutseminariet av två skäl. För det första, slutseminariet rymmer disputationens kritik, men därtill kommer slutseminariets konstruktiva, handledningsmässiga inslag, vilket i sig förlänger sammankomsten. Det konstruktiva inslaget leder naturligen till mer diskussion mellan opponenterna och doktoranden, så att doktoranden förstår vad som måste göras, och både opponenterna och doktoranden, genom diskussionen, kan komma fram till vad som kan göras.
För det andra tar slutseminariet längre tid än disputationen då manuset måste gås igenom i större detalj än vad som krävs vid disputationen. Detta krävs för att rimligt tillförsäkra doktoranden att merparten av potentiell kritik av rimlig betydelse tas upp och gås igenom, med syftet att reducera risken för att doktoranden skall överraskas vid disputationen. Sammantaget innebär det att en tidsbegränsning av slutseminariet, och än mer, en som begränsar till disputationens traditionella två-timmar, är högst irrationellt och innebär en restriktion på seminariets konstruktiva del.
Slutseminariet är, tillsammans med disputationen, den mest kvalificerade diskussion som ett manus får. Det är omöjligt för en doktorand att lägga allt som sägs på minnet och det är t o m svårt för doktoranden att uppfatta allt som sägs från opponenternas sida. Doktoranden kan anteckna under oppositionen, men att skriva, lyssna och tolka samtidigt är en svår, för att inte säga, omöjlig uppgift. Fyra sätt finns för att hantera det kognitiva problemet som skall säkerställa att all kritik och konstruktiva förslag når fram till doktoranden. Opponenterna har ofta power point-bilder som stöd för sin opposition, vilka ges till doktoranden efter seminariet. Opponenterna antecknar ofta i seminarieunderlaget under sin läsning, vilket kan ges till doktoranden efter seminariet. Handledaren/na antecknar under seminariet, så att dennes tolkning av kritiken kan användas vid det efterföljande handledningstillfället. Slutligen, det viktigaste, är att doktoranden spelar in seminariet. Denna inspelning används sedan av doktoranden för att i sin studiekammare, i lugn och ro, anteckna ytterligare och höra om speciellt viktiga delar, för att via reflektion förstå vad som framfördes under slutseminariet.
Efter slutseminariet sammanställer doktoranden slutseminariet i en rapport till sig själv och till handledarna. Där summerar doktoranden vad den ansåg kom fram vid slutseminariet, utifrån sina anteckningar, vad som finns i opponenternas manusanteckningar, vad som finns på deras power-point-bilder, och vad den fått fram genom att lyssna på seminarieinspelningen. Rapporten skall visa på svagheterna och styrkorna, där svagheterna ges förslag på åtgärder.
Slutseminarierapporten skickas till handledarna och används sedan som underlag vid handledarmötet som följer efter slutseminariet. Där diskuterar doktoranden och handledarna kritiken och de konstruktiva förslagen, och där de slutligen, i samstämmighet, tar ställning till doktorandens förslag till åtgärder. Handledarmötet avslutas med att man enas om ett handlingsprogram som visar på vad som skall göras så att manuset kan vara ett värdigt manus för disputation.
Vad handledarna och doktoranden också bör ta upp vid handledartillfället är doktorandens bemötande av kritiken. En disputation är förvisso en plats för förnuftets kritik och förnuftets försvar, men en del av försvaret är retoriken, dvs förmågan att med ord och argument, bemöta kritik. Slutseminariet är därmed också en generalrepetition av disputationen, där retoriken kan prövas och övas. Doktorandens retorik blir därför också en punkt vid handledartillfället.
När sedan doktoranden arbetar igenom sitt manus, skickas det nya manuset, hela eller delar, till handledarna, där doktoranden visar på vad som i manuset har förändrats relativt handlingsplanen. På så sätt vet man att man bemött kritiken, men också att man inte överarbetar manuset. Det senare är alltid en risk eftersom, speciellt doktoranden, i sin kranka eftertänksamhet, tycker sig se brister både här och där, och kommer på många nya infall och utvecklingsvägar. Men nu gäller ett strängt fokus, att färdigställa manuset till disputation.
Med en sådan slutseminarieprocess torde både manus och doktorand vara väl förbered på en disputation som gör skäl för sitt namn.
Sven-Olof Yrjö Collin
Traditionen har varit att slutseminariet är den egentliga kvalitetskontrollen, medan disputationen har nästan varit blott en formalitet, men med två reella inslag, att kvalitetskontrollen från slutseminariet kvalitetssäkras och att allt för uppenbara korrupta inslag avslöjas.
Slutseminariet är därför oerhört viktigt, för doktoranden, för handledarna, för institutionens doktorander och för institutionen.
Slutseminariet är det mest kvalificerade och avancerade seminariet på en institution, där kunskapen diskuteras och där kunskapsnivån på en avhandling formeras. Det är därför självklart för andra doktorander att delta, speciellt de inom det specifika delämnet, för att erfara kunskapen, men även för de i närliggande områden, för att erfara kraven på ett disputerbart manus.
Slutseminariet är seminariet där en eller flera initierade opponenter har nogsamt läst manus och förberett en opposition som skall visa på manusets styrkor och svagheter, men, till skillnad från disputationen, också skall visa på nödvändiga och möjliga förbättringar. Det har därför ett konstruktivt inslag som liknar handledningen.
Disputationen är traditionellt och ofta en sammankomst som rör sig kring 2 timmar. En sådan tidsbegränsning är irrationell när det gäller slutseminariet av två skäl. För det första, slutseminariet rymmer disputationens kritik, men därtill kommer slutseminariets konstruktiva, handledningsmässiga inslag, vilket i sig förlänger sammankomsten. Det konstruktiva inslaget leder naturligen till mer diskussion mellan opponenterna och doktoranden, så att doktoranden förstår vad som måste göras, och både opponenterna och doktoranden, genom diskussionen, kan komma fram till vad som kan göras.
För det andra tar slutseminariet längre tid än disputationen då manuset måste gås igenom i större detalj än vad som krävs vid disputationen. Detta krävs för att rimligt tillförsäkra doktoranden att merparten av potentiell kritik av rimlig betydelse tas upp och gås igenom, med syftet att reducera risken för att doktoranden skall överraskas vid disputationen. Sammantaget innebär det att en tidsbegränsning av slutseminariet, och än mer, en som begränsar till disputationens traditionella två-timmar, är högst irrationellt och innebär en restriktion på seminariets konstruktiva del.
Slutseminariet är, tillsammans med disputationen, den mest kvalificerade diskussion som ett manus får. Det är omöjligt för en doktorand att lägga allt som sägs på minnet och det är t o m svårt för doktoranden att uppfatta allt som sägs från opponenternas sida. Doktoranden kan anteckna under oppositionen, men att skriva, lyssna och tolka samtidigt är en svår, för att inte säga, omöjlig uppgift. Fyra sätt finns för att hantera det kognitiva problemet som skall säkerställa att all kritik och konstruktiva förslag når fram till doktoranden. Opponenterna har ofta power point-bilder som stöd för sin opposition, vilka ges till doktoranden efter seminariet. Opponenterna antecknar ofta i seminarieunderlaget under sin läsning, vilket kan ges till doktoranden efter seminariet. Handledaren/na antecknar under seminariet, så att dennes tolkning av kritiken kan användas vid det efterföljande handledningstillfället. Slutligen, det viktigaste, är att doktoranden spelar in seminariet. Denna inspelning används sedan av doktoranden för att i sin studiekammare, i lugn och ro, anteckna ytterligare och höra om speciellt viktiga delar, för att via reflektion förstå vad som framfördes under slutseminariet.
Efter slutseminariet sammanställer doktoranden slutseminariet i en rapport till sig själv och till handledarna. Där summerar doktoranden vad den ansåg kom fram vid slutseminariet, utifrån sina anteckningar, vad som finns i opponenternas manusanteckningar, vad som finns på deras power-point-bilder, och vad den fått fram genom att lyssna på seminarieinspelningen. Rapporten skall visa på svagheterna och styrkorna, där svagheterna ges förslag på åtgärder.
Slutseminarierapporten skickas till handledarna och används sedan som underlag vid handledarmötet som följer efter slutseminariet. Där diskuterar doktoranden och handledarna kritiken och de konstruktiva förslagen, och där de slutligen, i samstämmighet, tar ställning till doktorandens förslag till åtgärder. Handledarmötet avslutas med att man enas om ett handlingsprogram som visar på vad som skall göras så att manuset kan vara ett värdigt manus för disputation.
Vad handledarna och doktoranden också bör ta upp vid handledartillfället är doktorandens bemötande av kritiken. En disputation är förvisso en plats för förnuftets kritik och förnuftets försvar, men en del av försvaret är retoriken, dvs förmågan att med ord och argument, bemöta kritik. Slutseminariet är därmed också en generalrepetition av disputationen, där retoriken kan prövas och övas. Doktorandens retorik blir därför också en punkt vid handledartillfället.
När sedan doktoranden arbetar igenom sitt manus, skickas det nya manuset, hela eller delar, till handledarna, där doktoranden visar på vad som i manuset har förändrats relativt handlingsplanen. På så sätt vet man att man bemött kritiken, men också att man inte överarbetar manuset. Det senare är alltid en risk eftersom, speciellt doktoranden, i sin kranka eftertänksamhet, tycker sig se brister både här och där, och kommer på många nya infall och utvecklingsvägar. Men nu gäller ett strängt fokus, att färdigställa manuset till disputation.
Med en sådan slutseminarieprocess torde både manus och doktorand vara väl förbered på en disputation som gör skäl för sitt namn.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
