Jag gick mina första sex år i en byskola. Den var byggd i vinkel. Ena sidan bestod av fyra stora rum, där tre rum var lektionssalarna för 1-2, 2-3. Och 5-6-klasserna. Det fjärde rummet var kombinerat bibliotek och lärarrum. Biblioteket var även öppet för allmänheten, någon kväll i veckan. I källaren fanns en gymnastiksal, således med så låg höjd varför ingen basketstjärna föddes i salen. Där fanns två omklädningsrum, ett för flickor och ett för pojkar, samt duschrum, med tvättråg, där badtanten stod beredd att skrubba ryggarna på oss, och slutligen en bastu längst in. Badfaciliteten utnyttjades vissa kvällar av byns folk för tvagning och bastu.
Den andra sidan av vinkeln bestod av ett stort rum, som var matsal på middagen, samlingssal för skolan och för allmänheten på kvällar, bl a kyrkokören övade där, och någon gång i veckan gjordes den om till syslöjdsal. Därefter kom köket, där sopporna värmdes. I slutet fanns träslöjdsalen, med sina svarvar. Skolan hade en stor grusplan åt öster, där vi spelade fotboll och brännboll, och en gräsmatta åt väster. Lärarrummet vätte åt öster varför vi en gång trodde att vi kunde ha snöbollskrig på gräsplanen, utan att lärarna såg det. Men de såg vårt krig, varför vi alla fick kvarsittning och fick skriva, sida upp och sida ner: ’Det är absolut förbjudet att kasta snöboll på skolans område’. Lärarna var tre och de bodde i tre villor som gränsade till skolan. Till allt detta fysiska, denna sammanhållna skola, tillika delvis bydelar, kom böckerna, de som vi fick, som vi tog hem för att slå omslagspapper runt, så att de inte skadades av det dagliga bärandet, eller, som för mig, i min väska på cykelns pakethållare, när jag cyklade de tre kilometrarna till skolan.
Jag berättar ymnigt om detta eftersom jag först idag förstår att min skola var en fysisk manifestation av skola, men även av samhällsgemenskap, då den användes av byns folk när inte skolverksamheten var stängd. Skolan innehöll allt. Man gick in på området på morgonen och lämnade området på eftermiddagen. Där inne rådde skola, i varje skrymsle, i varje vrå. Lärarna var auktoriteterna och var närvarande hela tiden, även när de drack kaffe i biblioteket. De var också räddarna. En gång sprack mina bruna byxor. Jag gick till lärarrummet, där lärarinnan för 3-4-klass sydde ihop dem.
Idag finns skolor som inte är sammanhållna fysiska manifestationer utan som är mer virtuella. Det kan finnas några rum. Men skall man äta, får man gå över gatan eller längre bort. Skall man ha gymnastik, bussas man till en lokal, där således halva tiden förbrukas på att sitta still i en buss. Skall man ha träslöjd, så sker det under ett internat under två veckor, en bra bit från skolan. Detta är disintegration, ett ekonomiskt tänkande från företagsvärlden, där man försöker knoppa av allt som kan görs bättre, eller billigare, någon annanstans. Genom att upplösa den samlade skolan sparar man kostnader, sannolikt inte för att höja lärarlönerna eller ge bättre material till eleverna, utan för att höja vinsten. Disintegration görs sannerligen inte av pedagogiska skäl. Skolan är en ekonomisk enhet, inte en sammanhållen plats för kunskap.
Skola, som hos mig var att befinna mig på ett konkret, sammanhållet fysiskt område, där allt andades skola, kan idag vara en abstraktion, en idé.
Se på amerikanska universitet. De är oftast en sammanhållen fysisk enhet, ett område, som kallas campus, där allt sker, t o m studentboende, med butiker. Där lever studenterna helt omgiven av universitetet, helt inpackade i universitetet. De som går där är sannerligen inte barn eller ungdomar, utan nyligen vuxna individer. Trots att de är vuxna hålls de samman genom den fysiska enheten. Till icke ringa del som en pedagogisk idé.
Jag tror, men vet inte, men jag är fördomsfullt övertygad, att ett campus, en fysiskt sammanhållen skola, ger bättre studieresultat än en virtuell skola.
Den 3 oktober 2014
Sven-Olof Yrjö Collin
Den andra sidan av vinkeln bestod av ett stort rum, som var matsal på middagen, samlingssal för skolan och för allmänheten på kvällar, bl a kyrkokören övade där, och någon gång i veckan gjordes den om till syslöjdsal. Därefter kom köket, där sopporna värmdes. I slutet fanns träslöjdsalen, med sina svarvar. Skolan hade en stor grusplan åt öster, där vi spelade fotboll och brännboll, och en gräsmatta åt väster. Lärarrummet vätte åt öster varför vi en gång trodde att vi kunde ha snöbollskrig på gräsplanen, utan att lärarna såg det. Men de såg vårt krig, varför vi alla fick kvarsittning och fick skriva, sida upp och sida ner: ’Det är absolut förbjudet att kasta snöboll på skolans område’. Lärarna var tre och de bodde i tre villor som gränsade till skolan. Till allt detta fysiska, denna sammanhållna skola, tillika delvis bydelar, kom böckerna, de som vi fick, som vi tog hem för att slå omslagspapper runt, så att de inte skadades av det dagliga bärandet, eller, som för mig, i min väska på cykelns pakethållare, när jag cyklade de tre kilometrarna till skolan.
Jag berättar ymnigt om detta eftersom jag först idag förstår att min skola var en fysisk manifestation av skola, men även av samhällsgemenskap, då den användes av byns folk när inte skolverksamheten var stängd. Skolan innehöll allt. Man gick in på området på morgonen och lämnade området på eftermiddagen. Där inne rådde skola, i varje skrymsle, i varje vrå. Lärarna var auktoriteterna och var närvarande hela tiden, även när de drack kaffe i biblioteket. De var också räddarna. En gång sprack mina bruna byxor. Jag gick till lärarrummet, där lärarinnan för 3-4-klass sydde ihop dem.
Idag finns skolor som inte är sammanhållna fysiska manifestationer utan som är mer virtuella. Det kan finnas några rum. Men skall man äta, får man gå över gatan eller längre bort. Skall man ha gymnastik, bussas man till en lokal, där således halva tiden förbrukas på att sitta still i en buss. Skall man ha träslöjd, så sker det under ett internat under två veckor, en bra bit från skolan. Detta är disintegration, ett ekonomiskt tänkande från företagsvärlden, där man försöker knoppa av allt som kan görs bättre, eller billigare, någon annanstans. Genom att upplösa den samlade skolan sparar man kostnader, sannolikt inte för att höja lärarlönerna eller ge bättre material till eleverna, utan för att höja vinsten. Disintegration görs sannerligen inte av pedagogiska skäl. Skolan är en ekonomisk enhet, inte en sammanhållen plats för kunskap.
Skola, som hos mig var att befinna mig på ett konkret, sammanhållet fysiskt område, där allt andades skola, kan idag vara en abstraktion, en idé.
Se på amerikanska universitet. De är oftast en sammanhållen fysisk enhet, ett område, som kallas campus, där allt sker, t o m studentboende, med butiker. Där lever studenterna helt omgiven av universitetet, helt inpackade i universitetet. De som går där är sannerligen inte barn eller ungdomar, utan nyligen vuxna individer. Trots att de är vuxna hålls de samman genom den fysiska enheten. Till icke ringa del som en pedagogisk idé.
Jag tror, men vet inte, men jag är fördomsfullt övertygad, att ett campus, en fysiskt sammanhållen skola, ger bättre studieresultat än en virtuell skola.
Den 3 oktober 2014
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
