Idealt svävar forskaren fri från samhälleliga, sociala och personliga bindningar och ställer frågor och gör sina undersökningar utifrån sin kärlek till den vetenskapliga kunskapen, den sanning som är likt den ideala forskaren, obunden till tid och socialt sammanhang. Forskaren och dess kunskap är som en sten, oberörd av tiden och sammanhanget.
Men så är det inte. Idag utförs mången samhällsvetenskaplig forskning, inte minst inom ämnet ekonomi, som rör den dagslända som hållbarhet är. Förvisso hävdar många av dessa forskare att hållbarhet är evigt, eller måste vara evigt, på det att människan och hennes samhälle skall överleva och inte gå under i en klimatkollaps eller social kollaps. Dessa forskare har sett, precis som prästerskapet såg tidigare, den eviga sanningen, att människan skall böja sig för gud eller hållbarhet.
Det är trivialt att inse att envar, även forskaren, är till stora delar en funktion av sin historia och samhällets rådande normer, dvs av tidsandan. Det som upplevs som ett problem för dagen, fångar forskaren upp och fångar forskaren. Ibland ställs t o m krav på forskaren att den skall hantera dagens problem. Visst kan forskaren studera hur redovisningen utfördes i ett italienskt kloster på 1300-talet. Det är innebörden i akademisk frihet. Men det är ändå viktigare att forskaren tar tag i hur företag redovisar idag, för att möjliggöra en inriktning mot hållbart företagande.
Men när den av dagens problem drivna och ledda forskaren gör sin undersökning är den ändock ledd av ambitionen och föreställningen att dess resultat skall vara eviga. De skall kunna tillföra en teori ett element, där teorin sannerligen inte är en dagslända som kan användas idag men som är obsolet imorgon. Det enda som kan göra teorin obsolet är en annan, bättre teori som fångar in fler fenomen, som med högre precision förutsäger ett utfall.
Kunskapsproduktionen är således vägledd av dagsländor, men skall ha förmåga att skapa eviga sanningar.
Sven-Olof Yrjö Collin
Men så är det inte. Idag utförs mången samhällsvetenskaplig forskning, inte minst inom ämnet ekonomi, som rör den dagslända som hållbarhet är. Förvisso hävdar många av dessa forskare att hållbarhet är evigt, eller måste vara evigt, på det att människan och hennes samhälle skall överleva och inte gå under i en klimatkollaps eller social kollaps. Dessa forskare har sett, precis som prästerskapet såg tidigare, den eviga sanningen, att människan skall böja sig för gud eller hållbarhet.
Det är trivialt att inse att envar, även forskaren, är till stora delar en funktion av sin historia och samhällets rådande normer, dvs av tidsandan. Det som upplevs som ett problem för dagen, fångar forskaren upp och fångar forskaren. Ibland ställs t o m krav på forskaren att den skall hantera dagens problem. Visst kan forskaren studera hur redovisningen utfördes i ett italienskt kloster på 1300-talet. Det är innebörden i akademisk frihet. Men det är ändå viktigare att forskaren tar tag i hur företag redovisar idag, för att möjliggöra en inriktning mot hållbart företagande.
Men när den av dagens problem drivna och ledda forskaren gör sin undersökning är den ändock ledd av ambitionen och föreställningen att dess resultat skall vara eviga. De skall kunna tillföra en teori ett element, där teorin sannerligen inte är en dagslända som kan användas idag men som är obsolet imorgon. Det enda som kan göra teorin obsolet är en annan, bättre teori som fångar in fler fenomen, som med högre precision förutsäger ett utfall.
Kunskapsproduktionen är således vägledd av dagsländor, men skall ha förmåga att skapa eviga sanningar.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
