En röd linje är en gräns mot något som absolut inte kan tolereras. På andra sidan den röda linjen ligger det omöjliga. Är det klokt att ha en röd linje? Idag tar jag upp två sådana röda linjer, liberalernas och min.
Liberalerna har 2,2% stöd hos väljarna. Med sådant valresultat ramlar de ur Riksdagen och förlorar sitt nationella inflytande helt vid nästa års val. I helgen samlas Liberalerna för ett landsmöte i Karlstad. Där skall de ta ställning till tre motioner avseende deras förhållningssätt till Sverigedemokraterna. För liberalerna är det väsentligt att förhålla sig till SD eftersom liberalerna anser sig ha grundläggande värderingar, avseende samhället, människan och hennes värde, som är så motsatt DS:s värderingar att det är problematiskt för dem att ha samröre med SD. En motion har en kraftig röd linje gentemot SD och säger att partiet överhuvudtaget inte skall samarbeta med SD. En motion har en suddig röd linje gentemot SD och säger att de blott skall samarbeta med SD likt det som sker i dagens Tidö-avtal. En motion har tagit bort den röda linjen genom att säga att partiledaren skall ha rätt att fritt förhandla.
Den suddiga röda linjen är den som gällt denna valperiod. Eftersom partiet har 2,2% hos väljarna förefaller inte den suddiga röda linjen att vara framgångsrik. Om man väljer att ta bort den röda linjen hotar många ledande liberaler med avhopp. Om man behåller den röda linjen kanske moderata stödröster väljer liberalerna i sådan utsträckning att de blir kvar i Riksdagen.
De som hävdar den röda linjen säger att det handlar om liberalernas själ, om så grundläggande principer att de inte går att kompromissa kring. Man kan då fråga sig om själen är värd någonting om den blir utkastad från Riskdagen? Är det inte bättre att nå något som kan tillfredsställa själen, även om man gör det med något som är direkt motsatt själen?
Principer står mot pragmatism. Att behålla principerna, sin själ, mot att förlora inflytande, möjligheterna att tillfredsställa själen i verkligheten.
Jag stod inför det dilemmat. Rektorn på högskolan där jag hade min tjänst hade beslutat att ’Hållbarhet’ skulle känneteckna ekonomprogrammen, där jag arbetade. Jag var givetvis emot det då hållbarhet är en ideologi och inte vetenskaplig kunskap, och att det ankommer på mig att avgöra vad som skall vara på min kurs. Jag böjde mig dock en aning och lät hållbarhetspolitruken på institutionen, hon som hade ansvar för att föra in Hållbarhet på programmen, ge mig den bok hon ansåg skulle finnas på min kurs. Jag avfärdade boken då den varken handlade om mitt ämne eller hade en kritisk hållning till hållbarhet utan var mer en halleluja-bok för Hållbarhet. Sedan böjde jag mig ytterligare en gång och gick med på att hon skulle vara med på en lektion där vi skulle diskutera ett empiriskt fall inom ämnet, företagsstyrning, där hon, antar jag, skulle anlägga hållbarhetsperspektiv. Vad hon skulle göra, visste jag inte ty hon presenterade ingenting för mig före lektionen. För mig var det en ganska rejäl kompromiss då jag, i vanliga fall, sannerligen inte släpper in lärare som tar upp värdefull lektionstid, utan att veta vad de kan tillföra. Men jag böjde mig, för att visa god anda. Hon ställde dock in sitt deltagande, av skäl som jag glömt.
Därefter inträffade det att lokaltidningen hade ett stort uppslag där hållbarhetspolitruken glatt pratade om att högskolans ekonomprogram skulle genomsyras av Hållbarhet (se länk 1.). Där gick min röda linje. För min del och för min verksamhet var det inte sant att Hållbarhet skulle genomsyra min verksamhet, ty jag står på kunskapens sida och inte på ideologiernas sida. Jag låter varken hållbarhet, kristen etik, antisemitism eller kommunism genomsyra min utbildning. Jag tar givetvis upp de som är relevanta, men då som fenomen och inte som ideologi. Till det kommer att jag står för akademisk frihet, vilket innebär, som jag skrev i mitt debattinlägg i tidningen, som svar på artikel med hållbarhetspolitruken:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (Se länk 2.) Mitt svar publicerades 26 februari 2018. Den 8 maj undertecknade jag motvilligt ett avtal som innebar att jag var arbetsbefriad (vars synonym är arbetsförbud) från 1 juni det året, och att anställningen upphörde två år senare.
Jag hade gjort det som Liberalerna ser ut att göra, att behålla sin röda linje, och därmed bevara sin själ, men till priset av att förlora varje gnutta av inflytande. Hade jag tigit och böjt mig helt, hade jag kanske kunnat vara ett litet, kanske omärkligt, motstånd inom den ideologiserade högskolan. Om Liberalerna släpper sin röda linje, kanske de kan vara kvar i Riksdagen och där idka inflytande.
Jag såg hållbarhetsdiktatet i skenet av det som jag förläst mig på, nazismens framväxt. Skulle jag som professor i nazityskland böja mig för diktatet att nazismens ideologi skulle genomsyra min och universitetets verksamhet?
Jag räddade mina principer genom protesten, men jag förlorade mina möjligheter att påverka högskolans verksamhet med mina principer. Man kan fråga, vad är principerna värda när de inte finns företrädda, när både Sven-Olof och Liberalerna gått ur världen, eller i alla fall, förlorat inflytandet över organisationen, högskolan och Riksdagen?
Man kan också tänka sig att både jag och Liberalerna går mot en mycket stark ström, där alternativet är att följa strömmen eller att sjunka. Varken jag eller Liberalerna accepterar att vara medlöpare. Det är det som är den röda linjen. Då lämnar vi strömmen, ställer oss sidan om och gör vad vi kan för att vända strömmen.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/
Länk 2. https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/
Liberalerna har 2,2% stöd hos väljarna. Med sådant valresultat ramlar de ur Riksdagen och förlorar sitt nationella inflytande helt vid nästa års val. I helgen samlas Liberalerna för ett landsmöte i Karlstad. Där skall de ta ställning till tre motioner avseende deras förhållningssätt till Sverigedemokraterna. För liberalerna är det väsentligt att förhålla sig till SD eftersom liberalerna anser sig ha grundläggande värderingar, avseende samhället, människan och hennes värde, som är så motsatt DS:s värderingar att det är problematiskt för dem att ha samröre med SD. En motion har en kraftig röd linje gentemot SD och säger att partiet överhuvudtaget inte skall samarbeta med SD. En motion har en suddig röd linje gentemot SD och säger att de blott skall samarbeta med SD likt det som sker i dagens Tidö-avtal. En motion har tagit bort den röda linjen genom att säga att partiledaren skall ha rätt att fritt förhandla.
Den suddiga röda linjen är den som gällt denna valperiod. Eftersom partiet har 2,2% hos väljarna förefaller inte den suddiga röda linjen att vara framgångsrik. Om man väljer att ta bort den röda linjen hotar många ledande liberaler med avhopp. Om man behåller den röda linjen kanske moderata stödröster väljer liberalerna i sådan utsträckning att de blir kvar i Riksdagen.
De som hävdar den röda linjen säger att det handlar om liberalernas själ, om så grundläggande principer att de inte går att kompromissa kring. Man kan då fråga sig om själen är värd någonting om den blir utkastad från Riskdagen? Är det inte bättre att nå något som kan tillfredsställa själen, även om man gör det med något som är direkt motsatt själen?
Principer står mot pragmatism. Att behålla principerna, sin själ, mot att förlora inflytande, möjligheterna att tillfredsställa själen i verkligheten.
Jag stod inför det dilemmat. Rektorn på högskolan där jag hade min tjänst hade beslutat att ’Hållbarhet’ skulle känneteckna ekonomprogrammen, där jag arbetade. Jag var givetvis emot det då hållbarhet är en ideologi och inte vetenskaplig kunskap, och att det ankommer på mig att avgöra vad som skall vara på min kurs. Jag böjde mig dock en aning och lät hållbarhetspolitruken på institutionen, hon som hade ansvar för att föra in Hållbarhet på programmen, ge mig den bok hon ansåg skulle finnas på min kurs. Jag avfärdade boken då den varken handlade om mitt ämne eller hade en kritisk hållning till hållbarhet utan var mer en halleluja-bok för Hållbarhet. Sedan böjde jag mig ytterligare en gång och gick med på att hon skulle vara med på en lektion där vi skulle diskutera ett empiriskt fall inom ämnet, företagsstyrning, där hon, antar jag, skulle anlägga hållbarhetsperspektiv. Vad hon skulle göra, visste jag inte ty hon presenterade ingenting för mig före lektionen. För mig var det en ganska rejäl kompromiss då jag, i vanliga fall, sannerligen inte släpper in lärare som tar upp värdefull lektionstid, utan att veta vad de kan tillföra. Men jag böjde mig, för att visa god anda. Hon ställde dock in sitt deltagande, av skäl som jag glömt.
Därefter inträffade det att lokaltidningen hade ett stort uppslag där hållbarhetspolitruken glatt pratade om att högskolans ekonomprogram skulle genomsyras av Hållbarhet (se länk 1.). Där gick min röda linje. För min del och för min verksamhet var det inte sant att Hållbarhet skulle genomsyra min verksamhet, ty jag står på kunskapens sida och inte på ideologiernas sida. Jag låter varken hållbarhet, kristen etik, antisemitism eller kommunism genomsyra min utbildning. Jag tar givetvis upp de som är relevanta, men då som fenomen och inte som ideologi. Till det kommer att jag står för akademisk frihet, vilket innebär, som jag skrev i mitt debattinlägg i tidningen, som svar på artikel med hållbarhetspolitruken:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (Se länk 2.) Mitt svar publicerades 26 februari 2018. Den 8 maj undertecknade jag motvilligt ett avtal som innebar att jag var arbetsbefriad (vars synonym är arbetsförbud) från 1 juni det året, och att anställningen upphörde två år senare.
Jag hade gjort det som Liberalerna ser ut att göra, att behålla sin röda linje, och därmed bevara sin själ, men till priset av att förlora varje gnutta av inflytande. Hade jag tigit och böjt mig helt, hade jag kanske kunnat vara ett litet, kanske omärkligt, motstånd inom den ideologiserade högskolan. Om Liberalerna släpper sin röda linje, kanske de kan vara kvar i Riksdagen och där idka inflytande.
Jag såg hållbarhetsdiktatet i skenet av det som jag förläst mig på, nazismens framväxt. Skulle jag som professor i nazityskland böja mig för diktatet att nazismens ideologi skulle genomsyra min och universitetets verksamhet?
Jag räddade mina principer genom protesten, men jag förlorade mina möjligheter att påverka högskolans verksamhet med mina principer. Man kan fråga, vad är principerna värda när de inte finns företrädda, när både Sven-Olof och Liberalerna gått ur världen, eller i alla fall, förlorat inflytandet över organisationen, högskolan och Riksdagen?
Man kan också tänka sig att både jag och Liberalerna går mot en mycket stark ström, där alternativet är att följa strömmen eller att sjunka. Varken jag eller Liberalerna accepterar att vara medlöpare. Det är det som är den röda linjen. Då lämnar vi strömmen, ställer oss sidan om och gör vad vi kan för att vända strömmen.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/
Länk 2. https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/
RSS-flöde
