Att låna pengar innebär att låntagaren utnyttjar långivarens möjlighet till konsumtion eller investering. Priset för att få tillgång till lånet är räntan.
I företagsstyrningssammanhang, det som kallas corporate governance, framhävs räntans disciplinerande effekt. Istället för att bolagsägare skall granska företagsledningen, så att den sköter sig, ser den till att bolaget har hög belåning. Det ger krävande räntor, varför det krävs ett ständigt starkt kassaflöde för att betala räntorna. Det i sin tur kräver ett välskött företag, vilket är bolagsägarens intresse.
Den ränta som ges är en funktion av långivarens, eller oftast en mellanhand, en sk banks, uppskattning av möjligheten att ta ut ränta av låntagaren innan den vänder sig till en annan långivare, samt av låntagarens riskprofil.
Men, varför finns inte beaktande av behov och önskvärdhet i ränteberäkningen? Låt mig byta till ett exempel med kollektiva transportmedel.
Transportföretag i Sverige har inte sällan rabatter till ungdomar, studerande, de som gör militärtjänst, och, absurt nog, till pensionärer. Tanken bakom är att de unga ännu inte har en intjäningsförmåga som kan täcka fullt biljettpris, men de har, minst, lika stort transportbehov som medelålders, som har arbete och lön, och som därför kan och får betala full biljettkostnad. Parentetiskt kan sägas att pensionärer, som i vissa kommuner t o m har grattis transport, har haft ett helt liv på sig att samla ihop till bussbiljetten, varför de inte borde behandlas än mer fördelaktigt än de unga, som ännu inte haft ett liv på sig att samla pengar till bussbiljetten.
Poängen med biljettexemplet är att säga att unga som bildar familj har lägre inkomster är äldre, men de har större lokalbehov p g a barn, medan de äldre har utflugna barn. De unga får därför en mindre bostad än behovet p g a lägre inkomst och större antal i familjen. De äldre har råd att köpa större bostad, trots lägre utrymmesbehov, p g a större inkomst. De unga har inga tillgångar som kan användas som säkerhet vid lånet, varför räntan blir högre, medan de äldre kan ha tillgångar som ger lägre ränta. Således en loss-loss situation för de yngre och en win-win för de äldre. Unga har större behov och får anstränga sig mer för att betala räntan, medan äldre har mindre behov och får anstränga sig mindre.
Detsamma gäller i företagsvärlden. Ju lättare företag har att attrahera lån med låg ränta, ju mindre behöver de anstränga sig. Stora företag, med mogna produkter, kan få lätta lån. Medan unga företag, som anstränger sig allt de kan för att utveckla sin produkt och att nå ut till kunden, får anstränga sig än mer p g a att de får högre ränta. Räntans disciplinerande effekt finns således i för stor utsträckning hos små, unga företag, där dess disciplinerande effekt behövs mindre, och i för liten utsträckning i stora företag på mogna marknader, där dess disciplin behövs mer.
Nu kanske du mumlar ränteavdrag när det gäller hushållslån? Ja, det finns och det underlättar. För alla. Och kanske än mer för de med höga inkomster, dvs de äldre med lägre ytbehov. En mildring som är upp-och-ner-vänd.
En bättre lösning än ränteavdragsrätten vore att staten står en del av lånerisken genom att erbjuda en säkerhet vid köp som är investeringsmässiga eller som rör bostad. Säkerheten som staten ger är en funktion av låntagarens ålder, där säkerheten reduceras med stigande ålder, för att helt försvinna vid en åldersgräns, där staten anser att individen får klara sig själv gentemot bankerna.
Kanske du då invänder att det premierar de som inte investerar i utbildning, som tenderar att bilda familj tidigt, och därför kan få större säkerhet vid sitt familjebildande än den som följer en lång utbildning. Men de som följer en lång utbildning tenderar att få lite utbildningsavkastning genom högre lön, varför den kan bära en högre ränta.
Men allt detta har rört låntagaren Fokus idag är på låntagaren, hur den s a s ’drabbas’ av räntehöjningar’ och hur den kan slappna av vid räntesänkningar. Vem bryr sig om den som är förutsättningen för lånet, långivaren, den som avstår konsumtion/investering, till förmån för låntagaren, i utbyte mot ränta? Om den skaldar jag i ett senare inlägg.
Den 24 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
I företagsstyrningssammanhang, det som kallas corporate governance, framhävs räntans disciplinerande effekt. Istället för att bolagsägare skall granska företagsledningen, så att den sköter sig, ser den till att bolaget har hög belåning. Det ger krävande räntor, varför det krävs ett ständigt starkt kassaflöde för att betala räntorna. Det i sin tur kräver ett välskött företag, vilket är bolagsägarens intresse.
Den ränta som ges är en funktion av långivarens, eller oftast en mellanhand, en sk banks, uppskattning av möjligheten att ta ut ränta av låntagaren innan den vänder sig till en annan långivare, samt av låntagarens riskprofil.
Men, varför finns inte beaktande av behov och önskvärdhet i ränteberäkningen? Låt mig byta till ett exempel med kollektiva transportmedel.
Transportföretag i Sverige har inte sällan rabatter till ungdomar, studerande, de som gör militärtjänst, och, absurt nog, till pensionärer. Tanken bakom är att de unga ännu inte har en intjäningsförmåga som kan täcka fullt biljettpris, men de har, minst, lika stort transportbehov som medelålders, som har arbete och lön, och som därför kan och får betala full biljettkostnad. Parentetiskt kan sägas att pensionärer, som i vissa kommuner t o m har grattis transport, har haft ett helt liv på sig att samla ihop till bussbiljetten, varför de inte borde behandlas än mer fördelaktigt än de unga, som ännu inte haft ett liv på sig att samla pengar till bussbiljetten.
Poängen med biljettexemplet är att säga att unga som bildar familj har lägre inkomster är äldre, men de har större lokalbehov p g a barn, medan de äldre har utflugna barn. De unga får därför en mindre bostad än behovet p g a lägre inkomst och större antal i familjen. De äldre har råd att köpa större bostad, trots lägre utrymmesbehov, p g a större inkomst. De unga har inga tillgångar som kan användas som säkerhet vid lånet, varför räntan blir högre, medan de äldre kan ha tillgångar som ger lägre ränta. Således en loss-loss situation för de yngre och en win-win för de äldre. Unga har större behov och får anstränga sig mer för att betala räntan, medan äldre har mindre behov och får anstränga sig mindre.
Detsamma gäller i företagsvärlden. Ju lättare företag har att attrahera lån med låg ränta, ju mindre behöver de anstränga sig. Stora företag, med mogna produkter, kan få lätta lån. Medan unga företag, som anstränger sig allt de kan för att utveckla sin produkt och att nå ut till kunden, får anstränga sig än mer p g a att de får högre ränta. Räntans disciplinerande effekt finns således i för stor utsträckning hos små, unga företag, där dess disciplinerande effekt behövs mindre, och i för liten utsträckning i stora företag på mogna marknader, där dess disciplin behövs mer.
Nu kanske du mumlar ränteavdrag när det gäller hushållslån? Ja, det finns och det underlättar. För alla. Och kanske än mer för de med höga inkomster, dvs de äldre med lägre ytbehov. En mildring som är upp-och-ner-vänd.
En bättre lösning än ränteavdragsrätten vore att staten står en del av lånerisken genom att erbjuda en säkerhet vid köp som är investeringsmässiga eller som rör bostad. Säkerheten som staten ger är en funktion av låntagarens ålder, där säkerheten reduceras med stigande ålder, för att helt försvinna vid en åldersgräns, där staten anser att individen får klara sig själv gentemot bankerna.
Kanske du då invänder att det premierar de som inte investerar i utbildning, som tenderar att bilda familj tidigt, och därför kan få större säkerhet vid sitt familjebildande än den som följer en lång utbildning. Men de som följer en lång utbildning tenderar att få lite utbildningsavkastning genom högre lön, varför den kan bära en högre ränta.
Men allt detta har rört låntagaren Fokus idag är på låntagaren, hur den s a s ’drabbas’ av räntehöjningar’ och hur den kan slappna av vid räntesänkningar. Vem bryr sig om den som är förutsättningen för lånet, långivaren, den som avstår konsumtion/investering, till förmån för låntagaren, i utbyte mot ränta? Om den skaldar jag i ett senare inlägg.
Den 24 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
