Förvisso finns en normkritik i queer och i Pride, genom att de ifrågasätter normen om heterosexualitet och, till mindre grad, normen om tvåsamhet. Därigenom har de produktivt deltagit i legitimeringen av, främst homosexualitet och bisexualitet, men i betydligt mindre grad, flersamhet. Den kristna kyrkan viger ju numer människor av samma kön, men inte fler än två i samma äktenskap.
Men queer och Pride är inte trovärdiga i sin normkritik, ty normkritiken är begränsad. Som om den vore …. normerad.
Queer och pride är normkritik begränsad till den sexuella delen av människors institutionella liv. Den ger ett intryck av att vara en kritik av, en negation av de abrahamitiska normerna, så som de uttrycks i kristendomen, islam och judendomen. Det är deras sexualfientlighet, och de normer som utvecklats kring den, som den vänder sig emot.
Normkritiken rör inte det minsta andra institutionella förhållanden som har förtryckande normer. Pridetåget har ingen sektion som kritiserar hierarki, normen att en är överordnad en annan, eller privategendomen, normen att en människa har större rättigheter gentemot en annan avseende ett ting (att äga en cykel) eller en organisation (att äga aktiemajoriteten i ett bolag). Dessa normer stormar anarkister och socialister mot, medan queer och Pride tiger still.
Pride skanderar gärna frasen ’allas lika värde’, men dess tillämpning på hierarkin och privategendomen undviker de. Normkritiken är avgränsad, dvs normerad till ett område, och ett tigande rörande andra områden.
Queer har förekommit som debatterat inslag när transor, dvs män utklädda till fördomsfulla uttryck av kvinnor på bibliotek, har läst sagor för barn. Men deras normkritk är inte större än att de inte förekommit som transor iförda en mer vanlig kvinnlig klädsel, som t ex män iförda en kvinnlig städerskas klädsel. Inte heller har normkritiken utförts genom att kvinnor klär ut sig med manlig fördomsfull klädsel, t ex en kvinna som läser sagor för barnen, iförd en strikt manlig direktörskostym.
Men om queer och Pride främst är en normkritik av de abrahamitiska föreställningarna kring sexualitet, då kunde man förvänta sig att queer och Pride angriper källan till normerna, att de visar upp och demonstrerar sin normkritik där den tydligast utgör en kritik. Där den kanske också kan ha en mer betydande effekt.
Pridedemonstrationen i Stockholm sker i Stockholms city (festivalens hjärta är Östermalms IP). Där den minst behövs. I city torde flest öppet homosexuella, binära m fl finnas. Där torde acceptansen vara som störst för normkritisk sexualitet. Där väcker demonstrationen minst motstånd, där förändras minst antal personer av demonstrationen. Det är som att gå naken på en nudiststrand. Det är en icke-normkritisk demonstration eftersom den ansluter till de normer som råder i området.
Normkritiskt vore att ha demonstrationen i Rinkeby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg, Rosengård i Malmö och Gamlegården i Kristianstad. Där finns en hög koncentration av abrahamiter som bär på en icke-reformert variant av abrahams lära, islam. Där förekommer hedersvåld, ett våld som riktar sig mot de som är så ringa i sin normkritik att de bara önskar att få älska den de vill, utan inslag av vare sig homosexualitet eller flersamhet. Där innebär att ha en partner som inte är muslim, speciellt för en kvinna, en normkritik som straffas med hot om våld, våld, uteslutning och har straffats med döden.
Absurt nog väljer Pride ett sk ’säkert rum’ för sin normkritik, en plats där alla är homogena i sina normer.
De normkritiska väljer ett normhomogent område för sin normkritik.
Den 1 augusti 2024
Sven-Olof Yrjö Collin