Kamela Harris lär ha haft ett motstånd och avståndstagande mot Trump som överordnad politik. Trump däremot, lovade stort och runt, med yviga förslag, som att avsluta Ukrainakriget inom ett dygn.
I Sverige har vi haft vår släng av Harris-taktiken under en lång tid. Sverigedemokraterna har varit paria och en del partier, som s, v, mp och c, har haft som sin främsta och mest obändiga punkt, att inte, på något sätt, samarbeta med SD. Den starkaste vilja de uttryckt har varit att inte vilja.
Olof Palme sade i Blå Hallen, 12 maj 1964 ”Politik – kamrater – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner. Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och för ändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen kan göra utopier till verklighet” (https://olofpalme.arbark.se/wp-content/dokument/640512a_politik_ar_att_vilja.pdf )
Denna starka vilja till att vilja något, det demokratiskt socialistiska samhället, har inneburit att socialdemokratin har setts som maktorienterad. När visionen finns där, då händer något om viljan läggs till, vilken skapar, om så än ett litet steg mot visionen. Då ingår man kompromisser och allianser, inte för att man gillar kompromissen eller alliansen, utan för att det leder ett steg, om än litet, mot visionen. Ändamålet helgar medlen.
Men den som är utan vision, den saknar också den visionära viljan. Den kan hålla sig med en enda vilja, det storstilade löftet att aldrig samarbeta med SD. Den lyfter fram det som egentligen är ett medel, som ett mål. Att inte samarbeta är det stora löftet. Att nå en bit på vägen till visionen är likgiltigt, om det skulle innebära att man samarbetade med SD. Visionen, om man har någon, får vänta eftersom medlet, samarbete, är det viktigast, och då att inte samarbeta. Men, bakom vägran till samarbete finns misstanken att de som vägrar samarbete inte har någon vision. Deras största vision är att vägra samarbeta.
Förvisso kan de som, likt Harris och de svenska vänsterpartierna, dömer ut en politisk motståndare så mycket att de dömer ut möjligheten till samarbete, hänvisa till Chamberlains och von Papens misstag. De samarbetade med Hitler, blev blåsta och se vad som skedde. Men Chamberlains misstag sköt upp världskriget ett tag, och von Pappens misstag blev ett misstag blott p g a att Hitler lyckades vinna den åldrige presidentens öra efter Riksdagshusbranden. Att samarbeta med djävulen kräver blott att man är smartare än djävulen.
Frågan är om ett steg närmare visionen befläckas av att man samarbetat med djävulen, eller om djävulen får finna sig i att ha blivit blåst. Kan man vinna djävulen för en god sak, är väl saken fortfarande god?
Den 27 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
I Sverige har vi haft vår släng av Harris-taktiken under en lång tid. Sverigedemokraterna har varit paria och en del partier, som s, v, mp och c, har haft som sin främsta och mest obändiga punkt, att inte, på något sätt, samarbeta med SD. Den starkaste vilja de uttryckt har varit att inte vilja.
Olof Palme sade i Blå Hallen, 12 maj 1964 ”Politik – kamrater – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner. Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och för ändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen kan göra utopier till verklighet” (https://olofpalme.arbark.se/wp-content/dokument/640512a_politik_ar_att_vilja.pdf )
Denna starka vilja till att vilja något, det demokratiskt socialistiska samhället, har inneburit att socialdemokratin har setts som maktorienterad. När visionen finns där, då händer något om viljan läggs till, vilken skapar, om så än ett litet steg mot visionen. Då ingår man kompromisser och allianser, inte för att man gillar kompromissen eller alliansen, utan för att det leder ett steg, om än litet, mot visionen. Ändamålet helgar medlen.
Men den som är utan vision, den saknar också den visionära viljan. Den kan hålla sig med en enda vilja, det storstilade löftet att aldrig samarbeta med SD. Den lyfter fram det som egentligen är ett medel, som ett mål. Att inte samarbeta är det stora löftet. Att nå en bit på vägen till visionen är likgiltigt, om det skulle innebära att man samarbetade med SD. Visionen, om man har någon, får vänta eftersom medlet, samarbete, är det viktigast, och då att inte samarbeta. Men, bakom vägran till samarbete finns misstanken att de som vägrar samarbete inte har någon vision. Deras största vision är att vägra samarbeta.
Förvisso kan de som, likt Harris och de svenska vänsterpartierna, dömer ut en politisk motståndare så mycket att de dömer ut möjligheten till samarbete, hänvisa till Chamberlains och von Papens misstag. De samarbetade med Hitler, blev blåsta och se vad som skedde. Men Chamberlains misstag sköt upp världskriget ett tag, och von Pappens misstag blev ett misstag blott p g a att Hitler lyckades vinna den åldrige presidentens öra efter Riksdagshusbranden. Att samarbeta med djävulen kräver blott att man är smartare än djävulen.
Frågan är om ett steg närmare visionen befläckas av att man samarbetat med djävulen, eller om djävulen får finna sig i att ha blivit blåst. Kan man vinna djävulen för en god sak, är väl saken fortfarande god?
Den 27 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
