Det kan låta paradoxalt, men jag hoppas ha övertygat dig om sanningen i påståendet innan texten är slut.
Perent vete är ett vete som överlever flera år, till skillnad från det annuella vetet, som växer upp och dör samma år. I artikeln (https://www.svd.se/forskare-flerarigt-vete-kan-radda-skorden) berättas om försök att utveckla perent vete. De menar att det annuella vetet etablerades och blev tradition vid svedjebruket. Det ger högre utbyte, sannolikt för att ett annuellt gräs, som ju det är frågan om, måste ha många fröer för att öka sannolikheten att finnas nästa år, medan en perenn växt har flera år på sig att sprida sig, och därför behöver färre frön. Den årliga avkastningen, som ju räknas i antal frö, är därför större på annuellt vete än perent vete.
Men med annuellt vete krävs mer gödsel, marken måste bearbetas varje år, och tydligen är växten mer känslig för sådant som torka, kanske p g a mindre utvecklade rötter relativt perent vete. Det kan således vara så att energimängden och skörderisken minskar med perenna växter, men till priset av mindre skörd.
Utvecklarna av perent vete tror att deras vete kan bli konkurrenskraftigt om 10 år. Då kan jordbrukare välja mellan annuellt eller perent vete. Det innebär att vi har fått mer valmöjligheter. Det innebär att vi är rikare. Vi kan se fördelarna i bägge och kanske är de två arterna lämpliga på olika ställen, under olika förhållande?
Det viktiga att konstatera är att vi har ökat vår valmöjlighet. Vi har fått det bättre. Vi har utvecklats genom valet.
Men det är inte hållbart.
Ty!
Hållbarhet definieras enligt dess ursprung i Brundtlandkommissionen 1987 som “Development that meets the needs of the present world without compromising the ability of future generations to meet their own needs”. Nyckelordet för mig är compromising. Det ordet kunde skrivas 1987. Det hade inte varit möjligt att skriva 1967. Ty då hade postmodernismens pessimism inte sköljt över oss. Upplysningstidens ohyggliga utvecklingsoptimism var då i full blom, möjligen starkt kritiserad av medelklassens ungdomar, den sk vänstern. Men i den etablerade politikens värld var vi på väg framåt, uppåt. Varje år var bättre än föregående år, och nästa år skulle bli bättre än detta år. Avanti Popolo, sjöng vi, utvecklingsoptimisterna.
Sedan slog pessimismen till och postmodernismen relativiserade allt. Utvecklingstanken blev en miljöbov som förödde naturen. Dess fulla blom kom genom Brundtlandkommissionen som defensivt sade att vi inte skulle hindra framtidens generations valmöjligheter. Hade den skrivits på 60-talet hade den offensivt sagt att vi skulle öka den framtida generationens möjligheter. Men på 80-talet skulle man bara inte hindra, inte möjliggöra.
Annuellt vete binder oss i en utvecklingsström. Perent vete ger oss valmöjligheter. Det begränsar förvisso inte framtida generationers val. Men det viktigaste är inte att det inte begränsar, utan att det utökar valmöjligheter.
Därför är perent vete inte ett hållbart alternativ. Det är ett utvecklande alternativ.
Avanti grano!
Öllsjö den 4 oktober 2018