Idag är fortfarande Hitler och nazisterna den mest populära referenspunkten för extrem ondska. Repressionen i landet, alla krig de förde och på toppen, Förintelsen, är de extrema punkter av ondska som kan användas som referens för att kontrastera något och vinna insikter och retoriska poänger i hur stor ondska ett fenomen representerar.
Det är en mycket bekväm referenspunkt eftersom nazismen och Hitler inte finns längre. De finns inte för att försvara sig utan är en slagpåse utan möjlighet till försvar, till ursäkt, till förlåtelse eller till förståelse.
Det är också mycket bekvämt och behagligt för de ondskans krafter som fortfarande finns kvar. De, som idag dragit på sig en civiliserad dräkt, men som har kvar de inslag som då utgjorde källan till ondskan. Eller de som visar sin ondska idag, men som hänvisar ondskan till missuppfattningar av det sanna, förtvivlans agerande av hänförda, oförrätters hämnd, m m.
När vi pratar om brutal förföljelse tar vi gärna upp Kristallnatten år 1938 och förfäras över ondskan som kopplades loss den natten. I mun på varandra säger vi: ’Vi skall aldrig glömma’. Men Kristallnatten är en historisk småsak. I alla fall om man mäter betydelsen i antal människoliv som togs av daga. Under Kristallnatten dödades eller tvingades till självmord cirka 400 judar. I historiens ljus var det småpotatis. Under Bartolomeinatten, natten till 24 augusti 1572, mördades cirka 3000 protestanter i Paris och över hela Frankrike mördades cirka 10 000 protestanter av blodtörstiga katoliker. Det som ofta används som referenspunkt för ondskan, Kristallnatten, var således blott cirka 4% av den ondska som katolikerna utövade under en liknande natt i Frankrike. Men det är få som anför katoliker som ondskans hantlangare. Ingen demonstrerar den 23 augusti i åminnelse av katolikernas mördande av protestanter. Med fingret riktat mot katolikerna är det ingen som säger: Vi skall aldrig glömma. Ty den ohyggliga kristna ondskan är glömd. Till de kristnas behag.
När vi pratar om ofrihetens välde, anför vi gärna bokbålen i Nazityskland, instiftade och drivna av nazisterna, där man brände opassande böcker, speciellt de som var skrivna av judar. Nazisternas bokbål har varit referenspunkten för kritiken som riktats mot de islamkritiker som bränt koranen offentligt. Man citerar gärna Heinrich Heine’s sentens: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor”, och insinuerar därmed en kausalitet mellan bokbålen i Tyskland och krematorierna i förintelselägren. Att bränna koranen på ett torg i Sverige är vägen till Förintelsen, är det politiska beskedet.
Men att bränna böcker har varit en vanlig företeelse, speciellt hos totalitära rörelser. De som brände människor, speciellt kvinnor, på häxbålen från 1400-talet till slutet av 1600-talet, var de kristna. Denna grupp av onda, de kristna, var de som etablerade sig i Romarriket på 300- och 400-talet. Där bedrev de förföljelse av oliktänkande med samma inslag som alla andra totalitära grupper, varav ett inslag var brännande av opassande litteratur, då oftast i form av pergamentrullar. De kristna visar på sanningen i Heines utsaga, att där man bränner böcker, kommer man snart att bränna människor. Men referensen vid bokbrännande i dag är nazisterna, inte de kristna. Till de kristnas behag.
ISIS var, och är en ondskans grupp, som mördade och brände och förslavade människor. De var vägledda av islam. De kan förvisso användas som referens när det gäller absolut ondska, men olikt nazisterna görs ingen direkt koppling mellan ISIS och islam, trots att det inte krävs många sidors läsning av koranen för att förstå var ISIS fick sin inspiration från. Islam går fri, till muslimernas behag.
Ondskan är immanent i totalitära ideologier, vare sig de är religiösa, som kristendomen och islam, eller politiska, som nazism och kommunism. De som endast använder nazismen för att relatera till ondska, tvättar de andra ondskefulla ideologierna rena från deras immanenta ondska. Medan de anser sig vara på godhetens sida, är de på ondskans sida.
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är en mycket bekväm referenspunkt eftersom nazismen och Hitler inte finns längre. De finns inte för att försvara sig utan är en slagpåse utan möjlighet till försvar, till ursäkt, till förlåtelse eller till förståelse.
Det är också mycket bekvämt och behagligt för de ondskans krafter som fortfarande finns kvar. De, som idag dragit på sig en civiliserad dräkt, men som har kvar de inslag som då utgjorde källan till ondskan. Eller de som visar sin ondska idag, men som hänvisar ondskan till missuppfattningar av det sanna, förtvivlans agerande av hänförda, oförrätters hämnd, m m.
När vi pratar om brutal förföljelse tar vi gärna upp Kristallnatten år 1938 och förfäras över ondskan som kopplades loss den natten. I mun på varandra säger vi: ’Vi skall aldrig glömma’. Men Kristallnatten är en historisk småsak. I alla fall om man mäter betydelsen i antal människoliv som togs av daga. Under Kristallnatten dödades eller tvingades till självmord cirka 400 judar. I historiens ljus var det småpotatis. Under Bartolomeinatten, natten till 24 augusti 1572, mördades cirka 3000 protestanter i Paris och över hela Frankrike mördades cirka 10 000 protestanter av blodtörstiga katoliker. Det som ofta används som referenspunkt för ondskan, Kristallnatten, var således blott cirka 4% av den ondska som katolikerna utövade under en liknande natt i Frankrike. Men det är få som anför katoliker som ondskans hantlangare. Ingen demonstrerar den 23 augusti i åminnelse av katolikernas mördande av protestanter. Med fingret riktat mot katolikerna är det ingen som säger: Vi skall aldrig glömma. Ty den ohyggliga kristna ondskan är glömd. Till de kristnas behag.
När vi pratar om ofrihetens välde, anför vi gärna bokbålen i Nazityskland, instiftade och drivna av nazisterna, där man brände opassande böcker, speciellt de som var skrivna av judar. Nazisternas bokbål har varit referenspunkten för kritiken som riktats mot de islamkritiker som bränt koranen offentligt. Man citerar gärna Heinrich Heine’s sentens: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor”, och insinuerar därmed en kausalitet mellan bokbålen i Tyskland och krematorierna i förintelselägren. Att bränna koranen på ett torg i Sverige är vägen till Förintelsen, är det politiska beskedet.
Men att bränna böcker har varit en vanlig företeelse, speciellt hos totalitära rörelser. De som brände människor, speciellt kvinnor, på häxbålen från 1400-talet till slutet av 1600-talet, var de kristna. Denna grupp av onda, de kristna, var de som etablerade sig i Romarriket på 300- och 400-talet. Där bedrev de förföljelse av oliktänkande med samma inslag som alla andra totalitära grupper, varav ett inslag var brännande av opassande litteratur, då oftast i form av pergamentrullar. De kristna visar på sanningen i Heines utsaga, att där man bränner böcker, kommer man snart att bränna människor. Men referensen vid bokbrännande i dag är nazisterna, inte de kristna. Till de kristnas behag.
ISIS var, och är en ondskans grupp, som mördade och brände och förslavade människor. De var vägledda av islam. De kan förvisso användas som referens när det gäller absolut ondska, men olikt nazisterna görs ingen direkt koppling mellan ISIS och islam, trots att det inte krävs många sidors läsning av koranen för att förstå var ISIS fick sin inspiration från. Islam går fri, till muslimernas behag.
Ondskan är immanent i totalitära ideologier, vare sig de är religiösa, som kristendomen och islam, eller politiska, som nazism och kommunism. De som endast använder nazismen för att relatera till ondska, tvättar de andra ondskefulla ideologierna rena från deras immanenta ondska. Medan de anser sig vara på godhetens sida, är de på ondskans sida.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
