Låt oss anta att det finns ett väsen, som alltid funnits och alltid kommer att finnas, som är allsmäktig och som skapat hela världen, den vi känner och den vi inte känner. Människan har gett detta väsen namnet gud, allah eller jahve.
Eftersom väsendet skapat allt, har den också skapat människan, den som gett väsendet dess namn. Detta väsen anses ha gett människor förhållningsregler, uttryckta i det som kallas heliga skrifter, t ex toran, bibeln, koranen. Från det måste vi sluta oss till att väsendet skapade människan med frihet till eget agerande. Därefter har väsendet utgett förhållningsregler för att disciplinera den fria människan. Människan har således getts frihet av väsendet, något som förvägrats de andra djuren som disciplineras fullt ut genom sina instinkter.
Människans frihet är besynnerlig, ty varför skapa ett djur med frihet och sedan få ägna kraft och tid att disciplinera dem genom förhållningsregler och genom att skapa incitament för dem att följa reglerna genom att konstruera ett himmelrike, för de som lyder, och ett helvete, för dem som inte lyder. Detta innebär också att väsendet gett sig själv ett arbete, att övervaka varje människa och hennes handlingar, för att vid deras dödsfall kunna avgöra om människan skall till himlen eller helvetet. Vare sig förhållningsregler, himmel och helvete och övervakning hade behövts om väsendet skapat människan utan frihet, likt djuren, med sina reflexmässiga instinkter.
Kanske någon säger att väsendet älskar sin skapelse människan så mycket att väsendet gett människan frihet. Men det innebär att väsendet inte i samma omfattning älskar lejonet, katten och koalan eftersom de skapades enbart med drifter. Djuren förvägrades den frihet som gavs människan.
Förhållningsreglerna skapar ett ytterligare problem. I västerlandet har det bildats tre religioner kring förhållningsreglerna som fångar väsendet. Först skapades judendomen, därefter en mildare variant, kristendomen, och slutligen islam, som är en återgång till den mer brutala judendomen, men som hävdas, av dess anhängare, vara den sista religionen.
Väsendet anses ha gett förhållningsreglerna till människorna genom människor, dess profeter, som muntligt burit dem vidare och slutligen fått dem nedtecknade, oftast efter deras liv. Förhållningsreglerna är däremot inte ett under av klarhet, trots att de är givna av ett allsmäktigt väsen, utan förutom att de gett upphov till tre religioner, har dessa religioner i sig bildat undergrupper. Dessa tre religioner och deras undergrupper har sedan ägnat sig åt att framhäva sin tolkning och förståelse, inte sällan med utövande av våld.
Om väsendet hade älskat sin skapelse, människan, så mycket, borde den ha gett klara och entydiga förhållningsregler, så att inga fler religioner kunde uppstå än den som är den sanna, som överensstämmer med väsendet.
En förklaring till alla religioner och deras undergrupper är att människan har en begränsad förmåga att veta och förstå. Den begränsningen innebär att en grupp fångar och tolkar reglerna på ett sätt, och en annan grupp fångar och tolkar dem på ett annat sätt. Den begränsade kunskapsförmågan hos människan är onekligen en besynnerlighet, ty väsendet, om det nu så älskar sin skapelse människan, hade ju kunnat ge människan det som väsendet har, en fullkomlig förmåga att veta och att förstå. Människan själv har förstått och tolkat det som 1 Mosebok, 1:27 anger: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Men det är således en oriktig förståelse, ty medan väsendet är fullkomligt, har människan en begränsad förmåga att förstå, varför flera religioner och undergrupper skapats ur hennes begränsning.
Förutom att väsendet anses ha fullkomlig kunskap, är också väsendet fullkomligt god, dvs väsendet har friheten att agera på alla sätt, men väljer alltid de goda sätten. Väsendet agerar aldrig ont. Men varför gav väsendet inte människan den goda friheten, den som väsendet har, att vara fria att agera och i sin frihet ha förmåga att alltid välja det goda?
En mer rimlig förklaring till människans frihet, frihet till det onda och det goda, till att människan har begränsad kunskapsförmåga vilket skapar alla religioner och undergrupper, som sedan strider och mördar, är att väsendet mer överensstämmer med det som människan gett namnet Satan.
Satan realiserade sin ondska genom att skapa människan med frihet och gav henne förhållningsregler, i avsikt att skapa frustration hos den fria människan att försöka följa dessa och ångest inför sin oförmåga att följa dem. Samtidigt gav Satan henne begränsade kunskapsförmågor, vilket skapade religioner med undergrupper som mördar och förtrycker människor.
Min slutsats är därför: Det allsmäktiga väsendet är Satan.
Dock! Eftersom ett sådant väsende inte finns, finns varken gud eller satan. Blott människor med oändlig fantasi och maktbehov
Den 15 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Eftersom väsendet skapat allt, har den också skapat människan, den som gett väsendet dess namn. Detta väsen anses ha gett människor förhållningsregler, uttryckta i det som kallas heliga skrifter, t ex toran, bibeln, koranen. Från det måste vi sluta oss till att väsendet skapade människan med frihet till eget agerande. Därefter har väsendet utgett förhållningsregler för att disciplinera den fria människan. Människan har således getts frihet av väsendet, något som förvägrats de andra djuren som disciplineras fullt ut genom sina instinkter.
Människans frihet är besynnerlig, ty varför skapa ett djur med frihet och sedan få ägna kraft och tid att disciplinera dem genom förhållningsregler och genom att skapa incitament för dem att följa reglerna genom att konstruera ett himmelrike, för de som lyder, och ett helvete, för dem som inte lyder. Detta innebär också att väsendet gett sig själv ett arbete, att övervaka varje människa och hennes handlingar, för att vid deras dödsfall kunna avgöra om människan skall till himlen eller helvetet. Vare sig förhållningsregler, himmel och helvete och övervakning hade behövts om väsendet skapat människan utan frihet, likt djuren, med sina reflexmässiga instinkter.
Kanske någon säger att väsendet älskar sin skapelse människan så mycket att väsendet gett människan frihet. Men det innebär att väsendet inte i samma omfattning älskar lejonet, katten och koalan eftersom de skapades enbart med drifter. Djuren förvägrades den frihet som gavs människan.
Förhållningsreglerna skapar ett ytterligare problem. I västerlandet har det bildats tre religioner kring förhållningsreglerna som fångar väsendet. Först skapades judendomen, därefter en mildare variant, kristendomen, och slutligen islam, som är en återgång till den mer brutala judendomen, men som hävdas, av dess anhängare, vara den sista religionen.
Väsendet anses ha gett förhållningsreglerna till människorna genom människor, dess profeter, som muntligt burit dem vidare och slutligen fått dem nedtecknade, oftast efter deras liv. Förhållningsreglerna är däremot inte ett under av klarhet, trots att de är givna av ett allsmäktigt väsen, utan förutom att de gett upphov till tre religioner, har dessa religioner i sig bildat undergrupper. Dessa tre religioner och deras undergrupper har sedan ägnat sig åt att framhäva sin tolkning och förståelse, inte sällan med utövande av våld.
Om väsendet hade älskat sin skapelse, människan, så mycket, borde den ha gett klara och entydiga förhållningsregler, så att inga fler religioner kunde uppstå än den som är den sanna, som överensstämmer med väsendet.
En förklaring till alla religioner och deras undergrupper är att människan har en begränsad förmåga att veta och förstå. Den begränsningen innebär att en grupp fångar och tolkar reglerna på ett sätt, och en annan grupp fångar och tolkar dem på ett annat sätt. Den begränsade kunskapsförmågan hos människan är onekligen en besynnerlighet, ty väsendet, om det nu så älskar sin skapelse människan, hade ju kunnat ge människan det som väsendet har, en fullkomlig förmåga att veta och att förstå. Människan själv har förstått och tolkat det som 1 Mosebok, 1:27 anger: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Men det är således en oriktig förståelse, ty medan väsendet är fullkomligt, har människan en begränsad förmåga att förstå, varför flera religioner och undergrupper skapats ur hennes begränsning.
Förutom att väsendet anses ha fullkomlig kunskap, är också väsendet fullkomligt god, dvs väsendet har friheten att agera på alla sätt, men väljer alltid de goda sätten. Väsendet agerar aldrig ont. Men varför gav väsendet inte människan den goda friheten, den som väsendet har, att vara fria att agera och i sin frihet ha förmåga att alltid välja det goda?
En mer rimlig förklaring till människans frihet, frihet till det onda och det goda, till att människan har begränsad kunskapsförmåga vilket skapar alla religioner och undergrupper, som sedan strider och mördar, är att väsendet mer överensstämmer med det som människan gett namnet Satan.
Satan realiserade sin ondska genom att skapa människan med frihet och gav henne förhållningsregler, i avsikt att skapa frustration hos den fria människan att försöka följa dessa och ångest inför sin oförmåga att följa dem. Samtidigt gav Satan henne begränsade kunskapsförmågor, vilket skapade religioner med undergrupper som mördar och förtrycker människor.
Min slutsats är därför: Det allsmäktiga väsendet är Satan.
Dock! Eftersom ett sådant väsende inte finns, finns varken gud eller satan. Blott människor med oändlig fantasi och maktbehov
Den 15 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
