Eftersom jag är en vit man i övre medelåldern som lever i Sverige, anses jag bära en oerhörd skuld för slaveri, sexism, rasism, kolonialism, imperialism, och islamofobi. Det svenska samhället är byggt på dessa förhatliga processer och de verkar fortfarande, med oerhört förtryck som resultat. Det svenska samhället, och då speciellt jag och mina vita män, befinner sig i skam och vanära. Vi har all anledning att skämmas och att be om förlåtelse för all vår ondska.
Att öppet, med förnuftets hjälp, granska sig själv och sitt görande, dvs att utverka självkritik, är hälsosamt och betecknande för ett friskt och demokratiskt samhälle som önskar utveckla sig och förbättra sig. Självkritik, med hjälp av demokratins friheter, betecknar det svenska samhället, ja, det betecknar västs förhållningssätt gentemot sig själv.
Men det som jag skrev som inledning är en självkritik som gått i spinn. Det är egentligen inte självkritik utan självhat. Det kallas för oikofobi (se länk 1 sist), vilket är ett förhållningssätt mot den egna kulturen där man inte bara observerar negativa sidor i den egna kulturen, vilket självkritiken gör, utan förstorar de negativa sidorna oerhört, samtidigt som man helt bortser från de positiva sidorna av kulturen, medan man för de andra kulturerna förstorar enormt deras positiva sidor och helt bortser från dess negativa sidor. Det är ett irrationellt kvadrupelt sätt att behandla kulturer vilket gör att kontrasten mellan den egna kulturen och andra kulturer blir grotesk och orättvis.
I Sverige har både nyvänstern och nyhögern stått för oikofobi. Mona Sahlin, forn partiledare för Socialdemokraterna, gav nyvänsterns oikofobi ett ansikte genom sin utsaga: ”… jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” Reinfeldt, forn partiledare för Moderaterna, representerar nyhögerns oikofobi med utsagan: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Det är en förgörande och förljugen självskam med stora risker (se länk 2 sist).
Man skulle kunna hävda oikofilins heimat, dvs hembygdens skönhet i alla dimensioner. Då säger man att svensk kultur är en unik kombination av egna och andras assimilerade kulturelement, som vi delvis delar med de andra skandinaviska länderna. Under speciellt 1900-talet har det varit en oerhört framgångsrik kultur när vi ser på socialt, politiskt, ekonomiskt och moraliskt välstånd. Den unika svenska kulturen visar sin oerhörda framgång bl a genom att vårt samhälle är en stark magnet för människor som kommer från betydligt mindre framgångsrika kulturer, ja t o m inferiora samhälle som de muslimska. Vårt samhälle har sina brister, vilket vi, genom demokratins möjligheter och genom vår värdering av självkritik, uppmärksammar. Men att mena att vi blott har barbari och midsommar som eget, och därmed bortse från vår framgångsrika demokrati, jämställdhet, jämlikhet, tolerans, fredlighet och internationell solidaritet, är en orimlig och grotesk oikofobi. Samtidigt som oikofoberna blundar för, t ex de muslimska kulturernas barbarism i form av autokrati, sexism, intolerans, våldsamhet, hedersvåld och antisemitism.
Det som Benedict Beckeld hävdar (i länk 2, se sist) är att vi måste stå upp för vår kultur, fortfarande med den hälsosamma självkritiken, men utan den förgörande oikofobin, och hävda vårt heimat, vår hembygds starka demokratiska och frihetliga värden, på det att vi inte skall förlora det som är vår framgångssaga. Vi måste inse att dagens process av islamisering i samhället är en negering av vår kultur, och därmed en negering av vårt goda samhälle. För att behålla vår kultur, måste vi bekämpa de kulturelement som inte berikar vår kultur, som inte ens gör den fattigare, utan som riskera att släcka den.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oikofobi
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=G9uLKA-_-Zc&t=44s
Att öppet, med förnuftets hjälp, granska sig själv och sitt görande, dvs att utverka självkritik, är hälsosamt och betecknande för ett friskt och demokratiskt samhälle som önskar utveckla sig och förbättra sig. Självkritik, med hjälp av demokratins friheter, betecknar det svenska samhället, ja, det betecknar västs förhållningssätt gentemot sig själv.
Men det som jag skrev som inledning är en självkritik som gått i spinn. Det är egentligen inte självkritik utan självhat. Det kallas för oikofobi (se länk 1 sist), vilket är ett förhållningssätt mot den egna kulturen där man inte bara observerar negativa sidor i den egna kulturen, vilket självkritiken gör, utan förstorar de negativa sidorna oerhört, samtidigt som man helt bortser från de positiva sidorna av kulturen, medan man för de andra kulturerna förstorar enormt deras positiva sidor och helt bortser från dess negativa sidor. Det är ett irrationellt kvadrupelt sätt att behandla kulturer vilket gör att kontrasten mellan den egna kulturen och andra kulturer blir grotesk och orättvis.
I Sverige har både nyvänstern och nyhögern stått för oikofobi. Mona Sahlin, forn partiledare för Socialdemokraterna, gav nyvänsterns oikofobi ett ansikte genom sin utsaga: ”… jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” Reinfeldt, forn partiledare för Moderaterna, representerar nyhögerns oikofobi med utsagan: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Det är en förgörande och förljugen självskam med stora risker (se länk 2 sist).
Man skulle kunna hävda oikofilins heimat, dvs hembygdens skönhet i alla dimensioner. Då säger man att svensk kultur är en unik kombination av egna och andras assimilerade kulturelement, som vi delvis delar med de andra skandinaviska länderna. Under speciellt 1900-talet har det varit en oerhört framgångsrik kultur när vi ser på socialt, politiskt, ekonomiskt och moraliskt välstånd. Den unika svenska kulturen visar sin oerhörda framgång bl a genom att vårt samhälle är en stark magnet för människor som kommer från betydligt mindre framgångsrika kulturer, ja t o m inferiora samhälle som de muslimska. Vårt samhälle har sina brister, vilket vi, genom demokratins möjligheter och genom vår värdering av självkritik, uppmärksammar. Men att mena att vi blott har barbari och midsommar som eget, och därmed bortse från vår framgångsrika demokrati, jämställdhet, jämlikhet, tolerans, fredlighet och internationell solidaritet, är en orimlig och grotesk oikofobi. Samtidigt som oikofoberna blundar för, t ex de muslimska kulturernas barbarism i form av autokrati, sexism, intolerans, våldsamhet, hedersvåld och antisemitism.
Det som Benedict Beckeld hävdar (i länk 2, se sist) är att vi måste stå upp för vår kultur, fortfarande med den hälsosamma självkritiken, men utan den förgörande oikofobin, och hävda vårt heimat, vår hembygds starka demokratiska och frihetliga värden, på det att vi inte skall förlora det som är vår framgångssaga. Vi måste inse att dagens process av islamisering i samhället är en negering av vår kultur, och därmed en negering av vårt goda samhälle. För att behålla vår kultur, måste vi bekämpa de kulturelement som inte berikar vår kultur, som inte ens gör den fattigare, utan som riskera att släcka den.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oikofobi
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=G9uLKA-_-Zc&t=44s
RSS-flöde
