Det finns de som fnyser lite lätt åt Musk och hans nya Department of Government Efficiency’, med ambitionen att minska statens utlägg med 2 biljoner dollar. Det är lätt att minska personalen på forna Twitter med 80%, och därigenom realisera stora besparingar. Men det är svårt att ta bort kostnader i statliga verksamheter, delvis p g a att 1.) staten är demokratisk och inte auktoritär som ett aktiebolag, 2.) kostnader existerar p g a lagstiftning, och 3.) kostnaderna består inte i huvudsak av en hoper personal, utan är transfereringar, t ex i sjukvårdsprogrammen. Till detta kommer att statens underskott inte blott beror på kostnader, t ex för raketer, som köpts från Musks företag, utan också p g a bristande intäkter, t ex genom skattelättnader för elbilar, t ex Musks Teslor.
Men i Sverige har det skett några avslöjanden från journalister och statliga organ, och åtgärder från högerextrema partier, som kan få en att önska ett liknande departement, Myndigheten för statlig effektivitet, så att dessa avslöjanden sker mer rationellt, än p g a slumpmässigt undersökande journalister, några statliga organ och högerextrema partier.
SIDA har avslöjats ha gett enorma bidrag, utan att ens bry sig om dess resultat och utan att ha en korrekt uppföljning. Därtill kommer att de gett stora bidrag till verksamheter som är, minst sagt, tveksamma. Nu senast var det de enorma bidrag som getts till en FN-verksamhet, UNRWA, som tycks vara en aktiv befrämjare av Palestinakonflikten och en osannolikt ineffektiv organisation utifrån målet att avskaffa de palestinska flyktingarna. Effektiviteten i statens bistånd har räknats i förmågan att förbruka pengar, inte att uppnå något. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
I Sverige har det skapats en integrationsindustri som livnär sig på att initiera och driva integrationsprojekt. Men effekterna av insatserna har inte konkretiserats som eftersträvade i projektplanerna och sedan, efter projektet, eller helst, under projektet, har de inte beräknats för att utvärdera projektets effektivitet. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Det har skapats en kriminell industri kring välfärden, där assistansersättningen speciellt har uppmärksammats. Nu skall staten förbättra sin kontroll av bidragen för att minska på välfärdsfusket. Även här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Nu senast avslöjade SvT’s Uppdrag Granskning ett slöseri, ja, en korruption i två ideella ungdomsföreningar, (https://www.svtplay.se/video/eak2dGN/uppdrag-granskning/eldsjalarnas-bluff?info=visa ). Tidigare har ideella föreningar kritiserats, t ex av Magnus Ranstorp för att ’göda kriminella’. Kyrkor, speciellt muslimska, har fått statsbidrag, samtidigt som de aktivt främjar värderingar som strider mot demokratikravet. Riksrevisionen har kritiserat fyra myndigheter för bristande kontroll av sina statsbidrag. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Scanias fd VD, Leif Östling, hade kunnat bli vår Musk, efter att han, nästan förtvivlat, med en uppfodrande min utbrast: Vad fan får jag för pengarna? (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ ). Men han rekryterades inte till staten utan startade en ny organisation ’Kommissionen för Skattenytta’. Han skulle kunna leda Myndigheten för statlig effektivitet.
Men, räcker det med en Myndighet för statlig effektivitet? Är det så vi kan tåga in i framtiden?
Allt det som jag nämnt är en del av det forna svenska samhället, av den svenska modellen. SIDA stod för vår internationella solidaritet. Statliga projekt genomfördes för att lösa samhällsproblem. Välfärden gav oss trygghet. Ideella föreningar, ursprungligen uppkomna genom det civila samhällets vilja till organisering i början av 1900-talet, i det som vi kallar folkrörelserna, som har utgjort ryggraden i den konkreta levande svenska demokratin.
Idag ser det ut som att de inte längre är levande institutioner som realiserar solidaritet, ger trygghet till rimlig kostnad, hanterar samhällsproblem och fördjupar demokratin. Institutionerna har blivit organisationer vars mål är att överleva och att berika personerna i organisationerna, med pengar, samhällelig status och att ge aktörerna i organisationerna den varma känslan av att göra gott.
Om vi hade haft en Myndighet för statlig effektivitet, hade dessa problem kommit till ytan tidigare. Då hade vi förvisso kunnat spara pengarna, men vi hade också kunnat göra det som framstår som nödvändigt att göra idag, att ifrågasätta dessa institutioner och deras agerande. Vi måste diskutera den svenska modellen och vilka institutioner vi skall ha för att utveckla den. Den svenska modellen tycks ha förkalkats där målsättningarna har försvunnit till förmån för institutionernas överlevnad. Vi behöver åter formulera målsättningarna och sedan utforma institutioner som realiserar dem.
Den 24 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Men i Sverige har det skett några avslöjanden från journalister och statliga organ, och åtgärder från högerextrema partier, som kan få en att önska ett liknande departement, Myndigheten för statlig effektivitet, så att dessa avslöjanden sker mer rationellt, än p g a slumpmässigt undersökande journalister, några statliga organ och högerextrema partier.
SIDA har avslöjats ha gett enorma bidrag, utan att ens bry sig om dess resultat och utan att ha en korrekt uppföljning. Därtill kommer att de gett stora bidrag till verksamheter som är, minst sagt, tveksamma. Nu senast var det de enorma bidrag som getts till en FN-verksamhet, UNRWA, som tycks vara en aktiv befrämjare av Palestinakonflikten och en osannolikt ineffektiv organisation utifrån målet att avskaffa de palestinska flyktingarna. Effektiviteten i statens bistånd har räknats i förmågan att förbruka pengar, inte att uppnå något. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
I Sverige har det skapats en integrationsindustri som livnär sig på att initiera och driva integrationsprojekt. Men effekterna av insatserna har inte konkretiserats som eftersträvade i projektplanerna och sedan, efter projektet, eller helst, under projektet, har de inte beräknats för att utvärdera projektets effektivitet. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Det har skapats en kriminell industri kring välfärden, där assistansersättningen speciellt har uppmärksammats. Nu skall staten förbättra sin kontroll av bidragen för att minska på välfärdsfusket. Även här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Nu senast avslöjade SvT’s Uppdrag Granskning ett slöseri, ja, en korruption i två ideella ungdomsföreningar, (https://www.svtplay.se/video/eak2dGN/uppdrag-granskning/eldsjalarnas-bluff?info=visa ). Tidigare har ideella föreningar kritiserats, t ex av Magnus Ranstorp för att ’göda kriminella’. Kyrkor, speciellt muslimska, har fått statsbidrag, samtidigt som de aktivt främjar värderingar som strider mot demokratikravet. Riksrevisionen har kritiserat fyra myndigheter för bristande kontroll av sina statsbidrag. Här skulle behövas en Myndighet för statlig effektivitet.
Scanias fd VD, Leif Östling, hade kunnat bli vår Musk, efter att han, nästan förtvivlat, med en uppfodrande min utbrast: Vad fan får jag för pengarna? (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ ). Men han rekryterades inte till staten utan startade en ny organisation ’Kommissionen för Skattenytta’. Han skulle kunna leda Myndigheten för statlig effektivitet.
Men, räcker det med en Myndighet för statlig effektivitet? Är det så vi kan tåga in i framtiden?
Allt det som jag nämnt är en del av det forna svenska samhället, av den svenska modellen. SIDA stod för vår internationella solidaritet. Statliga projekt genomfördes för att lösa samhällsproblem. Välfärden gav oss trygghet. Ideella föreningar, ursprungligen uppkomna genom det civila samhällets vilja till organisering i början av 1900-talet, i det som vi kallar folkrörelserna, som har utgjort ryggraden i den konkreta levande svenska demokratin.
Idag ser det ut som att de inte längre är levande institutioner som realiserar solidaritet, ger trygghet till rimlig kostnad, hanterar samhällsproblem och fördjupar demokratin. Institutionerna har blivit organisationer vars mål är att överleva och att berika personerna i organisationerna, med pengar, samhällelig status och att ge aktörerna i organisationerna den varma känslan av att göra gott.
Om vi hade haft en Myndighet för statlig effektivitet, hade dessa problem kommit till ytan tidigare. Då hade vi förvisso kunnat spara pengarna, men vi hade också kunnat göra det som framstår som nödvändigt att göra idag, att ifrågasätta dessa institutioner och deras agerande. Vi måste diskutera den svenska modellen och vilka institutioner vi skall ha för att utveckla den. Den svenska modellen tycks ha förkalkats där målsättningarna har försvunnit till förmån för institutionernas överlevnad. Vi behöver åter formulera målsättningarna och sedan utforma institutioner som realiserar dem.
Den 24 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
