Jag har liknats vid Don Quijote, mannen med principer, där principerna inte enbart var normativa utan t o m kognitiva, då han, genom dem, var oförmögen att se verkligheten så som den var, i alla fall, så som den var för de flesta andra.
Mot Don Quijote står smilfinken, Sancho Panza, den som villigt följer vad andra sagt och bestämmer, för att vinna egna fördelar eller i alla fall, för att inte förlora fördelar.
Från litteraturen känner vi smilfinkarna.
Undersåten, Herr Hessling, den outhärdlige smilfinken, som hurrade uppåt och fördömde neråt, var en komedi baserad på satir, skriven av Heinrich Mann 1918, bror till den mer berömde Thomas Mann. Men det är en komedi där skrattet aldrig kommer fram, ty man erfar istället fasa när man läser boken, ty jag vet vad som skedde i Tyskland på 30-talet, med alla dessa smilfinkar och undersåtar till nazismen.
Höfgen, skådespelaren som hade varit kommunist, men som opportunistiskt anpassade sig till nazismen för att vinna berömdhet för sin insats i Goethes pjäs, Mefisto, är huvudpersonen i Klaus Mann’s (son till Thomas Mann) roman ’Mefisto’, publicerad 1949. Hans avslutande replik, när han konfronteras för sitt smilfinkeri och medlöperi, har blivit berömd, som ett sätt att försöka undkomma moraliska anklagelser för opportunism: ” Jag är ju ändå bara en helt vanlig skådespelare!”
Den repliken tangerar Zarah Leander, en svensk skådespelare som åkte till Tyskland 1936 och blev där en berömd, berikad skådespelare, som, om sitt engagemang under nazityskland, sade att hon var politisk naiv. Hyllningarna och pengarna hon erhöll, gjorde henne bekvämt naivt blind för att socialister, kommunister, zigenare och judar slogs och fängslades.
Men den värsta smilfinken och medlöparen vi känner från litteraturen är Abraham, han som är grundaren och den stora förebilden i de tre religionerna, judendom, kristendom och islam. Han, som i sin innerliga vilja att underkasta sig guden, var villig att mörda sin egen son. Smilfinkeriet driven till sin spets där man med smilet är villig att mörda sin egen son.
Nu kan man hävda att alla dessa, Hessling, Höfgen, Leander och Abraham, men även Don Quijote, var följsamma mot något som inte var dem. Men det finns en avgörande skillnad. Don Quijote följde principen om ridderlighet, något han valt själv, som fanns i honom och som gav honom stora egna kostnader. Hessling, Höfgen, Leander och Abraham följde däremot en makt utanför dem själva, som gav dem fördelar. De var opportunister, med känsligt pekfinger i luften för att känna vinden, som var villiga till medlöperi och smilfinkeri, där villigheten att mörda sin egen son för att vinna gudens gillande, var det största smilfinkeriet.
Don Quijote framstår som Kants autonoma individ, som genom eget resonemang, där Kant hävdade Förnuftet, medan vi andra kanske inte finner Don Quijotes resonemang som helt förnuftigt, valde principer som gör gott i världen. Hessling, Höfgen, Leander och Abraham är istället genuina opportunister, som följer makten, det till dem extern, för att de själva skall vinna något. De är genuina egoister, medan Don Quijote följde principer för altruism.
Den 27 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin