I går skrev jag om att jag i slutet av mitt yrkesliv fann att föreställningen om företagsstyrning som en form av delegation av äganderätter behövde en empiriskt mer relevant komplettering, att styrningsrätter kopplade till bolag befinner sig i en konstellation, utspridda, utan självklar grund i ägandet.
Det normala i företagsstyrning är att anta delegation av äganderätter.
Sagan är som följande: I begynnelsen fanns kapitalisten. Den åtnjuter privategendomens rättigheter, rätten att utforma ett företag, rätten att besluta över företaget, rätten att få företagets avkastning och rätten att sälja rättigheterna. Men att driva företag är svårt och delvis också tråkigt, varför kapitalisten överlåter en del av arbetet till inhyrd personal. För att personalen skall kunna utföra arbetet måste de ha rättigheter. Dessa rättigheter delegeras av kapitalisten genom kontrakt och organisation. Bolagets styrelse får oftast delegerat rätten att utforma bolagets strategi. En del av den rätten, rätten att utforma organisationen i enlighet med strategin, delegeras sedan till företagsledningen.
Denna saga, denna föreställning finns tydlig i en dominerande teoribildning inom företagsstyrning, agentteorin. Principalen, dvs ägaren, delegerar rättigheter till agenten, dvs den som skall utföra saker. Eftersom alla är egoister, utan moral och plikt, måste agentens egoistiska intresse disciplineras, vilket sker genom incitament och övervakning.
Detta är en föreställning som kanske kan förklara en hel del. Men det är också en föreställning som legitimerar. Den framställer ägaren som allts ursprung, och därför legitimerar ägarens makt. Den legitimerar bonusprogram till företagsledningen, eftersom det utgör incitament till dem att fullgöra sitt arbete.
Delegationsföreställningen är således en magnifik legitimering av kapitalistens makt. Det är en föreställning som passar väl i ett samhälle som till stora delar är kapitalistiskt.
Den föreställningen har jag använt och presenterat, oftast implicit, i många artiklar. Jag har därmed aktivt deltagit i att legitimera kapitalismen. Mitt politiska jag, den demokratiske socialisten Collin, har suttit i andra-klass-vagnen och sett hur doktor, sedan docent och slutligen professor Collin i första-klass-vagnen, har legitimerat vad andra-klass-passageren önskat skulle disciplineras för att nå det goda samhället.
Kan första-klass-passageraren Collin anklagas för att vara en medlöpare, där medlöperiet var förutsättningen för att få befinna sig i första-klass-vagnen?
Slutar sagan om akademikern Collin år 2024 med utsagan: Collin var en medlöpare?
Den 26 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Det normala i företagsstyrning är att anta delegation av äganderätter.
Sagan är som följande: I begynnelsen fanns kapitalisten. Den åtnjuter privategendomens rättigheter, rätten att utforma ett företag, rätten att besluta över företaget, rätten att få företagets avkastning och rätten att sälja rättigheterna. Men att driva företag är svårt och delvis också tråkigt, varför kapitalisten överlåter en del av arbetet till inhyrd personal. För att personalen skall kunna utföra arbetet måste de ha rättigheter. Dessa rättigheter delegeras av kapitalisten genom kontrakt och organisation. Bolagets styrelse får oftast delegerat rätten att utforma bolagets strategi. En del av den rätten, rätten att utforma organisationen i enlighet med strategin, delegeras sedan till företagsledningen.
Denna saga, denna föreställning finns tydlig i en dominerande teoribildning inom företagsstyrning, agentteorin. Principalen, dvs ägaren, delegerar rättigheter till agenten, dvs den som skall utföra saker. Eftersom alla är egoister, utan moral och plikt, måste agentens egoistiska intresse disciplineras, vilket sker genom incitament och övervakning.
Detta är en föreställning som kanske kan förklara en hel del. Men det är också en föreställning som legitimerar. Den framställer ägaren som allts ursprung, och därför legitimerar ägarens makt. Den legitimerar bonusprogram till företagsledningen, eftersom det utgör incitament till dem att fullgöra sitt arbete.
Delegationsföreställningen är således en magnifik legitimering av kapitalistens makt. Det är en föreställning som passar väl i ett samhälle som till stora delar är kapitalistiskt.
Den föreställningen har jag använt och presenterat, oftast implicit, i många artiklar. Jag har därmed aktivt deltagit i att legitimera kapitalismen. Mitt politiska jag, den demokratiske socialisten Collin, har suttit i andra-klass-vagnen och sett hur doktor, sedan docent och slutligen professor Collin i första-klass-vagnen, har legitimerat vad andra-klass-passageren önskat skulle disciplineras för att nå det goda samhället.
Kan första-klass-passageraren Collin anklagas för att vara en medlöpare, där medlöperiet var förutsättningen för att få befinna sig i första-klass-vagnen?
Slutar sagan om akademikern Collin år 2024 med utsagan: Collin var en medlöpare?
Den 26 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
