Som demokratisk socialist är man ideologisk motståndare till den säregna kombinationen av extrem individualism och extrem kommunism som medborgarlön utgör, där en individ ges rätt till samhällets gemensamma resurser, dvs bistånd givet av samhällets individer och organisationer, blott p g a att den är en individ. Socialisten tror på arbetets frukter, där arbetet både är en rättighet och en skyldighet. Den som icke arbetar, skall ej heller äta. Gör din plikt, kräv din rätt. Att blott vara en individ, utan aktivitet till samhällets goda, är intet.
Men idag har vi, sedan år 1913, en medborgarlön. Idag heter den garantipension. Den får man om man har låg eller ingen annan pension, om man bott minst tre år i Sverige, om man bor i Sverige och om man är minst 65 år gammal. Således en medborgarlön med en del förbehåll, där kanske det viktigaste är att du befinner dig på och sedan en tid har befunnit dig på svensk mark.
Garantipensionen kräver ingen prestation av individen, varken nu eller tidigare. Inget samhällsbidrag krävs. Inget arbete i samhället krävs. Inget pliktuppfyllande. Ingen historia av strävan och samhällsbidrag. Blott att det är en individ som befunnit sig och befinner sig på svensk jord.
Samhället, dvs staten, tar hand om befolkningens gamla, oaktat deras vandel, oaktat deras bidrag. Ålder och bosättning ger rätt till den medborgarlön som kallas garantipension.
Varför finns denna medborgarlön?
Några hävdar att man efter ett livslångt arbetande måste få rätt till tryggad ålderdom. Det argumentet är inte giltigt ty garantipension utgår även till de som inte arbetet i samhället. Då tillägger de att arbete kan ha utförts utanför samhället och dess lönearbete, t ex som hemmafru. Ja, det är ett arbete, säger socialisten, men den har ju inte tillfört samhället något, utan blott egoistiskt tagit hand om sin familj.
Knutpunkten för socialisten är att individen skall bidra till samhället, på ett av samhället uppskattat sätt, t ex lönearbete. Nu kan försvaret anföra att en hemmafru som tar hand om familjens sju barn, gör samma arbete som om den arbetat i barnomsorgen och där tagit hand om sju barn. Nej, säger socialisten. Förvisso är det samma arbete, men medan arbetsgivaren betalt in sociala avgifter för individen i barnomsorgen, har familjen inte betalt in sociala avgifter för hemmafruns arbete.
Argumenten för den åldriges medborgarlön, sk pension, blir i slutändan två.
Huvudargumentet är det värdiga samhällets omsorg och den värdiga människan. Samhället, dvs vi alla, vill leva i ett samhälle där alla har möjlighet att leva, oaktat bidrag till samhället. En lad drull, en kronisk smitare, en olycklig, en som av fysiska eller själsliga skäl har svårt att bidra, alla är de människor, de har människans värdighet, och skall som värdig människa tas omhand i ett värdigt samhälle. Den normen ligger bakom den tidigare medborgarlönen, det som kallades fattighuset.
Det andra argumentet rör just fattighuset. Genom pension avlastas fattighuset, ja, det kan försvinna, och därmed den stigmatisering som drabbade dem på fattighuset, där förvisso de lada drullarna levde, men också de olyckliga.
Baksidan är att incitamentet att ge sitt bidrag mildras högst avsevärt när fattighusets stigmatisering försvinner. De olyckliga, som inte är förmögna att ge bidrag, undkommer stigmatisering, men så gör också den lade och smitaren. Men samhället accepterar den baksidan eftersom framsidan är så god, att de olyckliga slipper stigmatiseringen.
Detta kan låta aningen hårt. Men det gäller att inse att de resurser som används till garantipension är inte manna från himlen, utan har skapats av de som arbetar, de som betalar sin skatt. Garantipension är omfördelning från de som skapat resurserna till de som förbrukar resurserna.
Här kommer tacksamheten in. Om jag får något av någon annan, känner jag tacksamhet och ger mitt tack till välgöraren. Den som får garantipension häftar därför i tacksamhetsskuld till de som försörjer personen.
Min far kände tacksamhet till samhället. Han sade, angående allt mitt utbildande, i grundskolan, i gymnasiet, på universitet: Jag skulle aldrig ha kunnat betala för min sons utbildning. Jag har övertagit hans tacksamhet och hans tacksamhetsskuld och tackar samhället för att det var ett värdigt samhälle, och hoppas att jag återbördat min skuld genom mitt yrkesliv och mina skatteinbetalningar.
Sven-Olof Yrjö Collin
Men idag har vi, sedan år 1913, en medborgarlön. Idag heter den garantipension. Den får man om man har låg eller ingen annan pension, om man bott minst tre år i Sverige, om man bor i Sverige och om man är minst 65 år gammal. Således en medborgarlön med en del förbehåll, där kanske det viktigaste är att du befinner dig på och sedan en tid har befunnit dig på svensk mark.
Garantipensionen kräver ingen prestation av individen, varken nu eller tidigare. Inget samhällsbidrag krävs. Inget arbete i samhället krävs. Inget pliktuppfyllande. Ingen historia av strävan och samhällsbidrag. Blott att det är en individ som befunnit sig och befinner sig på svensk jord.
Samhället, dvs staten, tar hand om befolkningens gamla, oaktat deras vandel, oaktat deras bidrag. Ålder och bosättning ger rätt till den medborgarlön som kallas garantipension.
Varför finns denna medborgarlön?
Några hävdar att man efter ett livslångt arbetande måste få rätt till tryggad ålderdom. Det argumentet är inte giltigt ty garantipension utgår även till de som inte arbetet i samhället. Då tillägger de att arbete kan ha utförts utanför samhället och dess lönearbete, t ex som hemmafru. Ja, det är ett arbete, säger socialisten, men den har ju inte tillfört samhället något, utan blott egoistiskt tagit hand om sin familj.
Knutpunkten för socialisten är att individen skall bidra till samhället, på ett av samhället uppskattat sätt, t ex lönearbete. Nu kan försvaret anföra att en hemmafru som tar hand om familjens sju barn, gör samma arbete som om den arbetat i barnomsorgen och där tagit hand om sju barn. Nej, säger socialisten. Förvisso är det samma arbete, men medan arbetsgivaren betalt in sociala avgifter för individen i barnomsorgen, har familjen inte betalt in sociala avgifter för hemmafruns arbete.
Argumenten för den åldriges medborgarlön, sk pension, blir i slutändan två.
Huvudargumentet är det värdiga samhällets omsorg och den värdiga människan. Samhället, dvs vi alla, vill leva i ett samhälle där alla har möjlighet att leva, oaktat bidrag till samhället. En lad drull, en kronisk smitare, en olycklig, en som av fysiska eller själsliga skäl har svårt att bidra, alla är de människor, de har människans värdighet, och skall som värdig människa tas omhand i ett värdigt samhälle. Den normen ligger bakom den tidigare medborgarlönen, det som kallades fattighuset.
Det andra argumentet rör just fattighuset. Genom pension avlastas fattighuset, ja, det kan försvinna, och därmed den stigmatisering som drabbade dem på fattighuset, där förvisso de lada drullarna levde, men också de olyckliga.
Baksidan är att incitamentet att ge sitt bidrag mildras högst avsevärt när fattighusets stigmatisering försvinner. De olyckliga, som inte är förmögna att ge bidrag, undkommer stigmatisering, men så gör också den lade och smitaren. Men samhället accepterar den baksidan eftersom framsidan är så god, att de olyckliga slipper stigmatiseringen.
Detta kan låta aningen hårt. Men det gäller att inse att de resurser som används till garantipension är inte manna från himlen, utan har skapats av de som arbetar, de som betalar sin skatt. Garantipension är omfördelning från de som skapat resurserna till de som förbrukar resurserna.
Här kommer tacksamheten in. Om jag får något av någon annan, känner jag tacksamhet och ger mitt tack till välgöraren. Den som får garantipension häftar därför i tacksamhetsskuld till de som försörjer personen.
Min far kände tacksamhet till samhället. Han sade, angående allt mitt utbildande, i grundskolan, i gymnasiet, på universitet: Jag skulle aldrig ha kunnat betala för min sons utbildning. Jag har övertagit hans tacksamhet och hans tacksamhetsskuld och tackar samhället för att det var ett värdigt samhälle, och hoppas att jag återbördat min skuld genom mitt yrkesliv och mina skatteinbetalningar.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
