År 1984 deltog jag i ett seminarium på universitetet där en kandidatuppsats examinerades. Efter att opponenten gjort sitt, gick ordet till golvet, där jag satt. Jag bad om ordet. Jag tog upp ett litet stycke från deras uppsats’ första sida, i deras introduktion, och läste upp det. Jag hävdade att jag inte riktigt förstod det och undrade om de kunde förklara. De tittade i deras uppsatser, sedan på varandra, varvid en av dem medgav att de inte riktigt kunde förklara texten. Jag svarade dem att jag mycket väl förstod deras svårighet, ty inte ens jag kunde förklara texten och då var det ändå jag som hade skrivit den. De hade således plagierat, ty min text var varken refererad eller i referenslistan. Mummel utbröt i salen. Studenterna blev förtvivlade. Medan en började gråta, sade den andra med brusten röst att det hade varit stressigt i slutet att de hade gjort det här misstaget. Läraren, som var känd för sin generösa betygssättning, förkunnade betyget i salen, så som sedan var vid den tiden, att uppsatsen blev godkänd. Efter seminariet var det upprörda scener utanför salen där man undrade hur man kunde godkänna en uppsats som plagierade.
Minns nu studenternas förklaring, att det hade varit stressigt så de hade gjort det här misstaget.
41 år senare ansökte en Uppsalaforskare om att bli docent (se länkad artikel nedan). Uppdraget att bedöma om han hade docentkompetens gick till en Lundaprofessor. Denna fann att han var docentkompetent. Den sökande tyckte dock att det var en märklig bedömning då åtta av de tio artiklar som nämndes i utlåtandet inte existerade. Han trodde att bedömningen var AI-genererad. Det visade sig vara korrekt då professorn medgav att hon hade låtit AI göra en bedömning, som hon sedan ’råkat’ klistra in i sin bedömning. Hon drog tillbaka sitt förmenta ’sakkunnighetsutlåtande’. När den AI-bedömde sökanden vände sig till prefekten på professorns institution, beslöt prefekten att inte agera, eftersom den varit underrättad om saken av professorn från första början, och, som prefekten säger i den länkade artikeln:”Jag ser det som ett misstag eller fel i arbetet, kanske föranlett av stress eller att det har varit mycket på gång.”
Det var 41 år mellan plagiatet av mig och plagiatet av AI, med samma obegripliga resultat. Studenterna och prefekten hade samma förklaring till plagiatet, stress ger misstag.
Att klippa in en text från en annan text är inget man råkar göra. Det är inte något som utlöses av stress. Det är inte en omedveten handling. Det är en handling utförd av en människa som inte tillmäter handlingen någon större betydelse. Kanske den har detta som rutin. Ja, kanske professorn är van vid att agera med de AI-lånta fjädrar som den använde vid det förmenta ’sakkunnighetsutlåtandet’.
Det finns emellertid en markant skillnad mellan studenterna och professorn. Studenterna hade levt knappt tre år i den akademiska miljön. De hade sannolikt inte varit omgärdade av akademiska normer, som att man inte går i lånta fjädrar genom plagiat. Professorn har däremot genomgått studenternas grundutbildning, men därefter en lång forskarutbildning, har utfört mängder av forskning, levt länge på akademiska institutioner och i akademiska miljöer, blivit bedömd och granskad oerhört mycket. Hon borde vara så marinerad, bräserad, ja flamberad i normen mot plagiat, att plagiatet inte skedde en passant utan med full insikt. Däremot, om det skedde en passant, då antyder det att det är en rutin för henne, vilket är än värre.
Oaktat vilket, är det ett kraftigt brott mot den professionella etiken och ett brott mot professorns plikt att vara en dörrvakt i professionen, att med sin kompetens släppa in de som skall släppas in och att hålla de ute som inte har i professionen att göra. Denna grindvaktsplikt vände professorn ryggen när den lät AI utföra professorns arbete, men sedan själv underteckna det.
Men det finns två fula fiskar i detta intermezzo. Den andra fula fisken är prefekten som blundar för ett brott mot den professionella etiken och den professionella plikten genom att använda studenternas argument, att det var stressigt och var ett misstag. Prefekten borde vara värnare av etiken och plikten, både för att vara tydlig mot institutionens akademiska personal, t ex dess professorer, och mot institutionens studenter. Signalen prefekten borde blåsa med valthornets styrka är att det är simpelt och oacceptabelt plagiat att ta AI-genererad text och framställa som sin egen.
Kvar står nu hoppet till den akademiska hierarkin, att dekanen sanktionerar professorn och prefekten, på det att fakulteten inte får schavottera som en plagierande fakultet, i avsaknad av professionell etik och plikt, samt till den akademiska professionen som schavotterar professorn och prefekten.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.sydsvenskan.se/lund/uppsalaforskare-ville-bli-docent-sakkunnig-i-lund-hittade-pa-artiklar-han-inte-skrivit/
Minns nu studenternas förklaring, att det hade varit stressigt så de hade gjort det här misstaget.
41 år senare ansökte en Uppsalaforskare om att bli docent (se länkad artikel nedan). Uppdraget att bedöma om han hade docentkompetens gick till en Lundaprofessor. Denna fann att han var docentkompetent. Den sökande tyckte dock att det var en märklig bedömning då åtta av de tio artiklar som nämndes i utlåtandet inte existerade. Han trodde att bedömningen var AI-genererad. Det visade sig vara korrekt då professorn medgav att hon hade låtit AI göra en bedömning, som hon sedan ’råkat’ klistra in i sin bedömning. Hon drog tillbaka sitt förmenta ’sakkunnighetsutlåtande’. När den AI-bedömde sökanden vände sig till prefekten på professorns institution, beslöt prefekten att inte agera, eftersom den varit underrättad om saken av professorn från första början, och, som prefekten säger i den länkade artikeln:”Jag ser det som ett misstag eller fel i arbetet, kanske föranlett av stress eller att det har varit mycket på gång.”
Det var 41 år mellan plagiatet av mig och plagiatet av AI, med samma obegripliga resultat. Studenterna och prefekten hade samma förklaring till plagiatet, stress ger misstag.
Att klippa in en text från en annan text är inget man råkar göra. Det är inte något som utlöses av stress. Det är inte en omedveten handling. Det är en handling utförd av en människa som inte tillmäter handlingen någon större betydelse. Kanske den har detta som rutin. Ja, kanske professorn är van vid att agera med de AI-lånta fjädrar som den använde vid det förmenta ’sakkunnighetsutlåtandet’.
Det finns emellertid en markant skillnad mellan studenterna och professorn. Studenterna hade levt knappt tre år i den akademiska miljön. De hade sannolikt inte varit omgärdade av akademiska normer, som att man inte går i lånta fjädrar genom plagiat. Professorn har däremot genomgått studenternas grundutbildning, men därefter en lång forskarutbildning, har utfört mängder av forskning, levt länge på akademiska institutioner och i akademiska miljöer, blivit bedömd och granskad oerhört mycket. Hon borde vara så marinerad, bräserad, ja flamberad i normen mot plagiat, att plagiatet inte skedde en passant utan med full insikt. Däremot, om det skedde en passant, då antyder det att det är en rutin för henne, vilket är än värre.
Oaktat vilket, är det ett kraftigt brott mot den professionella etiken och ett brott mot professorns plikt att vara en dörrvakt i professionen, att med sin kompetens släppa in de som skall släppas in och att hålla de ute som inte har i professionen att göra. Denna grindvaktsplikt vände professorn ryggen när den lät AI utföra professorns arbete, men sedan själv underteckna det.
Men det finns två fula fiskar i detta intermezzo. Den andra fula fisken är prefekten som blundar för ett brott mot den professionella etiken och den professionella plikten genom att använda studenternas argument, att det var stressigt och var ett misstag. Prefekten borde vara värnare av etiken och plikten, både för att vara tydlig mot institutionens akademiska personal, t ex dess professorer, och mot institutionens studenter. Signalen prefekten borde blåsa med valthornets styrka är att det är simpelt och oacceptabelt plagiat att ta AI-genererad text och framställa som sin egen.
Kvar står nu hoppet till den akademiska hierarkin, att dekanen sanktionerar professorn och prefekten, på det att fakulteten inte får schavottera som en plagierande fakultet, i avsaknad av professionell etik och plikt, samt till den akademiska professionen som schavotterar professorn och prefekten.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.sydsvenskan.se/lund/uppsalaforskare-ville-bli-docent-sakkunnig-i-lund-hittade-pa-artiklar-han-inte-skrivit/
RSS-flöde
