Leonardo da Vinci målade muralmålningen Nattvarden, ett mästerverk som fortfarande beundras. Det beställdes, enligt Wikipedia, av Greve Ludovico Sforza och Grevinnan Beatrice d’Este. Leonardo utförde arbetet inom den tjänst han hade hos greven. Det var således inte ett fritt valt projekt, inte ett uttryck för konstnärlig frihet utan beställt och finansierat av en greve. Det var ett verk utfört inom en beroendeställning. Det är okänt om da Vinci utförde verket med glädje och utifrån egna tankar, eller om han, s a s helt och fullt prostituerade sig och sin begåvning, för att få mat och husrum.
Michelangelo gjorde statyn David för staden Florens räkning. Han befalldes senare att åka till Rom och utföra verk som skulle förhärliga påven Julius II. Efter en kort schism med påven återvände han till Rom, och, enligt Wikipedia, mot sin vilja, gjorde han målningarna i Sixtinska kapellet, ett förhärligande och legitimerande av påven, hans kyrka och religion.
Bägge dessa mästare utförde verk som manifesterade och förhärligade den rådande makten, kristendomen. Hur de tänkte vet vi inte, även om vi tycks veta att målningarna i Sixtinska kapellet utfördes utan egen brinnande vilja.
Konstnärer fick sälja sin förmåga till de som kunde betala för förmågorna. De fick sälja sin frihet till val av objekt, men inte teknik, för att kunna utföra det som de mest av allt ville, att göra konst.
Konsten var magnifik, men följde, ja, var underkastad den tidens makt och dess intresse. Det är en konst som förhärligande makten.
Låt oss färdas 450 år fram. Under 1930-talet, då nazisterna etablerat sig, får vi läsa i boken ’Ljusspel’, författade av Daniel Kehlmanns, hur en regissör, som under mellankrigstiden kallades för Röde Pabst, gör ett misslyckat försök som regissör i Hollywood och sedan lockas tillbaka och dras sakta in i nazismens konst. Han börjar använda Hitlerhälsningen. Han använder krigsfångar som statister. Genom att göra det han vill, att göra film, dras han in i nazismen. I romanen utmålas regissören som en person som blir en medlöpare, som låter sig förödmjukas, ganska omedvetet, men motivet är klart, för att få göra film.
Stora konstverk har skapats av konstnärer, speciellt under totalitära regimer, som kristendomen och nazismen, som vi kunde kalla prostituerade och medlöpare. För att få göra sitt konstnärskap var de delaktiga i att hylla den tidens makt, kyrkan eller nazismen. Som gjorde den vacker och accepterad. Som deltog i att legitimera den. De var inte passiva offer, utan för sitt konstnärskaps skull blev de i själva verket deltagare, aktiva deltagare i att befrämja dessa makter.
Vi kan beundra Leonardo da Vinci, Michelangelo och Pabst för deras förmågor, men inte hur de använde dem, ty de tre var aktiva deltagare i att legitimera totalitära, repressiva regimer. Envar skall fråga sig i vilken mån man är prostituerad och medlöpare till en makt som man egentligen inte vill befrämja, men där man kanske deltar aktivt för att få mat på bordet eller för att få utöva det man allra helst vill.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/zA1bl4/daniel-kehlmanns-ljusspel-recension
Michelangelo gjorde statyn David för staden Florens räkning. Han befalldes senare att åka till Rom och utföra verk som skulle förhärliga påven Julius II. Efter en kort schism med påven återvände han till Rom, och, enligt Wikipedia, mot sin vilja, gjorde han målningarna i Sixtinska kapellet, ett förhärligande och legitimerande av påven, hans kyrka och religion.
Bägge dessa mästare utförde verk som manifesterade och förhärligade den rådande makten, kristendomen. Hur de tänkte vet vi inte, även om vi tycks veta att målningarna i Sixtinska kapellet utfördes utan egen brinnande vilja.
Konstnärer fick sälja sin förmåga till de som kunde betala för förmågorna. De fick sälja sin frihet till val av objekt, men inte teknik, för att kunna utföra det som de mest av allt ville, att göra konst.
Konsten var magnifik, men följde, ja, var underkastad den tidens makt och dess intresse. Det är en konst som förhärligande makten.
Låt oss färdas 450 år fram. Under 1930-talet, då nazisterna etablerat sig, får vi läsa i boken ’Ljusspel’, författade av Daniel Kehlmanns, hur en regissör, som under mellankrigstiden kallades för Röde Pabst, gör ett misslyckat försök som regissör i Hollywood och sedan lockas tillbaka och dras sakta in i nazismens konst. Han börjar använda Hitlerhälsningen. Han använder krigsfångar som statister. Genom att göra det han vill, att göra film, dras han in i nazismen. I romanen utmålas regissören som en person som blir en medlöpare, som låter sig förödmjukas, ganska omedvetet, men motivet är klart, för att få göra film.
Stora konstverk har skapats av konstnärer, speciellt under totalitära regimer, som kristendomen och nazismen, som vi kunde kalla prostituerade och medlöpare. För att få göra sitt konstnärskap var de delaktiga i att hylla den tidens makt, kyrkan eller nazismen. Som gjorde den vacker och accepterad. Som deltog i att legitimera den. De var inte passiva offer, utan för sitt konstnärskaps skull blev de i själva verket deltagare, aktiva deltagare i att befrämja dessa makter.
Vi kan beundra Leonardo da Vinci, Michelangelo och Pabst för deras förmågor, men inte hur de använde dem, ty de tre var aktiva deltagare i att legitimera totalitära, repressiva regimer. Envar skall fråga sig i vilken mån man är prostituerad och medlöpare till en makt som man egentligen inte vill befrämja, men där man kanske deltar aktivt för att få mat på bordet eller för att få utöva det man allra helst vill.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/zA1bl4/daniel-kehlmanns-ljusspel-recension
RSS-flöde
