Det finns några stora hot idag, där jag idag skall uppmärksamma klimatet och islam. Men inte i vad det består i, utan vilka grupperingar som skapas kring dem.
Dessa två hot har de som ser dem, erkänner dem och spelar upp dem som stora hot. Sedan finns det de som reducerar hoten så till den milda grad att de knappt ens framstår som små, futtiga problem.
När det gäller klimatet finns det två motsatta grupper. Klimataktivister, som i dess mest extrema variant ser mänsklighetens undergång genom en kokande jordglob. Klimatförnekare, som förvisso ibland kan erkänna temperaturhöjningar, men ser dem som naturliga.
När det gäller islam finns det även två motsatta grupper. Islamaktivister, som är oerhört kritiska till islam, där de ser hur islam, genom sina muslimer, lägger under sig land efter land, byter ut befolkningen och kommer att medföra det västerländska samhällets undergång. Islamförnekare, som i islam blott ser en av många religioner, där de förvisso kan uppfatta våldsamheter som sker i islams namn, men som sannerligen inte är typiska, ty typiska är den miljard fredliga muslimer som finns i världen.
Utmärkande för aktivisterna i bägge läger är deras användande av vetenskap i sin propaganda. Klimataktivisterna anför mängder av undersökningar och en av dess förgrundsgestalter, Greta Thunberg, sade om och om igen: Lyssna på vetenskapen! Islamaktivisterna anför de undersökningar som i ökad grad kommit fram, som visat på den låga civilisatoriska nivån på muslimska länder, med avsaknad av eller blott med svag demokrati, med förtryck av kvinnor och oliktänkande, och som visat hur svagt integrerade muslimer blir när de anländer som immigranter till Europa och USA.
Utmärkande för förnekarna är deras utnyttjande av emotioner och svartmålande av den andra gruppen. Klimatförnekarna ser klimataktivisternas anförda vetenskapliga bevis mer som uttryck för forskarnas egen politiska aktivism, för deras behov av uppmärksamhet och pengar till forskning. Klimatförändringar är däremot naturliga skeende. Se bara på temperaturen när dinosaurierna levde, och se på Nordens istäcke, som försvann genom en temperaturhöjning.
Islamförnekarna ser islamaktivisterna som islamofober, dvs som individer som har en irrationell rädsla för islam, och som invandrarfientliga högergubbar som egentligen inte är mot islam, utan mot islams bärare, muslimerna, eftersom dessa är invandrare i de islamofobiska högergubbarnas europeiska länder.
Motsättningen mellan aktivisterna och förnekarna finns till vis del representerade i etablerade media, där främst klimataktivisterna islamförnekarna har möjlighet att komma till tals. Men styrkan i motsättningen tilltar oerhört p g a de sociala medierna. Ja, det är kanske t o m så att motsattheten och därmed grupperingarna kanske inte hade uppkommit utan de sociala medierna. I Sverige har vi exemplet Erika Bjerström som var en reporter på Svt med uttalad klimataktivism, men även med en form av accepterad rasism och sexism eftersom hon bekymmerslöst använde det stigmatiserande uttrycket ’vit man’. En orsak till att hon slutade på SvT, som hon själv angav, var att hon fick utstå mycket ’hat’, vilket förvisso kan vara verkligt hat, men uttrycket ’hat’ används också för att nedgörande och stigmatiserande beteckna vad som är kritik.
De två starkt utpräglade och oförsonliga grupperna av aktivister och förnekare inom klimat- och islamdebatten skapar ett sammanhang där människor tenderar att inordna sig själva i en av de två grupperna. Antingen är man aktivist eller så är man förnekare.
Utmärkande är också det oresonliga i grupperna. Den ena gruppen debatterar inte med den andra utan fördömer den andra gruppen och beaktar inte den andra gruppens anförande som seriösa eller legitima.
Grupperna står oresonligt mot varandra, varför en tredje ståndpunkt är svår att skapa. Ej heller synes det vara möjligt att uppnå den dynamiskt utvecklande dialektik där grupperna möts för att låta motsättningarna syntetiseras och skapa en högre nivå av förståelse.
Förnuftiga människor borde sätta sig ner och med vetenskaplig kunskap och förnuft, utan egenintresse och utan fientlighet, försöker nå en tredje ståndpunkt, helst en som dialektiskt bygger på motsättningarna för att nå en syntes.
Sven-Olof Yrjö Collin
Dessa två hot har de som ser dem, erkänner dem och spelar upp dem som stora hot. Sedan finns det de som reducerar hoten så till den milda grad att de knappt ens framstår som små, futtiga problem.
När det gäller klimatet finns det två motsatta grupper. Klimataktivister, som i dess mest extrema variant ser mänsklighetens undergång genom en kokande jordglob. Klimatförnekare, som förvisso ibland kan erkänna temperaturhöjningar, men ser dem som naturliga.
När det gäller islam finns det även två motsatta grupper. Islamaktivister, som är oerhört kritiska till islam, där de ser hur islam, genom sina muslimer, lägger under sig land efter land, byter ut befolkningen och kommer att medföra det västerländska samhällets undergång. Islamförnekare, som i islam blott ser en av många religioner, där de förvisso kan uppfatta våldsamheter som sker i islams namn, men som sannerligen inte är typiska, ty typiska är den miljard fredliga muslimer som finns i världen.
Utmärkande för aktivisterna i bägge läger är deras användande av vetenskap i sin propaganda. Klimataktivisterna anför mängder av undersökningar och en av dess förgrundsgestalter, Greta Thunberg, sade om och om igen: Lyssna på vetenskapen! Islamaktivisterna anför de undersökningar som i ökad grad kommit fram, som visat på den låga civilisatoriska nivån på muslimska länder, med avsaknad av eller blott med svag demokrati, med förtryck av kvinnor och oliktänkande, och som visat hur svagt integrerade muslimer blir när de anländer som immigranter till Europa och USA.
Utmärkande för förnekarna är deras utnyttjande av emotioner och svartmålande av den andra gruppen. Klimatförnekarna ser klimataktivisternas anförda vetenskapliga bevis mer som uttryck för forskarnas egen politiska aktivism, för deras behov av uppmärksamhet och pengar till forskning. Klimatförändringar är däremot naturliga skeende. Se bara på temperaturen när dinosaurierna levde, och se på Nordens istäcke, som försvann genom en temperaturhöjning.
Islamförnekarna ser islamaktivisterna som islamofober, dvs som individer som har en irrationell rädsla för islam, och som invandrarfientliga högergubbar som egentligen inte är mot islam, utan mot islams bärare, muslimerna, eftersom dessa är invandrare i de islamofobiska högergubbarnas europeiska länder.
Motsättningen mellan aktivisterna och förnekarna finns till vis del representerade i etablerade media, där främst klimataktivisterna islamförnekarna har möjlighet att komma till tals. Men styrkan i motsättningen tilltar oerhört p g a de sociala medierna. Ja, det är kanske t o m så att motsattheten och därmed grupperingarna kanske inte hade uppkommit utan de sociala medierna. I Sverige har vi exemplet Erika Bjerström som var en reporter på Svt med uttalad klimataktivism, men även med en form av accepterad rasism och sexism eftersom hon bekymmerslöst använde det stigmatiserande uttrycket ’vit man’. En orsak till att hon slutade på SvT, som hon själv angav, var att hon fick utstå mycket ’hat’, vilket förvisso kan vara verkligt hat, men uttrycket ’hat’ används också för att nedgörande och stigmatiserande beteckna vad som är kritik.
De två starkt utpräglade och oförsonliga grupperna av aktivister och förnekare inom klimat- och islamdebatten skapar ett sammanhang där människor tenderar att inordna sig själva i en av de två grupperna. Antingen är man aktivist eller så är man förnekare.
Utmärkande är också det oresonliga i grupperna. Den ena gruppen debatterar inte med den andra utan fördömer den andra gruppen och beaktar inte den andra gruppens anförande som seriösa eller legitima.
Grupperna står oresonligt mot varandra, varför en tredje ståndpunkt är svår att skapa. Ej heller synes det vara möjligt att uppnå den dynamiskt utvecklande dialektik där grupperna möts för att låta motsättningarna syntetiseras och skapa en högre nivå av förståelse.
Förnuftiga människor borde sätta sig ner och med vetenskaplig kunskap och förnuft, utan egenintresse och utan fientlighet, försöker nå en tredje ståndpunkt, helst en som dialektiskt bygger på motsättningarna för att nå en syntes.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
