Musik framförs ofta genom att musiker befinner sig på en scen. Det som skiljer sig åt är däremot publikens sätt att ta till sig musiken, dess tillägnelsesätt.
Ett tillägnelsesätt är när publiken oftast sitter ner och har en låg grad av interaktion med varandra. Det är en passiv tillägnelse av musik.
Ett annat tillägnelsesätt är när publiken är aktiv och interagerar intensivt med varandra, där lyssnaren tillsammans med en annan lyssnare uttrycker musiken genom sin kropps rörelse och genom interaktionen, vilket kallas dans.
Det passiva tillägnelsesättet kan se ut så här, där Puccinis musik tillägnas: https://www.youtube.com/watch?v=RtbuEjM2IC8
Det aktiva tillägnelsesättet kan se ut så här, där Torleifs musik tillägnas: https://www.youtube.com/watch?v=pm-Auje3H3U
Att passivt sitta och uppfyllas av Puccinis lättsamma musik eller att aktivt dansa till Torleifs smäktande toner är två olika sätt att tillägna sig musik.
Staten ser olika på dessa två former av tillägnelsesätt. Den passiva publiken får betala 6% i moms på sina biljetter. Den aktiva publiken får betala 25% moms på sina biljetter.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/dansbandet-larz-kristerz-fran-alvdalen-i-upprop-vill-ha-lika-lag-moms-for-dansande-som-for-staende-publik)
För att uttrycka sig klart och tydligt vulgärt: Att sitta på röven och glo på musikerna renderar 6% skattebelastning, medan att aktivt röra sig till musiken, att söka kontakt med andra, i en rörelse till musiken, renderar 25% skattebelastning. Staten beskattar således interagerande, aktiva människor högre än passiva människor som ätit glosoppa.
Borde det inte vara tvärtom, att staten, med lägre beskattning, ger människor incitament att aktivt ta till sig musiken, samtidigt som de interagerar med varandra?
Till detta kommer att den aktiva interaktionen, dansen, inte enbart har funktionen att tillägna sig musiken, utan har en annan, mycket viktig samhällelig funktion. Denna funktion kan uttryckas vulgärt: Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär. Den aktiva och interaktiva musikupplevelsen har i många, många fall lett till kärlek mellan personer, äktenskap och barn och familj. Detta är en oerhört positiv samhällseffekt som mer sällan den passiva musiken ger upphov till. Detta till trots beskattas kärlekseffekten med 25% medan glosoppemänniskorna beskattas med 6%.
På Operan i Stockholm möjliggörs stora musikuppsättningar genom att staten bidrar med subventioner, företag och rika personer ger gåvor, och staten kräver blott 6% moms på biljetterna. Torleifs, som under sin tid inte finansierades genom statliga subventioner eller av företags och rikas välgörenhet, utan genom sina lyssnare, som därtill fick betala den högre skattesatsen, hade säkert önskat en hel uppsättning saxofonister, men fick nu bara råd med två saxofonister, varav en fick avbryta de smäktande tonerna för att kunna sjunga. Så uttrycks klass i musikens värld.
Det går inte att undvika, än att beskriva detta i termer av klass, klassexploatering, och därmed, klasskamp. Så fort överklassen och den bildade medelklassen funnit på en kultur, skall staten, dvs alla, även de som föredrar att dansa till musiken, mildra kostnaden för deras tillägnelse genom statliga subventioner, privat välgörenhet och lägre skatt, medan när arbetarklassen njuter sin kultur, då skall de minsann betala kostnaden fullt ut, och därtill bidra med 19% mer skatt till statskassan.
Momsskatten på två olika kulturyttringar är ett klassuttryck där överklassen och den bildade medelklassen manifesterar sin kontroll över staten genom lägre skattesats och sitt förakt för arbetarklassens kultur genom högre skattesats på deras kultur. Den emotionella upplevelsen man får av Puccini anses vara mer förfinad och bättre än det känslosvall som stormar i själen när man hör Torleifs saxofoner.
I klasskampen på kulturens område vinner överklassen och den bildade medelklassen med 19 procentenheter. I kulturens klasskamp står det 6 - 25 till överklassens och den bildade medelklassens favör.
Den 28 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Ett tillägnelsesätt är när publiken oftast sitter ner och har en låg grad av interaktion med varandra. Det är en passiv tillägnelse av musik.
Ett annat tillägnelsesätt är när publiken är aktiv och interagerar intensivt med varandra, där lyssnaren tillsammans med en annan lyssnare uttrycker musiken genom sin kropps rörelse och genom interaktionen, vilket kallas dans.
Det passiva tillägnelsesättet kan se ut så här, där Puccinis musik tillägnas: https://www.youtube.com/watch?v=RtbuEjM2IC8
Det aktiva tillägnelsesättet kan se ut så här, där Torleifs musik tillägnas: https://www.youtube.com/watch?v=pm-Auje3H3U
Att passivt sitta och uppfyllas av Puccinis lättsamma musik eller att aktivt dansa till Torleifs smäktande toner är två olika sätt att tillägna sig musik.
Staten ser olika på dessa två former av tillägnelsesätt. Den passiva publiken får betala 6% i moms på sina biljetter. Den aktiva publiken får betala 25% moms på sina biljetter.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/dansbandet-larz-kristerz-fran-alvdalen-i-upprop-vill-ha-lika-lag-moms-for-dansande-som-for-staende-publik)
För att uttrycka sig klart och tydligt vulgärt: Att sitta på röven och glo på musikerna renderar 6% skattebelastning, medan att aktivt röra sig till musiken, att söka kontakt med andra, i en rörelse till musiken, renderar 25% skattebelastning. Staten beskattar således interagerande, aktiva människor högre än passiva människor som ätit glosoppa.
Borde det inte vara tvärtom, att staten, med lägre beskattning, ger människor incitament att aktivt ta till sig musiken, samtidigt som de interagerar med varandra?
Till detta kommer att den aktiva interaktionen, dansen, inte enbart har funktionen att tillägna sig musiken, utan har en annan, mycket viktig samhällelig funktion. Denna funktion kan uttryckas vulgärt: Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär. Den aktiva och interaktiva musikupplevelsen har i många, många fall lett till kärlek mellan personer, äktenskap och barn och familj. Detta är en oerhört positiv samhällseffekt som mer sällan den passiva musiken ger upphov till. Detta till trots beskattas kärlekseffekten med 25% medan glosoppemänniskorna beskattas med 6%.
På Operan i Stockholm möjliggörs stora musikuppsättningar genom att staten bidrar med subventioner, företag och rika personer ger gåvor, och staten kräver blott 6% moms på biljetterna. Torleifs, som under sin tid inte finansierades genom statliga subventioner eller av företags och rikas välgörenhet, utan genom sina lyssnare, som därtill fick betala den högre skattesatsen, hade säkert önskat en hel uppsättning saxofonister, men fick nu bara råd med två saxofonister, varav en fick avbryta de smäktande tonerna för att kunna sjunga. Så uttrycks klass i musikens värld.
Det går inte att undvika, än att beskriva detta i termer av klass, klassexploatering, och därmed, klasskamp. Så fort överklassen och den bildade medelklassen funnit på en kultur, skall staten, dvs alla, även de som föredrar att dansa till musiken, mildra kostnaden för deras tillägnelse genom statliga subventioner, privat välgörenhet och lägre skatt, medan när arbetarklassen njuter sin kultur, då skall de minsann betala kostnaden fullt ut, och därtill bidra med 19% mer skatt till statskassan.
Momsskatten på två olika kulturyttringar är ett klassuttryck där överklassen och den bildade medelklassen manifesterar sin kontroll över staten genom lägre skattesats och sitt förakt för arbetarklassens kultur genom högre skattesats på deras kultur. Den emotionella upplevelsen man får av Puccini anses vara mer förfinad och bättre än det känslosvall som stormar i själen när man hör Torleifs saxofoner.
I klasskampen på kulturens område vinner överklassen och den bildade medelklassen med 19 procentenheter. I kulturens klasskamp står det 6 - 25 till överklassens och den bildade medelklassens favör.
Den 28 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
