Sedan början av 90-talet har jag och min familj åkt till Italien på semesterresor, minst en gång per år. I början var det lite svårare än det blev senare. Svårigheten bestod i att man behövde ha en mängd olika valutor, Danska kronor, D-mark, Österrikiska shilling och Italienska lira. Därtill behövdes resecheckar som kunde växlas till Lira i Italien. Jag vill minnas att jag också hade ett kort som eventuellt kunde användas i någon bank. Slutligen levde vi inte i lyx och överflöd varför budgeten var begränsad. Dessa problem medförde planeringsbehov. Hur mycket av varje valuta skulle behövas? Hur mycket reserv skulle man ha av de olika valutorna. Och, inte minst, hur mycket hade vi råd med?
Vi lyckades alltid med vår semesterfinansiering. Inte ens den gången då bilens generator gav upp i Tyskland och behövde en reparation som, vill jag minnas, kostade 6 000 kronor, en avsevärd summa för oss på den tiden. Vi kunde beräkna våra finansieringsbehov och t o m ha en reserv som möjliggjorde att vi kunde finansiera den rejäla tyska smällen. Vi kunde räkna!
Vår förmåga att beräkna finansieringsbehov tycks saknas i de stora projekten. Ombyggnaden av Slussen i Stockholm projekterades ursprungligen till 8 miljarder kronor, och anges idag landa på 21 miljarder. En del förklaras av förändringar i planen, en del i oförutsedda utgifter. Men faktum kvarstår, det blev nästan 3 gånger dyrare. Hade vi haft Stockholmarnas räkningskapacitet då hade vi fått gå hem från Tyskland och aldrig nått Italien.
Nytt grönt stål skall produceras av ett nystartat företag, Stegra. Innan de ens kommit igång med provproduktion, för att se om deras tankar om produktionen fungerar, ja, innan ens fabriken är uppförd, har projektet kommit i finansieringskris. Nu hoppas bolaget på att staten skall ge lån, vilket tros ge trygghet för andra finansiärer som då stoppar in ytterligare pengar i projektet. Man kan undra hur de räknat, när pengarna för projektet inte ens räckte till att färdigställa fabriken, än mindre att börja produktionen, och ännu mindre, att driva den fabriken innan kundfakturorna börjar betalas, och med beaktande av de kostnadsdrivande risker som finns i både produktion och marknad. Hade vi räknat som Stegra räknat, hade vi möjligen nått fram till färjeläget i Limhamn, där bensinen tagit slut och utan pengar att köpa mer bensin.
Samtidigt pågår ett liknande projekt kring grönt stål, av SSAB, ett börsnoterat bolag, med betydande statligt ägande och med starka kopplingar till leverantören av järn, LKAB. Från dem hörs inga klagomål om finansiering. Det är finansierat genom lån från banker inriktade på den gröna omställningen, med stöd från staten och EU, lån från statliga institutioner och från bolagets egen kassa. Det verkar som om SSAB har min familjs förmåga att beräkna finansieringsbehov.
Är det verkligen så att min familj och SSAB har en överlägsen förmåga att beräkna finansieringsbehov relativt Stockholms stads och Stegras räknenissar? Så borde det rimligen inte vara. Det finns något annat som skiljer dem åt, som förklarar Stockholms stads och Stegras uselhet i att kalkylera.
En förklaring kan vara att den som driver projekten inte själv står risken. Min familj står risken helt och fullt ut. Därför kan vi inte göra glädjekalkyler som tar oss till Tyskland och därefter förväntar vi oss att någon annan betalar verkstadsräkningen så att vi kan fortsätta resan. Vi står själva risken och har därför starka incitament att göra en korrekt kalkyl, med rejäla marginaler.
En annan, och mer trolig förklaring, är att de inte är usla på att kalkylera, men att kalkylen som visas upp inte är trovärdig eftersom den ingår som en del i en produkt man önskar sälja. För att andra skall vara villiga att ge lån och ägarkapital, krävs att produkten de skall finansiera skall vara aptitlig. Aptitlighet finns i relationen vad man får relativt vad man skall putta in i form av pengar. Kalkylen ingår i produkten och är ett försäljningsargument, inte en kalkyl över faktiska kostnader. Ombyggnaden av Slussen hade kanske inte övervägts, i alla fall inte i den omfattning den fick, om kostnaderna hade varit kända. De kanske fanns på bordet hos någon som kan räkna, men togs inte ut i offentligheten eftersom det skulle förhindra projektet.
Vi kunde räkna, eftersom det var vi som stod risken och det var våra pengar. Slussen och Stegra, tror jag, förvanskar kalkylen eftersom det inte var deras pengar och de behövde varma, fina kalkyler som lovar mycket mer än de vet att de kan lova. Deras kalkyler har en hel del Kiviks marknad över sig.
Sven-Olof Yrjö Collin
Vi lyckades alltid med vår semesterfinansiering. Inte ens den gången då bilens generator gav upp i Tyskland och behövde en reparation som, vill jag minnas, kostade 6 000 kronor, en avsevärd summa för oss på den tiden. Vi kunde beräkna våra finansieringsbehov och t o m ha en reserv som möjliggjorde att vi kunde finansiera den rejäla tyska smällen. Vi kunde räkna!
Vår förmåga att beräkna finansieringsbehov tycks saknas i de stora projekten. Ombyggnaden av Slussen i Stockholm projekterades ursprungligen till 8 miljarder kronor, och anges idag landa på 21 miljarder. En del förklaras av förändringar i planen, en del i oförutsedda utgifter. Men faktum kvarstår, det blev nästan 3 gånger dyrare. Hade vi haft Stockholmarnas räkningskapacitet då hade vi fått gå hem från Tyskland och aldrig nått Italien.
Nytt grönt stål skall produceras av ett nystartat företag, Stegra. Innan de ens kommit igång med provproduktion, för att se om deras tankar om produktionen fungerar, ja, innan ens fabriken är uppförd, har projektet kommit i finansieringskris. Nu hoppas bolaget på att staten skall ge lån, vilket tros ge trygghet för andra finansiärer som då stoppar in ytterligare pengar i projektet. Man kan undra hur de räknat, när pengarna för projektet inte ens räckte till att färdigställa fabriken, än mindre att börja produktionen, och ännu mindre, att driva den fabriken innan kundfakturorna börjar betalas, och med beaktande av de kostnadsdrivande risker som finns i både produktion och marknad. Hade vi räknat som Stegra räknat, hade vi möjligen nått fram till färjeläget i Limhamn, där bensinen tagit slut och utan pengar att köpa mer bensin.
Samtidigt pågår ett liknande projekt kring grönt stål, av SSAB, ett börsnoterat bolag, med betydande statligt ägande och med starka kopplingar till leverantören av järn, LKAB. Från dem hörs inga klagomål om finansiering. Det är finansierat genom lån från banker inriktade på den gröna omställningen, med stöd från staten och EU, lån från statliga institutioner och från bolagets egen kassa. Det verkar som om SSAB har min familjs förmåga att beräkna finansieringsbehov.
Är det verkligen så att min familj och SSAB har en överlägsen förmåga att beräkna finansieringsbehov relativt Stockholms stads och Stegras räknenissar? Så borde det rimligen inte vara. Det finns något annat som skiljer dem åt, som förklarar Stockholms stads och Stegras uselhet i att kalkylera.
En förklaring kan vara att den som driver projekten inte själv står risken. Min familj står risken helt och fullt ut. Därför kan vi inte göra glädjekalkyler som tar oss till Tyskland och därefter förväntar vi oss att någon annan betalar verkstadsräkningen så att vi kan fortsätta resan. Vi står själva risken och har därför starka incitament att göra en korrekt kalkyl, med rejäla marginaler.
En annan, och mer trolig förklaring, är att de inte är usla på att kalkylera, men att kalkylen som visas upp inte är trovärdig eftersom den ingår som en del i en produkt man önskar sälja. För att andra skall vara villiga att ge lån och ägarkapital, krävs att produkten de skall finansiera skall vara aptitlig. Aptitlighet finns i relationen vad man får relativt vad man skall putta in i form av pengar. Kalkylen ingår i produkten och är ett försäljningsargument, inte en kalkyl över faktiska kostnader. Ombyggnaden av Slussen hade kanske inte övervägts, i alla fall inte i den omfattning den fick, om kostnaderna hade varit kända. De kanske fanns på bordet hos någon som kan räkna, men togs inte ut i offentligheten eftersom det skulle förhindra projektet.
Vi kunde räkna, eftersom det var vi som stod risken och det var våra pengar. Slussen och Stegra, tror jag, förvanskar kalkylen eftersom det inte var deras pengar och de behövde varma, fina kalkyler som lovar mycket mer än de vet att de kan lova. Deras kalkyler har en hel del Kiviks marknad över sig.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
