När nu julmiddagarna är över och alla släktingar har fått säga sitt, kan man diskutera julmiddagspratet.
Pratet vid middagsbordet kan vara informerande om vad som skett i släkten, det kan vara roande när någon berättar en dråplig historia, det kan vara upplysande när man diskuterar situationer, inte sällan med politiska toner, men det kan också vara blott ett likgiltigt pladder mellan tuggorna.
Det likgiltiga undvikande pladdret kan vara en gemensam strategi för att undvika de konflikter som alla vet ligger beredda att bryta ut kring t ex en släktings tidigare agerande, men än mer om man diskuterar situationer. Undvikande pladder är därför sannolikt den mest vanliga strategin för pratet, i alla fall vid viktigare middagar, som t ex julmiddagen.
Undvikandet är en grannlaga uppgift, eftersom det gäller att undvika allt sådant som någon vid bordet kan ha ståndpunkter om, där dennes vett och etikett lämnar till förmån för engagerad fundamentalism. Försök säg, vid ett middagsbord där jag sitter, kanske blott i en bisats till en bisats, att islam är en fredens religion. Den sociala smarthet jag besitter, vilken förvisso är ringa, blåser bort och jag rider till strid med dragna, blanka vapen. Vi har nog alla ståndpunkter rörande något specifikt där engagemanget är så stort att det aldrig har en chans att bli ett upplysande samtal.
Men det finns tillfällen då jag inte drar mina vapen, trots att det skulle finnas anledning. Det är då dumhetens ursäktande gör mig tyst. Om den hävdande människan är uppenbart okunnig, uppenbart dum i frågan, om den är känd för att vara fundamentalistisk i frågan, då finns inga förutsättningar för samtal eller diskussion. Att där foga in något vore att kasta pärlor till oförstående svin och ett argumenterande till krokodiler, de med stora käftar och små öron.
Tigandet kan emellertid vara ett högljutt vapen. Om de andra vet att en person har stor kunskap i ett ämne, men den tiger i samtalet, då ger den en högljudd och tydlig signal att diskussionen är under dennes värdighet. De samtalande förstår att de är dumma i dennes ögon, varvid samtalet sannolikt ebbar ut.
Ett råd vid middagar är ofta att undvika politik. Politik kan förstås mycket avgränsat, som enskilda partiers politik, eller yvigare och omfatta situationer, som Gaza-kriget eller en speciell politisk fråga. Men det mesta kan ges en politisk, eller snarare, en värderingsmässig vinkel, varvid konflikten alltid ligger på lur. Gängvåldet kan förefalla vara ett odramatiskt samtalsämne. Tills någon hävdar, kanske oavsiktligt och i en bisats, att det mestadels är invandrare som står för våldet, varvid sannolikheten för att ordet ’rasist’ skall uttalas ökar dramatiskt. Varvid samtalet snabbt går i spinn.
Men det är ett underbetyg till middagsgäster att de inte kan diskutera politiska spörsmål, ty därmed erkänner de sig själva som krokodiler, utan reflektionsförmåga, och blott med pläderandeförmåga.
En middag borde ses som ett tillfälle att via seriöst samtal få ta del av andra människors tankar, för att därmed berika sina egna. Undvikandets strategi innebär att kortsluta samtalet och reducera middagen till krokodilernas ätande och gloende på varandra.
Sven-Olof Yrjö Collin
Pratet vid middagsbordet kan vara informerande om vad som skett i släkten, det kan vara roande när någon berättar en dråplig historia, det kan vara upplysande när man diskuterar situationer, inte sällan med politiska toner, men det kan också vara blott ett likgiltigt pladder mellan tuggorna.
Det likgiltiga undvikande pladdret kan vara en gemensam strategi för att undvika de konflikter som alla vet ligger beredda att bryta ut kring t ex en släktings tidigare agerande, men än mer om man diskuterar situationer. Undvikande pladder är därför sannolikt den mest vanliga strategin för pratet, i alla fall vid viktigare middagar, som t ex julmiddagen.
Undvikandet är en grannlaga uppgift, eftersom det gäller att undvika allt sådant som någon vid bordet kan ha ståndpunkter om, där dennes vett och etikett lämnar till förmån för engagerad fundamentalism. Försök säg, vid ett middagsbord där jag sitter, kanske blott i en bisats till en bisats, att islam är en fredens religion. Den sociala smarthet jag besitter, vilken förvisso är ringa, blåser bort och jag rider till strid med dragna, blanka vapen. Vi har nog alla ståndpunkter rörande något specifikt där engagemanget är så stort att det aldrig har en chans att bli ett upplysande samtal.
Men det finns tillfällen då jag inte drar mina vapen, trots att det skulle finnas anledning. Det är då dumhetens ursäktande gör mig tyst. Om den hävdande människan är uppenbart okunnig, uppenbart dum i frågan, om den är känd för att vara fundamentalistisk i frågan, då finns inga förutsättningar för samtal eller diskussion. Att där foga in något vore att kasta pärlor till oförstående svin och ett argumenterande till krokodiler, de med stora käftar och små öron.
Tigandet kan emellertid vara ett högljutt vapen. Om de andra vet att en person har stor kunskap i ett ämne, men den tiger i samtalet, då ger den en högljudd och tydlig signal att diskussionen är under dennes värdighet. De samtalande förstår att de är dumma i dennes ögon, varvid samtalet sannolikt ebbar ut.
Ett råd vid middagar är ofta att undvika politik. Politik kan förstås mycket avgränsat, som enskilda partiers politik, eller yvigare och omfatta situationer, som Gaza-kriget eller en speciell politisk fråga. Men det mesta kan ges en politisk, eller snarare, en värderingsmässig vinkel, varvid konflikten alltid ligger på lur. Gängvåldet kan förefalla vara ett odramatiskt samtalsämne. Tills någon hävdar, kanske oavsiktligt och i en bisats, att det mestadels är invandrare som står för våldet, varvid sannolikheten för att ordet ’rasist’ skall uttalas ökar dramatiskt. Varvid samtalet snabbt går i spinn.
Men det är ett underbetyg till middagsgäster att de inte kan diskutera politiska spörsmål, ty därmed erkänner de sig själva som krokodiler, utan reflektionsförmåga, och blott med pläderandeförmåga.
En middag borde ses som ett tillfälle att via seriöst samtal få ta del av andra människors tankar, för att därmed berika sina egna. Undvikandets strategi innebär att kortsluta samtalet och reducera middagen till krokodilernas ätande och gloende på varandra.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
